Laurie Anderson

Språk och media har alltid intresserat Laurie Anderson – dels i egna texter och berättelser, dels som material och fenomen.

Den amerikanske författaren William S. Burroughs (1914–1997), en nära vän och samarbetspartner, liknade på 1970-talet språk vid ett virus från yttre rymden. Språket, menar Anderson, är ett självgenererande system som vi aldrig fullt ut kontrollerar; det spelar oss i själva verket som instrument. Dagens AI-teknik kan autogenerera helt nya texter ur mängder av olika källor, med en viss persons specifika tonalitet.

Hur vi väljer våra ord i stunden, eller hur vi återberättar en händelse, får enligt Anderson betydelse för hur minne och självbild formas. I utställningen återges ett par tidiga upplevelser som varit avgörande för hennes egen förståelse av ordets formande kraft. Det slags ögonblick som för alltid präglar oss kallas ibland för vertikal tid. De tycks skära genom alla andra erfarenheter, som schakt tvärs igenom den linjära upplevelsen av tiden som passerar.

New York på 1960- och 1970-talet är en turbulent, kreativ miljö, som Laurie Anderson senare liknat vid det dynamiska Paris på 1920-talet. Hennes kretsar tar intryck av den internationella Fluxusrörelsen, där idéer står i centrum snarare än traditionella konstobjekt. I tidens anda överges ateljén för stadsrummet och samarbeten är självklara. Ett konstverk kan ta formen av en läsning, en dans över stadens tak eller en konstnärsdriven restaurang.

Bland Andersons tidigaste verk finns skulpturer i enkla material med kopplingar till kroppen. Mudras är buddhistiska handgester – avgjutningar av språk som bild. Ljudskulpturen ”When You We’re Hear” kan bara upplevas av den som vidrör den.

Fotografi och skrivande är redskap för att utforska subjekt och objekt, dröm och verklighet. Kameralinsen blir spegel då Anderson prövar att iklä sig rollen som svensk genom att ljuda inlärda fraser eller imitera kameravinklar och gester från Ingmar Bergmans ”Persona” (1966). På scen antar Anderson olika alter egon, ibland genom att förställa rösten på teknisk väg. Inte minst återkommer en maskulin röst – the voice of authority.

I spåren av 11 september genomför Anderson en manifestation i samarbete med Mohammed el Gharani (f. 1986). Som den yngste internen på det amerikanska Guantánamofängelset – anklagad för anstiftan till terrorism vid 12 års ålder – frisläpps och förvisas han 2009 utan giltigt medborgarskap. Verkets titel, ”Habeas Corpus”, kommer av rättsprincipen att inte godtyckligt fängsla någon. Under en konsert med Anderson i New York 2015 livestreamas den statslöse flyktingen rakt in i offentligheten i monumentalformat och kan berätta sin historia från en studio i Ghana. Verket uppmärksammar en politisk situation där enskilda individer blir brickor i ett spel, men också det mardrömslika i att bli fråntagen sin identitet, sin tid och sina minnen.

Laurie Anderson arbetar återkommande med talande skulpturer, ett slags analoga hologram. Avstånd i tid och rum sätts ur spel när en gestalt materialiseras i rummet. Samtidigt markerar verkets olika lager – skulptur, ljud, projicerad bild – avstånd till betraktaren. ”Närvaro som betecknar frånvaro”, som den franske kulturteoretikern Roland Barthes har beskrivit fotografi. Är direkt, ofiltrerad kommunikation mellan människor i själva verket en illusion?