Oppenheims liv och verk

Text ur katalogen av Barbara Zürcher

1913
Meret Elisabeth Oppenheim föds den 6 oktober 1913 i Berlin-Charlottenburg som första dotter till en schweizisk mor och en tysk far. Fadern Erich Alphons Oppenheim inkallas vid krigsutbrottet 1914 till armén som läkare. Kort därpå flyttar modern Eva Oppenheim-Wenger med barnet till sina föräldrar i Delémont, Schweiz, där Meret tillbringar de första barndomsåren.

Merets mormor, Lisa Wenger, är målare, författare och kvinnosakskvinna; sin populära bok Joggeli söll go Birli schüttle illustrerar hon själv. Mormodern stöder Meret i hennes första konstnärliga försök och är en personlig förebild i emancipatorisk medvetenhet. I sin ungdom tillhörde Lisa Wenger de första kvinnliga studenterna vid Düsseldorfs konstakademi.

Efter kriget öppnar Erich Alphons Oppenheim en läkarpraktik i Steinen i södra Tyskland. Familjen kommer efter.

Som fjortonåring börjar Meret anteckna sina drömmar, uppmuntrad av fadern som regelbundet besöker C. G. Jungs seminarier i Zürich.

Sexton år gammal beslutar Meret att hon ska bli konstnär och skriver i sitt skolhäfte ekvationen x=hare, som senare, 1957, avbildas i tidskriften Le Surréalisme même med titeln Le cahier d’une écolière. Meret beundrar sin moster Ruth Wenger som är målare och utbildad sångerska, och för en kort tid var gift med Hermann Hesse: ”Hemma hos oss läste man mycket, klassisk och modern litteratur. Konst var ett värde.”

1929
M. O. besöker en Bauhausutställning i Basels konsthall och ser arbeten av Paul Klee som gör djupt intryck på henne.

1931
Med faderns tillåtelse slutar hon gymnasiet för att utbilda sig vid Münchens eller Paris konstakademi. Hon beslutar sig för den franska metropolen. Som sjuttonåring målar hon akvarellen Ex Voto, Würgeengel, i vilken en aggressiv handling mot ett barn kontrasterar mot den narcissistiska förtjusningen i kvinnogestaltens fint utarbetade detaljer. Beslutet att inte skaffa barn håller hon fast vid livet ut.

1932
Tillsammans med den fyra år äldre och redan Pariserfarna målaren Irène Zurkinden bryter hon upp och far till den löftesrika storstaden. Båda tar in på Hôtel Odessa i Montparnasse. Meret skriver in sig vid Académie de la Grande Chaumière, men arbetar mestadels för sig själv på det lilla hotellrummet som även är hennes ateljé. Genom bekantskapen med de schweiziska konstnärerna Alberto Giacometti och Hans Arp får hon kontakt med surrealisterna och blir upptagen i deras krets. Hos surrealisterna blir hon bekräftad i sin frihetliga livshållning och experimentlusta. Vid denna tid uppkommer dikter och teckningar med en ofta makaber tematik, t.ex. Selbstmörderinstitut (1931); Einer, der zuschaut, wie ein anderer stirbt (1933). Att dessa tidiga uttryck är att ta på allvar bekräftas av att M. O. ofta plockar upp motiv flera år senare och vidareutvecklar dem i ett nytt medium. Den sistnämnda tuschteckningen realiserar hon 26 år senare i skulpturen Der grüne Zuschauer (1959); först av trä och koppar som målats och 1976 av serpentin med förgyllt ansikte. ”Med den gröna åskådaren avses naturen som är likgiltig när det som lever dör”, förklarar konstnären.

