Minnen av Meret

Text ur katalogen av Ragnar von Holten

Det var i mitten av april 1967 som Moderna Museet i Stockholm organiserade Meret Oppenheims första större retrospektiva utställning, och i katalogen publicerades en förteckning över hennes samtliga då existerande arbeten – teckningar, målningar, collage, objekt och skulpturer. Konstnären var då 54 år och strålande vacker – livlig, infallsrik och spirituell som få. Hon var mycket nyfiken och spänd på mottagandet av sin utställning, som hade organiserats av Pontus Hultén, Mette Prawitz och Carl Fredrik Reuterswärd. Den sistnämnde hade också gjort hennes katalogomslag och affisch.
(Själv var jag inte inblandad i utställningsarbetet, men jag hade lånat ut ett objekt som jag fatt av henne när vi lärde känna varandra i början av sextiotalet i Paris. Men mer om detta senare!)

I den mån Meret Oppenheim överhuvudtaget var bekant i Sverige, så var hon något av en ”legend”. Detta berodde på ”pälskoppen”, ett objekt som kort efter sin tillblivelse i mitten av trettiotalet tillhört Museum of Modem Art i New York. Det tidiga objektskapandets rika insats i konsthistorien var däremot ganska sparsamt känd i Sverige, där man vant sig vid att se en direkt utvecklingslinje från Marcel Duchamps dadaistiska objets trouvés/ready mades och fram till de aktuella amerikanerna Rauschenbergs, Oldenburgs och Jasper Johns assemblages och combines. Till denna bild hade inte minst konstkritikerna bidragit, ty de surrealistiska objekten kände man knappast alls till här i landet, alltså objekten av Man Ray, Giacometti, Picasso, Dalí, Joseph Cornell, Magritte, Miró, Max Ernst och Meret Oppenheim, alltså. (Idén om det surrealistiska objektet hade ursprungligen formulerats av André Breton.)

Meret hade mycket tidigt – i tjugoårsåldern! – fått kontakt med surrealisterna, och det var främst Giacometti och Arp som redan från början kom att stödja och uppmuntra henne. Med Max Ernst hade hon ett förhållande, och han skrev någonstans: ”Kvinnan är en smörgås med vit marmor som pålägg”! Många av Oppenheims små skisser tillkom vid den här tiden, föremål som hon först under femtiotalet fick (ekonomisk) möjlighet att utföra i stor skala och i definitivt material.

Under utställningstiden åkte Meret och jag till Storkyrkan för att se Bernt Notkes Sankt Göran och Draken. Jag ville nämligen visa henne att trädrakens vingar bestod av riktiga älghorn! På stående fot utropade vi medeltidsskulpturen till konsthistoriens första assemblage – även om konstnären av naturliga skäl aldrig fick veta om sin lycka.

Mitt bestående minne från vernissagen hänger ihop med ett objekt som Meret gjort speciellt (?) för denna. Utställningen ägde rum i Lilla filmsalen i kortsidan av första salen i museet. Dit kom man via en trappa, och där möttes man av ett stort dukat bord med drinkar. I dörren till själva utställningen möttes man vidare av Meret Oppenheim själv, som välkomnade besökarna och som räckte dem handen. Förtjusta fattade många av besökarna den utsträckta handen – och ryggade tillbaka! ”Vernissageobjektet” visade sig nämligen vara en nästan osynlig handske, där fingrarna var avklippta, men i gengäld var handflatan täckt med svinborst som måste ha gjort handskakningen överraskande obehaglig. Ett ofta citerat yttrande av Meret Oppenheim: ”Frihet är något som man tar sig, man får den aldrig till skänks!”

Utställningen omfattade ett femtiotal verk, främst objekt, och huvudnumret var utan tvekan pälskoppen. Alla kritiker gav den också en central plats i sina artiklar, inte minst Ulf Linde och Beate Sydhoff. Den senare ägnar den en briljant dadaistisk karakteristik: ”det är ju så självklart: det var viktigt att teet inte kallnade”. ”När man nu ser koppen på hennes utställning på Moderna museet verkar berömmelsen helt begriplig”, skriver Linde, ”det är ett ytterligt märkvärdigt föremål.” Och han fortsätter:

Hennes föremål är aldrig utspekulerade. De är enkla, slående – syner undfådda i medvetandets utmarker; ibland i drömmar, ibland i vaket tillstånd. Men synerna har för henne varit uppfordrande. De har krävt att bli materialiserade. Det gäller också de skulpturer hon modellerat för hand. Också de verkar ett slags reproduktioner av former som i detalj stått färdiga för hennes ”inre öga”; det finns vattentäta skott mellan idé och utförande i allt hon gör – just därför uppfattas idén alltid som något fristående. Hon tecknar som en femtonåring som ritar klänningar i historieböckerna – men idén lyser tvärs genom teckningen, som om den var fullständigt oberoende av den.

