Kyckling på Simone de Beauvoirs vis

Text av Ylva Hillström

Ett par vita pumps ligger hopsnörda på ett silverfat. Klackarna är prydda med pappersdekorationer, sådana som brukar förekomma på helstekta kycklingar eller lammkotletter vid finare middagar. Meret Oppenheims objekt Ma Gouvernante – My Nurse – Mein Kindermädchen hör till surrealismens paradverk. Det har väckt uppmärksamhet och starka känslor ända sedan det först visades på galleri Charles Ratton 1936 – faktiskt så starka att det tidigt förstördes av en utställningsbesökare med svartsjuk läggning (hon kände igen de högklackade skorna på silverfatet som sina egna och fattade misstankar). Verket i Moderna Museets samling är en replik som konstnären gjorde i samband med sin utställning på museet 1967. Dess sexuella konnotationer har tidigt uppmärksammats. 1982 påtalade Oppenheim själv att objektet ”framkallar associationen av lår som kläms ihop i njutning. Faktiskt nästan som ett ’förslag’. När jag var en liten flicka, fyra eller fem, hade vi (min lillasyster och jag) en ung barnflicka. Hon var klädd i vitt (bästa söndagskläderna?). Kanske var hon förälskad, kanske var det därför hon utstrålade en sensuell atmosfär som jag omedvetet blev varse”

Ledsagade av Sigmund Freuds teorier om sexualiteten och det undermedvetna sökte surrealisterna nå öververkligheten. Man experimenterade med så kallad automatisk skrift, man tolkade drömmar, provade olika typer av droger, genomförde seanser och lekte olika lekar för att nå bortom överjagets kontrollfunktioner och komma åt det dunkla och fördolda. Freuds tankar kring fetischer ekar i många surrealistiska dikter, målningar och objekt. Skorna i Ma Gouvernante. skulle kunna representera den för surrealisterna så fascinerande fetischen, i sig själv en symbol för det kvinnliga könsorganet .

I en annons för Moderna Museet i Dagens Nyheter 1993 tar intendent Sören Engblom fasta på den smått förbjudna och lockande erotiken i Oppenheims verk: ”Antagligen borde en bra analys av det här föremålet utgå just från den återhållna lusten. Den som ångar av instängd förväntan. Och om hur flickor får lära sig att sitta med knäna ihop. Om hur oskuldens nakna fot maskeras av lockelsens höga klack. Om hur kvinnan anrättas för att serveras på ett rostfritt fat. Om det erotiska skimret i konvenansens utkanter som omger begreppet ’barnflicka’. Och om hur värmen i ugnen får de snören som håller fågeln samman att sakta lösas upp.” Beskrivningen är onekligen både suggestiv och tilltalande. Tolkningen – som i annonsens högst begränsade form bara antyds – riktas mot lusten, den för små flickor så förbjudna. Men sedda med feministiska glasögon utstrålar skorna på silverfat också något helt annat än lust och åtrå.

Rent bildmässigt påminner skorna i sin presentation om en kvinnas kön; bakkapporna blir skinkor, klackarna lår och ben som sträcks uppåt. De små dekorativa pappersfransarna som pryder skornas klackar förstärker förstås associationen till kyckling (och kanske till kvinnan som en dum höna). Men de skulle också kunna kopplas samman med den dekorerade kvinnokroppen. I Meret Oppenheims Ma Gouvernante – My Nurse – Mein Kindermädchen är kvinnan reducerad till utstyrd kropp, serverad på silverfat. Huvud saknas, och därmed också röst.

Surrealismen och Kvinnan

Hård kritik har riktats mot surrealismens kvinnosyn under de senaste decennierna. Inte minst har man upprörts över kvinnokroppens gestaltning i den surrealistiska konsten – som objekt för manlig erotisk fantasi eller uppfläkt och lemlästad som i exempelvis Hans Bellmers skulpturer. Det har också hävdats att surrealisterna idealiserade Kvinnan, men marginaliserade verkliga kvinnor. 1949 undersökte Simone de Beauvoir i sin banbrytande bok Le Deuxième sexe (Det andra könet) myten om kvinnan hos fem olika författare, bland dem författaren till det surrealistiska manifestet, André Breton. Enligt de Beauvoir såg Breton en inkarnation av naturen i Kvinnan, och även en kanal för naturens magi. Kvinnan kunde förmedla, återskapa och färga världen genom kärlek och poesi. I Bretons värld hade kvinnan ingen annan bestämmelse än kärlek. Detta innebar inte att kvinnan betraktades som underlägsen mannen, eftersom också hans bestämmelse var kärlek. ”Men”, skrev de Beauvoir, ”man skulle vilja veta om kärlek också för henne är nyckel till världen och det skönas uppenbarelse. Hon är poesi till sitt väsen, direkt – det vill säga, för mannen; vi får inte veta huruvida hon är poesi också för sig själv. Breton talar inte om kvinnan som subjekt.” De Beauvoir konstaterade att kvinnan i Bretons tappning blir talad för, men aldrig får en egen röst.

Eftersom kvinnan, kärleken och sexualiteten trots allt hyllades och upphöjdes i både den surrealistiska litteraturen och konsten kan man kanske förledas att tro att surrealisterna faktiskt uppvärderade kvinnans ställning snarare än förtryckte henne. Simone de Beauvoir hävdade dock att också då kvinnan idoliseras och idealiseras är det till hennes nackdel. Kvinnan har alltid betraktats som det Andra, oberoende av tid och kultur. Trots att hon i vissa sammanhang dyrkats som en guddom har kvinnan aldrig varit mannens jämlike: ”I den mån man betraktar kvinnan som det absoluta Andra, dvs. som det, som oavsett magiska krafter inte är det väsentliga, är det alldeles omöjligt att se henne som ett annat subjekt.”