1933
M. O. flyttar in i en ateljé på Avenue de Châtillon 44. När Giacometti och Arp en dag söker upp henne i ateljén bjuder de in den unga konstnären att ställa ut med surrealisterna på Salon des Surindépendants. M. O. förälskar sig häftigt men obesvarat i Giacometti som hon ofta besöker i hans ateljé. Från denna tid härrör blyertsteckningen Das Ohr von Giacometti (1933), vilken M. O. använder som förlaga till en skulptur i vax, ristar som relief i skiffer 1958, gjuter i brons 1959 och slutligen framställer som multipel 1977.

Vintern 1933 möter M. O. Man Ray som ber henne att bli hans modell. I Louis Marcoussis ateljé tillkommer bildserien med tryckpresshjulet. Vid ytterligare sittningar fotograferar Man Ray M. O. som simmerska; porträtt och nakenstudier följer.

Dessa år kunde inte bli annat än legendariska. Merets intelligens, lekfullhet, frihetslängtan, utpräglade humor och framför allt pojkaktiga skönhet ger stoff åt rollen som musa, en etikett hon inte längre kan undandra sig. ”För oss kvinnor förkroppsligade surrealismen en värld där vi kunde göra uppror mot konventionerna; fantasin var nyckeln till ett friare liv. I Paris bekräftades jag i min livshållning.”

1934
Max Ernst och M. O. inleder ett passionerat förhållande, kort efter att de lärt känna varandra. Deras amour fou varar knappt ett år; 1935 avslutar M. O. abrupt förhållandet på ett café. Bilden Husch-Husch, der schönste Vokal entleert sich: M. E. par M. O., som hon målar och skänker till Max Ernst 1934, hittas fyrtio år senare av en konsthandlare på en loppmarknad i Paris; M. O. köper tillbaka den förgångna kärleksgåvan och restaurerar den omsorgsfullt.

Konstnären lider redan vid tiden i Paris av återkommande depressioner som med åren blir allt svårare. Med teckningen Dann leben wir eben später (1933) visualiserar hon intuitivt det kommande svårmodet och den senare skaparkrisen. En svart oformlig gestalt bär en ljus, nästan svävande figur med utbredda armar nedför en trappa.

Fadern, som oroas av dotterns överspändhet, skickar Meret till C. G. Jung i september 1935. Denne yttrar sig om den unga konstnärens tillstånd:

Käre herr kollega,

som ni vet har jag, sedan vårt senaste samtal, träffat er dotter. Jag tror inte att saken ligger så illa till. Hon verkar ha lärt sig en del av kollisionen med världen och det är svårt att tänka sig att denna kunskap inte skulle fördjupas betydligt med tiden. Jag har inte alls intrycket av att det skulle föreligga någon sorts neurotisk komplikation. Det konstnärliga temperamentet i kombination med den ungdomliga bristen på orientering i en tid som måste uppväga artonhundratalets förnuftighet räcker som förklaring till det okonventionella i ståndpunkten. Jag har även intrycket av att kampen med realiteterna, med er dotters naturliga intelligens, inom ett fåtal år kommer att frambringa ett allvar som man med gott hopp kan förvänta sig ska leda till en tillräcklig anpassning till verklighetens makter.

Med kollegiala hälsningar,

Er tillgivne C. G. Jung

M. O. kommenterar mötet med Jung: ”Min far oroade sig för mig och skickade mig till Jung. Jag fann eftermiddagen hos honom mycket angenäm. Han sa bland annat: Det begärs alltid av flickor att de ska vara änglar (mycket viktigt!).”

1935/36
M. O. deltar i en surrealistutställning som visas i Paris, Köpenhamn, London och New York. Sällan finner hennes verk köpare. Fadern måste ge upp praktiken i Steinen 1936, eftersom han hamnar i svårigheter p.g.a. sitt judiska namn. Familjen flyttar till Basel. Utan inkomst (fadern får som tysk inte utöva sitt yrke i Schweiz) lever familjen på sparade pengar. Det ekonomiska stödet till M. O. uteblir.

