Laurie Anderson, Absent in the Present: Looking into a Mirror Sideways, 1975 © Laurie Anderson
Laurie Anderson
Looking into a Mirror Sideways
1.4 – 3.9 2023
Stockholm
Köp biljett
Vuxen: 150 kr
Pensionär/student: 120 kr
Årskort: 375 kr
Fri entré för alla under 19 år och Klubb Moderna
Guidade visningar
Följ med på en guidad visning i ”Laurie Anderson – Looking into a Mirror Sideways”. Upplev videoverk, fotografi, musik och nya verk.
Visningarna tar ca 45 minuter och kostar 50 kr, köp din visningsbiljett i informationsdisken. Entrébiljett till museet krävs.
Kostnadsfritt för alla under 19 år.
Datum & tider hittar du i Kalendern
Besök med skolan
Inspirationsmaterial till utställningen för skolan
Lärarhandledningen är ett inspirationsmaterial till ”Laurie Anderson – Looking into a Mirror Sideways” och är utformat som stöd inför ett besök på museet men kan också användas för att arbeta vidare med utställningen efter museibesöket.
Lärarhandledning:
Laurie Anderson – Looking into a Mirror Sideways (pdf)
Information till dig som vill besöka museet med skolan: Skolvisningar
Från genombrottet i mitten av 1970-talet med verk inom performance och video, är Laurie Anderson (född 1947) idag lika känd som kompositör, filmskapare, författare och nyskapande bild- och scenkonstnär. Viktiga utgångspunkter i hennes gränsöverskridande arbete är lyssnande, språk och berättande – från poetiska och existentiella utsagor till aktivistiska inlägg i brännande politiska frågor.
Anderson slog igenom internationellt som pionjär inom den elektroniska musiken. Idag arbetar hon i framkant av nya tekniker inom konsten, som virtual reality (VR) och artificiell intelligens (AI), men använder lika gärna tidlösa uttryck som röst, måleri eller kolteckning.
Laurie Andersons mångfacetterade produktion kan ses som delar i en och samma väv av berättande. Här ryms en ström av betraktelser över människans villkor, nationers drömmar, flyktig samtid och dystopiska framtidsvisioner. – Lena Essling, curator
Laurie Anderson, Drum Dance, ur Home of the Brave, 1986 © Laurie Anderson
LOOKING INTO A MIRROR SIDEWAYS
”Looking into a Mirror Sideways” är Laurie Andersons största separatutställning hittills i Europa. Här gestaltas en berättelse om tid, plats och existens.
Se ett urval av verk från 1970-talet och fram till idag, samt helt nya platsspecifika produktioner: konceptkonst, performance, innovativa musikinstrument, kompositioner, scenuppsättningar liksom den aktivistiska och politiska konsten. Utställningen samlar fysiska material och tekniker – måleri, skulptur, analogt fotografi, ljudband och filmremsor – och nya digitala världar.
I flera av de verk som ingår i utställningen återkommer frågor om identitet och de roller vi tar eller ges, bland annat genom konstnärens svenskfödde farfar Axel Efraim Anderson (1881–1963).
To the Moon
I Laurie Anderson och Hsin-Chien Huangs ”To the Moon” används virtual reality-teknik för att förflytta oss till en plats bortom den fysiska. …
To the Moon
ARK
I Laurie Andersons ”ARK” kommer den världsomfattande översvämningen inte – som i bibelberättelsen – som ett straff för människans …
ARK
Instrument och performance
Musik och röst är grunden i Laurie Andersons arbete. Det talade ordet, pauserna och lyssnandet är avgörande delar i komposition och framförande. Anderson experimenterar från 1970-talet med platsspecifika ljudverk. Hennes musikstycken tar intryck av geometri och språk, men också av ljud i vardagen. Med tiden kombineras musiken med performance, filmproduktion och tekniska innovationer. Soloframträdanden utvecklas till multimediaföreställningar som ”United States I–IV” (1983) eller operan ”Moby Dick” (1999).
Hon utvecklar också nya instrument. På ”Tape Bow Violin” har stråkens tagel ersatts med ljudband. Den inspelade rösten blir repetitiva läten, ord tömda på mening men bärande i musikbilden. Även kroppen blir ett instrument: ”Drum Suit” från tidigt 1980-tal har delar av en trummaskin insydd, mikrofonerna i ”Drum Glasses” gör kraniet till en resonanslåda. 1990-talets högteknologiska ”Talking Stick” samplar ljud på scenen som spelas upp i ny form.
