Hilma af Klint

Hilma af Klint utgick från att det finns en andlig dimension i tillvaron och ville synliggöra sammanhang som ligger bortom det som ögat kan se. Hon var av den uppfattningen att hon, när hon målade, stod i förbindelse med högre medvetanden, som talade och förde fram budskap genom henne. I likhet med många av sina samtida var hon påverkad av andliga strömningar, i synnerhet av spiritismen, teosofin och senare även antroposofin. Genom sitt måleri ville hon förstå och förmedla den mänskliga existensens olika dimensioner.

1932 markerar Hilma af Klint i sina anteckningsböcker bilder från serien ”Målningarna till templet” med ett X, vilket betyder att de inte får visas förrän 20 år efter hennes död.* Hon var övertygad om att man först då skulle komma att inse deras betydelse. För hundra år sedan målade Hilma af Klint bilder för framtiden.

En kvinnlig konstnär kring sekelskiftet 1900

Hilma af Klint påbörjade sin konstnärliga utbildning vid Tekniska skolan i Stockholm (nuvarande Konstfack) och hon tog även lektioner i porträttmåleri. Mellan 1882 och 1887 var hon elev vid Konstakademien. Efter studierna och fram till 1908 hade hon en ateljé vid Kungsträdgården i centrala Stockholm. Hon målade och ställde ut porträtt och landskap i naturalistisk stil.

Mot slutet av 1870-talet deltog Hilma af Klint i seanser, där ett medium upprättade förbindelser med de döda. Intresset för osynliga fenomen var stort i hennes samtid och kan ses mot bakgrund av olika naturvetenskapliga upptäckter, exempelvis röntgenstrålningen som avslöjade dolda delar av människokroppen och de elektromagnetiska vågor som ledde till utvecklingen av radio och telefoni.

1896 bildade Hilma af Klint och fyra andra kvinnor gruppen ”De Fem”. De kom i kontakt med ”höga mästare” från en annan dimension. Det fördes noggranna protokoll över seanserna. I och med detta inleddes ett skifte i Hilma af Klints konst. Hon började öva sig i automatisk skrift, vilket innebar att hon inte medvetet styrde handens rörelser över papperet. Så småningom utvecklade hon också ett automatiskt tecknande, flera decennier före surrealisterna. Efter hand övergav hon det naturalistiska bildspråket och strävade bort från sitt skolade uttryck. Hon påbörjade en resa inåt, in i en värld som för de flesta är dold.

* Tidigare fanns uppfattningen att det var i sitt testamente som Hilma af Klint uttryckt att verken inte fick visas förrän 20 år efter hennes död. Under senare år har det framkommit att det var i hennes anteckningsböcker som denna önskan fanns nedtecknad.