Ett flertal konstnärer i kretsen runt surrealisterna, däribland Alberto Giacometti, arbetar under de ekonomiska krisåren för olika modehus i Paris. M. O. försöker också försörja sig på att rita smycken och kläder, bland annat för den avantgardistiska modeskaparen Elsa Schiaparelli.

På försommaren 1936 sitter M. O. med sina vänner Dora Maar och Pablo Picasso på Café de Flore. Denna dag bär hon en armring i egen design, en metallring inklädd med ozelotpäls som väcker vännernas beundran. Picasso utbrister skrattande att man skulle kunna klä allting med päls. M. O. svarar: ”Även den här tallriken och den där koppen.” När man en kort tid senare ber henne om ett bidrag till surrealisternas utställning på Parisgalleriet Charles Ratton sätter konstnären den förment kollektivt uppkomna idén i verket och presenterar där en kopp med tillhörande fat och sked som klätts i gasellpäls, ”pälskoppen”, som André Breton gav titeln Le déjeuner en fourrure (1936). Alfred Barr jr köper objektet till samlingen på Museum of Modern Art i New York.

M. O. skulle nu ha kunnat profitera på sitt varumärke. I Paris avancerar hon till stjärna över en natt och hade helt enkelt kunnat bli ”inklädningskonstnär”. Men de finansiella problemen blir allt större och hennes depressivitet förstärks. Den politiska situationen i Europa blir märkbart hotfullare, och M. O. flyttar från Paris till Basel. Flera surrealister går i exil.

M. O. känner sig konstnärligt handlingsförlamad. Det är början på en kris som ska vara i arton år: ”För mig var det snarare den mångtusenåriga diskrimineringen av kvinnan som tyngde mina axlar, än en känsla av egen mindervärdighet.”

Efter krisens utbrott, när hon hamnade i en nästan fullständig isolation, var Giacometti uppenbarligen en av ett fåtal konstnärer som hon fortfarande sökte kontakt med. Hon besökte honom under kriget, när han levde i exil i Genève.

Giacomettis beslut att återvända till arbetet framför modellen och den därigenom uppenbara distanseringen från surrealisternas världsåskådning torde emellertid ha stärkt M. O. i hennes intellektuella och konstnärliga oberoende.

1938
M. O. besöker, 25 år gammal, Die Allgemeine Kunstgewerbeschule i Basel, tar kurser i färgstudier, porträtt-, modell- och perspektivteckning och lär sig vid sidan om restauratöryrket, som ger henne en anspråkslös inkomst.

1939
Hon uppehåller sig ännu en gång i Paris för en utställning med Leonor Fini, Alberto Giacometti, Max Ernst och några andra. Hon ställer ut Tisch mit Vogelfüssen (1939) på René Drouins och Leo Castellis nyöppnade galleri vid Place Vendôme. Tillbaka i Basel rör hon sig i Grupp 33:s krets. Klubb 33, lokal och träffpunkt för den kulturella motståndsrörelsen i Basel, erbjuder även husrum och tillflykt för en mängd emigranter. Hans Christoph von Tavel berättar att M. O. under kriget ”hade en ryggsäck stående med ett par bra skor, ris och en revolver, i händelse av en tysk inmarsch.”

M. O. bor med sina syskon i ”Klingenthal 13”, morföräldrarnas fastighet. Av finansiella skäl måste huset hyras ut och föräldrarna flyttar till byn Carona i kantonen Tessin för att bo i familjens palats. Kommande år bor M. O. i ett rum ovanför garaget i ”Klingenthal”.