I ”Citizens” fylls rummet av ett rytmiskt, metalliskt ljud – en rad gestalter slipar knivar, var och en i sin takt. Ett abstrakt ljudverk som samtidigt blir ett vänporträtt och en stämningsbild från det laddade amerikanska valåret 2020.
Språk och minne
Språk och media har alltid intresserat Laurie Anderson – dels i egna texter och berättelser, dels som material och fenomen.
Den amerikanske författaren William S. Burroughs (1914–1997), en nära vän och samarbetspartner, liknade på 1970-talet språk vid ett virus från yttre rymden. Språket, menar Anderson, är ett självgenererande system som vi aldrig fullt ut kontrollerar; det spelar oss i själva verket som instrument. Dagens AI-teknik kan autogenerera helt nya texter ur mängder av olika källor, med en viss persons specifika tonalitet.
Hur vi väljer våra ord i stunden, eller hur vi återberättar en händelse, får enligt Anderson betydelse för hur minne och självbild formas. I utställningen återges ett par tidiga upplevelser som varit avgörande för hennes egen förståelse av ordets formande kraft. Det slags ögonblick som för alltid präglar oss kallas ibland för vertikal tid. De tycks skära genom alla andra erfarenheter, som schakt tvärs igenom den linjära upplevelsen av tiden som passerar.
Persona
New York på 1960- och 1970-talet är en turbulent, kreativ miljö, som Laurie Anderson senare liknat vid det dynamiska Paris på 1920-talet. Hennes kretsar tar intryck av den internationella Fluxusrörelsen, där idéer står i centrum snarare än traditionella konstobjekt. I tidens anda överges ateljén för stadsrummet och samarbeten är självklara. Ett konstverk kan ta formen av en läsning, en dans över stadens tak eller en konstnärsdriven restaurang.
Bland Andersons tidigaste verk finns skulpturer i enkla material med kopplingar till kroppen. Mudras är buddhistiska handgester – avgjutningar av språk som bild. Ljudskulpturen ”When You We’re Hear” kan bara upplevas av den som vidrör den.
Fotografi och skrivande är redskap för att utforska subjekt och objekt, dröm och verklighet. Kameralinsen blir spegel då Anderson prövar att iklä sig rollen som svensk genom att ljuda inlärda fraser eller imitera kameravinklar och gester från Ingmar Bergmans ”Persona” (1966). På scen antar Anderson olika alter egon, ibland genom att förställa rösten på teknisk väg. Inte minst återkommer en maskulin röst – the voice of authority.
Tid och kropp
I spåren av 11 september genomför Anderson en manifestation i samarbete med Mohammed el Gharani (f. 1986). Som den yngste internen på det amerikanska Guantánamofängelset – anklagad för anstiftan till terrorism vid 12 års ålder – frisläpps och förvisas han 2009 utan giltigt medborgarskap. Verkets titel, ”Habeas Corpus”, kommer av rättsprincipen att inte godtyckligt fängsla någon. Under en konsert med Anderson i New York 2015 livestreamas den statslöse flyktingen rakt in i offentligheten i monumentalformat och kan berätta sin historia från en studio i Ghana. Verket uppmärksammar en politisk situation där enskilda individer blir brickor i ett spel, men också det mardrömslika i att bli fråntagen sin identitet, sin tid och sina minnen.
Laurie Anderson arbetar återkommande med talande skulpturer, ett slags analoga hologram. Avstånd i tid och rum sätts ur spel när en gestalt materialiseras i rummet. Samtidigt markerar verkets olika lager – skulptur, ljud, projicerad bild – avstånd till betraktaren. ”Närvaro som betecknar frånvaro”, som den franske kulturteoretikern Roland Barthes har beskrivit fotografi. Är direkt, ofiltrerad kommunikation mellan människor i själva verket en illusion?
Utställningen stöds av:
Varmt tack till The Laurie Anderson Exhibition Circle och följande personer för stöd till utställningen:
Marie Klingspor och Henrik Ekberg
Marie och Thomas Eldered
Lena och Per Josefsson
Camilla och John Lindfors
