Marina Abramović

The Cleaner innehåller mer än 120 verk från fem decennier och presenterar flera av hennes mest kända performanceverk i form av film, videoinstallationer, live performance, scenografier och fotografier från 1970-talet till idag. Däribland verk skapade med tyske konstnären Ulay, hennes samarbetspart och partner från 1976–1988. Från de tidigaste åren kan du se måleri, fotografi, ljudverk och arbeten på papper – flera verk visas nu för första gången.

Intervjufilm med Marina Abramović och dokumentation av The Cleaner

Om arbetet inför utställningen. Curator Lena Essling besöker Marina Abramović i hennes studio utanför Hudson, New York.

Performance handlar om här och nu

Sedan 1970-talet har Abramović förändrat och synliggjort performancekonsten – en konstform som handlar om här och nu, om energier mellan människor snarare än om fysiska konstföremål.

Hennes tidigaste konceptuella verk och ljudmiljöer har beröringspunkter med de publika performanceverk hon gjort på senare år, där fokus har varit på närvaron hos var och en som tar del av dem. Publikens aktiva medverkan blir allt viktigare, som i 512 Hours från 2015 och i det helt nya kollektiva performanceverket The Cleaner (2017) som genomförs på Skeppsholmen i samband med utställningen.

Uppväxt i Belgrad

Uppväxten i Belgrad, forna Jugoslavien, präglades starkt av religion och revolution. Abramović, född 1946, fostrades av sin ortodoxt kristna mormor och av föräldrar som var partisaner under Jugoslaviens dåvarande ledare, general Tito. Hennes verk sätter andlighet i centrum utan religiösa förtecken och utforskar makt och hierarkier utan att bli uttalat politiska.

Abramović överger måleriet på 1970-talet

Redan tidigt väljer Abramović att överge det rådande måleriet för konceptuella verk, som utgår från idéer snarare än föremål, och ofta är tänkta att delge starka sensoriska upplevelser. Men det är när hon börjar arbeta performativt som hon finner sitt helt egna uttryck. Abramović utsätter sig för både risk och smärta, liksom flera andra inom body art vid den här tiden, som Chris Burden, Vito Acconci eller Gina Pane. Hon arbetar i de tidiga verken med en rituell dramaturgi som liknar martyriets. Scenografin är noga sammansatt av symboler och föremål med särskild laddning – stjärnan eller korset, is och eld, honung och vin. I ett av sina mest omskakande verk, Rhythm 0 (1972), framträder hon vid ett bord med 72 föremål tänkta för njutning eller plåga. Abramović  lämnar öppet spelrum för sin publik att göra vad de vill med henne, och tar samtidigt totalt ansvar för allt som sker i rummet.

Ulay – samarbetspart och partner 1976–1988

I samarbetet med Ulay (f 1943), som hon träffar i Amsterdam, utvecklas ett radikalt avskalat uttryck där det dynamiska samspelet dem emellan står i centrum. Relation-serien växer fram under ett liv tillsammans som i sig är ett pågående verk, i ständig rörelse med sin skåpbil runtom Europa eller på allt längre färder ut i världen för experiment med hypnos och meditation. Samarbetet och förhållandet avslutas i deras kanske mest omtalade verk, The Lovers (1989), en rituell vandring från varsin ände av Kinesiska Muren för att mötas – och skiljas.

Balkan Baroque – förtvivlan och folkmord

Under 1990-talets förödande konflikter på Balkan riktar Abramović fokus mot sin bakgrund. Hennes performance Balkan Baroque (1997) på Venedig-biennalen är ett uttryck av förtvivlan inför krig och folkmord i tidigare Jugoslavien. Vitklädd, sittande på en stor hög av djurben skrubbar Abramović lönlöst knotorna rena från smuts och blod. Besökare ryggade tillbaka inför den makabra scenen. Konstverket refuseras av den nationella paviljongen, med anledning av sitt svåra ämne, men väckte sedan stor uppmärksamhet i den internationella utställningen och hon tilldelades Guldlejonet, biennalens viktigaste utmärkelse.

Performances under lång tid och språklös dialog

Ulay och Abramovićs gemensamma framträdanden varade ofta i många timmar. Abramović har fortsatt utveckla tidsligt utdragna verk – så kallad durational performance – på egen hand i verk som det redan klassiska The Artist is Present (2010), där hon dagligen under tre månader, möter besökares blick på MoMA i New York. Resandet, till platser som Indien, Tibet, Australien eller Brasilien, och mötet med andra kulturella traditioner än den västliga förblir centralt. Som ett led i intresset för meditation och transcendens arbetar hon med en serie Transitory Objects – föremål som ska ses som redskap och vägvisare snarare än skulptur. Hon utvecklar nu nya kollektiva projekt, som delvis tar avstamp i den tyska konceptkonstnären Joseph Beuys idéer om social skulptur – ett gemensamt alstrande av energier och språklös dialog för att ytterst kunna påverka den tid vi lever i.

Under utställningsperioden framförs dagligen olika re-performances och 27 februari–5 mars uppförs det helt nya performanceverket The Cleaner av konstnären i Eric Ericsonhallen.

Curator: Lena Essling