1943
M. O. skriver texten Kaspar Hauser oder Die Goldene Freiheit, ett manuskript till en film som aldrig realiseras, sannolikt av finansiella skäl. Det kontinuerliga intresset för romantikens litteratur och motiv löper som en röd tråd genom Oppenheims verk. Fabel- och andeväsen, det ”underbara”. Så även legenden om Genoveva von Brabant som, orättfärdigt anklagad för otrohet, flyr till skogs med sitt spädbarn och där livnärs av en hind tills hennes man inser hennes oskuld och för henne hem. Under nästan trettio år återkommer M. O. till Genovevamotivet. Figuren symboliserar kvinnan som döms till overksamhet, som inte kan vare sig intyga sin oskuld eller fordra sin rätt. ”Min kung hade stött ut mig: Det var Animus, enligt Jung den manliga delen av den kvinnliga själen, som motsvaras av Anima, den kvinnliga delen av den manliga själen. Nu hade jag upptäckt att de manliga diktarnas och konstnärernas ’musa’ även är en bild av Anima. Följaktligen måste det ’genius’ som bistår de kvinnliga konstnärerna och diktarna vara en bild av Animus. Men just denne, ’mitt genius’, hade övergivit mig.” Orsaken till krisen ser M. O. främst i de kvinnliga konstnärernas problematik, något som hon kommer att analysera explicit i ett berömt tal som hon håller 1975.

1945
M. O. lär känna Wolfgang La Roche. De gifter sig 1949 och flyttar till Bern, senare till Thun, Oberhofen och Hünibach. ”Vi var mycket lyckliga tillsammans. Under de senare åren av vårt äktenskap gick var och en sin egen väg. Han hade väninnor som jag kom bra överens med. Vi levde som bror och syster eller som vänner med varandra fram till hans död 1967”, kommenterar M. O. äktenskapet.

Tack vare Arnold Rüdlinger, dåvarande direktör för Berns konsthall, får M. O. tillträde till en aktiv krets av konstnärer och intellektuella, däribland Daniel Spoerri, Dieter Roth, Jean Tinguely och Markus Raetz, som delvis kommer utifrån och bidrar till det vid denna tid legendariska kosmopolitiska livet i Bern.

1950
M. O. reser till Paris och träffar sina gamla vänner. ”Mitt tvivel på möjligheterna att förändra samhället genom kollektiva politiska aktioner var också anledningen till att jag efter 1950, då jag för första gången återvände till Paris, tog avstånd från dem (som grupp).”

1954
M. O. flyttar till en ateljé i Bern. ”Krisen gick över nästan av sig själv. Det var ett inre förlopp som var över från den ena sekunden till den andra. Den natten sov jag dåligt, eftersom jag visste att allting skulle bli annorlunda.”

1956
Konstnären ritar kostymer och masker till Daniel Spoerris uppsättning av Picassos stycke Wie man Wünsche am Schwanz packt som uppförs på en teater i Bern. Tillsammans med konstnären Lilly Keller spelar hon rollen som draperi.

1959
M. O. organiserar Das Frühlingsfest (Vårfesten) i Bern. Ett enkelt mål mat anrättas på den nakna kroppen av en kvinna som ligger på ett bord. Tre par deltar i ritualen. André Breton övertalar konstnären att upprepa Le Festin (Festmåltiden) i Paris, där utställningen Exposition InteRnatiOnale du Surréalisme (EROS) ska äga rum på Galerie Cordier några månader senare. Under de följande åren har hon ett flertal separatutställningar i Basel, Paris, Milano, New York, Bern, Oslo och Genève.

1967
Konstnären blir inbjuden till en stor retrospektiv på Moderna Museet i Stockholm. Objektet Ma gouvernant – my nurse – mein Kindermädchen inköps till museets samling. M. O. anmärker om titelns uppkomst att de vita skorna hade påmint henne om en barnflicka: ”Jag var ett litet barn, fyra eller fem år, vi (min syster och jag) hade en barnflicka. Hon klädde sig (på söndagarna?) i vitt. Kanske var hon förälskad, och kanske stod det därför en atmosfär av sinnlighet omkring henne som jag omedvetet uppfattade. Kanhända är det därför jag minns den vitklädda ’Elseli’ så väl.”