Meret Oppenheim har i flera av sina verk väckt frågor om hur det kvinnliga formas och hon var starkt kritisk till patriarkatets nedvärdering av det kvinnliga skapandet. Hon hävdade att varje individ har en manlig och en kvinnlig aspekt, men att männen förtränger sin kvinnliga sida och projicerar den på kvinnorna. I ett ofta citerat tal från 1975 skrev Oppenheim: ”För kvinnan innebär det att de måste leva sitt eget kvinnliga liv såväl som det kvinnliga liv som männen projicerar på dem. De är således kvinna upphöjt till två. Det är alldeles för mycket.”

Man föds inte till kvinna – man blir det

Den mest citerade meningen i Simone de Beauvoirs Det andra könet, tillika bokens bärande tes, lyder ”Man föds inte till kvinna, man blir det”. Kvinnlighet beskrivs som en social konstruktion, som flickor påtvingas den stund de får ett rosa täcke på BB och inte som pojkarna ett blått, för att använda Nina Björks formulering. Flickor och pojkar får ett färdigt rollhäfte med sig som första utrustning i livet. Simone de Beauvoir skrev: ”Man uppmanar oss att vara kvinnor, förbli kvinnor och att bli kvinnor. Varje kvinnlig varelse är alltså inte nödvändigtvis en kvinna, hon måste vara delaktig i denna mystiska och hotade realitet som kallas kvinnlighet.”

Otaliga modemagasin och ”damtidningar” vittnar idag om klädernas centrala roll i kvinnlighetens pjäs. Med klädernas hjälp ikläder man sig en kvinnlig roll som är föreskriven av flera generationer kvinnor (och män). I reportage om kläder och mode frammanas ofta särskilda egenskaper – kvinnliga egenskaper – mellan raderna. ”Kvinnligt” och ”feminint” kopplas samman med ord som sensuell, känslig, skön, behagfull, insmickrande, mjuk, kokett, mild och naturlig. För att uppnå kvinnlighet anammar kvinnor en hel uppsättning av (kulturellt bestämda) egenskaper. Många av dessa, lär oss modemagasinen, kommer naturligt genom kläderna vi bär. En förförisk högklackad sko framhäver kvinnligheten; att vara kvinnlig är att vara behagfull, känslig och mild och – för att fullfölja cirkelresonemanget – för att vara behagfull bör man klä sig kvinnligt.

I Meret Oppenheims objekt Ma Gouvernante – My Nurse – Mein Kindermädchen hänvisar själva huvudordet i verkets titel – guvernant – till en uppfostrares roll. Guvernanten lär en flicka hur en flicka ska bete sig – och att behaga mannen har genom tiderna varit kvinnans huvuduppgift. Simone de Beauvoir tog fasta på uppfostrarens betydelse för att bevara de stereotypa könsrollerna, och hon skrev: ”Den passivitet som blir ett grundläggande drag hos den ’kvinnliga’ kvinnan, är således något som utvecklas hos henne under de allra första levnadsåren. Men det är fel att påstå att den är en biologisk egenskap. Den är tvärtom en skickelse som uppfostrare och samhälle påtvingar henne.”

Uppenbarligen finns fler tolkningar av guvernantens roll i verket än vad Oppenheims smått erotiska barndomsminne ger sken av. Snöret som håller ihop skorna kan visserligen få erotisk anstrykning om man tänker sig att ugnens värme (den manliga erotiken) värmer upp snöret så att det lossnar, och tillåter skornas klackar (låren) att mjukt falla isär. Men de kan också antyda att kvinnan snärjs i sin kvinnlighet. Snöret tvingar in skorna i en kvinnas utmanande pose. Snöret och snörningen återkommer i kvinnlighetens historia. I korsetten tvingas kvinnan in i idealet och snörningen hämmar hennes andning (en möjlig förklaring till alla veka, känsliga kvinnor som svimmade i Freuds samtid). Snöret har i generationer bundit asiatiska kvinnors tår så att fötterna bättre ska passa det nätta idealet. Men med snörda fötter berövas man sin rörelsefrihet.

Meret Oppenheims Ma Gouvernante – My Nurse – My Kindermädchen kan förstås tolkas som ett object of desire, där såväl skons funktion som fetisch som den surrealistiska kombinationen sko-snöre-pappersdekoration-silverfat samverkar för att väcka associationer till erotik och sexualitet. Men den vita skon med klack är inte enbart en erotiskt laddad symbol, utan i lika hög grad del av den rekvisita en ung flicka får lära sig att ta i bruk för att kunna uppträda som Kvinna. Snöret är inte bara del av en erotisk bild, utan kan också uppfattas som en bild för hur kvinnan tvingas in i sin roll, i sin kvinnlighet. Oppenheims verk kan ses som ett inlägg i surrealisternas diskussion om kvinnlighet och sexualitet. Det skulle rent av kunna tolkas som en visualisering av Simone de Beauvoirs formulering ”Man föds inte till kvinna, man blir det”, 11 år avant la lettre. Guvernanten lär den lilla flickan inte bara franska, tyska och engelska, utan även kvinnlighetens språk. Hon lär henne att ikläda sig kvinnlighet och att anpassa sig efter rådande konventioner – en kvinna ska pryda sin plats, hon ska behaga och bör använda det rollhäfte hon försetts med sedan födseln. Ma Gouvernante – My Nurse – My Kindermädchen rymmer båda tolkningsmöjligheterna. Den ena utesluter inte den andra, tvärtom kan de komplettera och berika varandra.