Det är alltså Meret Oppenheims karaktär av medium som Linde betonar, och sin artikel hade han också kallat ”Ett mediums presenter”. Ulf Lindes text i DN är otvivelaktigt en av de viktigaste analyserna på svenska av hennes konstnärliga insats.

Tonvikten i utställningen hade lagts på Oppenheims objekt och skulpturer, och vid sidan av dem förbleknade intrycket av hennes tvådimensionella arbeten. Objektet Ma gouvernante – my nurse – mein Kindermädchen – två sammansnörda vita pumps med krusat papper på klackarna – var ursprungligen samtida med pälskoppen, men sedan länge förstört. För utställningen hade Meret gjort en replik, som omedelbart fann vägen till Moderna Museets samlingar. Hennes fågelbord från trettiotalets slut är också ett ”klassiskt” objekt – dessutom är det en salongsmöbel: två skrangliga fågelben i brons med stora klor bär upp en bordskiva, genomkorsad av spår från otaliga fågelfötter! Och slutligen Paret – två svarta snörskor vars tåhättor skurits av. Skorna har därefter fogats ihop, blivit ”siamesiska”. I en radiointervju jag gjorde med Meret berättar hon om dem. Hon tänkte sig att skorna en kväll ställts ut i hotellkorridoren för att putsas (= det var på den tiden). På natten ”fattade de tycke för varann och parade sig”, förklarade hon nyktert.

Och hur upplevdes utställningen? Med undantag av de båda nämnda recensionerna, som en lustighet, en ”lek” , som ”en begivenhet av det avslöjande och tänkvärda slaget visande huruledes konsten stundom synes bestå i konsten att bliva kallad konst”, vitsade någon kritiker, medan en annan skribent ansåg att i ”hennes anekdoter” gärna ligger ”inmängt ett olustigt moment”. Här lämnade tydligen hennes humor en del övrigt att önska. Man betonade ojämnheten i kvalitén, att konstnären var svag i teckning, m.m. Och häpnade över att Meret som ”sedan länge varit en legend” faktiskt var i livet – alltså inte särskilt seriösa observationer. När man tänker på allt Moderna Museet under åren visat av exempelvis amerikansk nutidskonst, ”rörelse i konsten” osv., är reaktionen faktiskt både ganska förvånande och provinsiell.

Meret Oppenheim lärde jag känna i Paris på våren 1961. Det var på surrealistkafét (som vid den här tiden hade det poetiska namnet La Proménade de Vénus). Min bok om symbolistkonstnären Gustave Moreau hade kommit ut, med förord av André Breton, och jag hade fått i uppdrag att ordna en Moreau-utställning på Louvren. I samband med en diskussion på kafét bad Meret mig att ta henne till Louvren och visa henne utställningen. Vi kom sedan ett umgås ganska mycket, bland annat var hon över i min ateljé på Svenska studenthemmet för att titta på mina egna collage; hon blev förtjust i ett av dem som hon givetvis fick. Några månader senare fick jag i Stockholm ett litet brev från henne, där hon berättade att hon gjort ett objekt till mig som snarast skulle komma med post! Objektet Till minne av diktaren – en ”abstrakt dödsmask” omgiven av en kransliknande fotoram – är både magiskt och suggestivt. Jag tackade och talade om hur glad jag blev, och hon svarade att hon också var mycket nöjd. I själva verket hade hon ”slitit det från sitt hjärta”. Meret såg jag några gånger senare, i Paris, bland annat tillsammans med den surrealistiska målarinnan Toyen, som hon var nära vän med. Så brevväxlade vi inför surrealistutställningen i Stockholm 1970, där vi enades om att hennes skoobjekt Paret och Moderna Museets Ma gouvernante – my nurse – mein Kindermädchen skulle utgöra hennes deltagande.

Den sista gången jag träffade henne var i början av åttiotalet, då vi stötte ihop på en bar i Quartier Latin på småtimmarna. Hon insisterade på att jag skulle prova en dryck som hon förut instinktivt undvikit men som hon nu var förtjust i: champagne med apelsinjuice! Den var bättre än sitt rykte, och det blev några glas. Meret var på strålande humör, iförd ljusblå jeans och en luddig ”islandströja” till sitt stubbade vita hår. Jag minns en replik: ”Du vet att jag är alldeles döv på ett öra. Ibland glömmer jag vilket öra det är. Det är spännande, både för mig och omgivningen!”

Hon var ca 70 år gammal. Några år senare var hon död.