I december dör hennes man, Wolfgang La Roche, efter en längre tids sjukdom. För att avleda tankarna planerar M. O. renoveringen och ombyggnaden av Casa Costanza i Carona: ett litet allkonstverk till hennes familj. M. O. flyttar från Hünibach till en våning med ateljé i Bern.

1970
En italiensk gallerist föreslår att M. O. ska framställa en multipel av den legendariska pälskoppen. Konstnären finner denna marknadsföringsstrategi ganska enfaldig och beslutar sig för ett ironiskt-kitschigt hommage: Andenken an das Pelzfrühstück (1970). Prototypen mångfaldigas 1972 och blir en eftertraktad multipel. Att konstnären ironiserar över sitt eget verk som kitsch både tillfredsställer och avslöjar köparnas önskningar på samma gång.

1974/75
Hållningen med vilken hon gjort anspråk på rätten till okonventionellt självbestämmande och oberoende skänker henne framför allt den yngre generationens erkännande. Tydligast, och med lika stor giltighet som i hennes verk, manifesterar M. O. denna hållning i ett ofta citerat tal som hon håller vid erhållandet av staden Basels konstpris 1975: ”Jag skulle nästan vilja påstå att det andligt-manliga hos kvinnan än så länge är tvunget att bära en osynlighetskappa. Varför det? Jag tror det beror på att männen allt sedan upprättandet av patriarkatet – det vill säga, sedan nedvärderandet av det kvinnliga – har projicerat det kvinnliga hos dem själva, som ju betraktas som något mindervärdigt, på kvinnan. För kvinnan innebär det att de måste leva sitt eget kvinnliga liv såväl som de kvinnliga liv som männen projicerar på dem. De är således kvinna upphöjt till två. Det är alldeles för mycket.”

1981
I en upplaga om 200 exemplar publicerar Galerie Fanal i Basel en utgåva under titeln Sansibar med dikter från 1933-1957 och 15 färgseriegrafier.

1982
M. O. erhåller staden Berlins Stora pris. Hon blir inbjuden att delta i Dokumenta 7 i Kassel. Bice Curigers omfångsrika monografi om M. O. kommer ut på ABC Verlag.

Under de sista åren av hennes liv blir brevväxlingen mellan Bettina Brentano (1785-1859) och Karoline von Günderode (1780-1806) en viktig källa till inspiration. Brevväxlingen, som publicerades 1840, ger henne ingivelsen till Karoline-boken och till två stora målningar som tillägnas de båda framstående romantiska författarna.

1983
I november, ”den dummaste månaden”, som M. O. meddelar pressen, invigs hennes omstridda brunnsskulptur på Waisenhausplatz i Bern. Brunnen kommer inte alls till sin rätt då det ännu inte hunnit växa något gräs på spiralen som vindlar sig om den åtta meter höga betongpelaren, och vattnet har man måst stänga av p.g.a. frysrisken. Stadsfullmäktige i Bern avslår, med 39 röster mot 10, Evangeliska folkpartiets (EVP) krav på att konstverket skall flyttas från stadens gamla stadskärna. ”Det får mig inte att tappa fattningen”, säger M. O. angående diskussionen om hennes brunn. ”Jag är gammal nog för att vara beredd på det värsta.” Stadsfullmäktig beslutar att sätta stopp för det ”skämmiga” småborgarbråket. Oppenheimbrunnen står fortfarande kvar.

1984
M. O.:s verk uppmärksammas med stora retrospektiver i Berns konsthall och på ARC, Musée d’Art moderne de la Ville de Paris. Hennes dikter ges ut på Suhrkamp Verlag med efterord av Christiane Meyer-Thoss (på svenska: Sviischschsch! Så var den vackraste vokalen tom: Dikter och texter, Lund 1998).

1985
Den 15 november, på publiceringsdagen för hennes Karoline-bok, avlider konstnären i en hjärtinfarkt på intensivvårdsavdelningen på Kantonsjukhuset i Basel.

Mer om utställningen