Förköpsbiljett krävs för tillfälliga utställningar. Det är en av åtgärderna vi vidtar för att minska smittspridning av coronaviruset. Läs om vad som gäller inför ditt besök

Konstsamlare med sin tid

Av tradition har de europeiska furstehusen varit samlare och beställare av en nationell konst och det svenska kungahuset är inget undantag i det avseendet, Carl XV med sitt understöd av den fornnordiska riktningen inom måleriet kan stå som exempel. Det finns också en konstnärlig ådra i den svenska kungafamiljen och flera av dess medlemmar har på amatörbasis ägnat sig åt ett konstnärskap. Carl XV, åter igen, och hans syster prinsessan Eugénie är två av dem, men den förste som på allvar gjorde något av sin konstnärliga begåvning var prins Eugen (1865-1947). Eugen var också den förste Bernadotten som på allvar ägnade sig åt ett konstsamlande. Det har menats att prins Eugen var en mecenat vars syfte med samlandet skulle ha varit välgörenhet, en välgörenhet som skulle ha yttrat sig i förvärv av mindre bemedlade konstnärers verk – vad som kan benämnas stödköp – men även i förvärv av den konst hans vänner skapade. Förvisso, prinsen var en mecenat, han var en främjare och gynnare av de sköna konsterna. Han gav ekonomiskt stöd till konstnärer, men också – och i än högre grad – till andra personer i ekonomiskt trångmål. Att, som det sagts, prinsen köpte konst av sina vänner är ofrånkomligt: han var verksam som både konstnär, konstsamlare och konstpolitiker inom det svenska konstfältet och han blev med tiden en av det svenska konstlivets mest centrala personer: att vissa av de andra aktörer som där var verksamma med tiden blev hans vänner kan inte sägas vara märkligt, det torde snarare ha varit svårt att undvika.
Prins Eugen samlade konst för konstens egen skull, inte för ekonomisk vinning eller som primärt en stödjande gärning. Han var verksam som samlare under 60 år, de första konstinköpen gjordes 1887 och de sista 1947, samma år som Eugen avled. Detta innebär att prinsen under en lång följd av år hade förmånen att följa sin samtid nära, vilket han också gjorde då samtiden avspeglar sig i konstsamlingen.

Vid sidan av att den kungliga börden inte alltid var lätt att förena med konstnärsrollen – prins Eugens seriösa avsikter kunde inledningsvis av konstnärskollegor betraktas som ett behagligt tidsfördriv – gav den honom även på annat sätt en särställning bland konstnärer: hans ekonomi var genom det kungliga apanaget tryggad. Eugen var således inte nödgad att sälja sin egen konst för försörjningen och han kunde därtill vid 22 års ålder ge sig ut på den fria marknaden och köpa konst av andra konstnärer. När prins Eugen kom till Paris för högre konstnärliga studier i januari 1887 var det inte helt enkelt för honom att ta en plats i kamratkretsen, ställningen som prins verkade i detta fall handikappande: ”Jag håller med Dick [Richard Bergh] att det är olämpligt för ’opponenter’ att göra sig till för en prins”, som Eva Bonnier skrev i ett brev i mars detta år. Bonnier förutsåg även en strategi som skulle kunna hjälpa den unge Eugen i konstlivet: ”men pojken måste ovillkorligen uppmuntra konsten genom att köpa af andra. Annars blir han inte länge populär bland artisterna. Och då han är myndig och millionär, så begriper jag inte hvarför han inte redan börjat”.
Det var under studietiden i Paris som prins Eugen inledde sitt samlande. Huruvida han själv funnit det vara en lämplig strategi för att ta en plats på konstfältet må vara osagt, men 1887 gjorde prinsen fyra inköp: detta första år i Paris köptes två oljemålningar av vardera Hugo Birger och Per Ekström, förvärvade från konstnärerna. Oavsett om prins Eugens samlande var en strategi för att vinna anseende gjorde han alltid sina egna val och det fanns en linje i hans samlande. Men förmodligen bidrog konstsamlandet till prins Eugens relativt snabba erkännande inom det svenska konstlivet.

Konstsamlingen
Prins Eugens efterlämnade konstsamling omfattar i runda tal 2500 inventarieförda verk. Samlingen består av måleri (den till antalet största delen av samlingen), skulptur, handteckningar, grafik, medaljkonst, ikon- och miniatyrmåleri, broderi och mosaik. De svenska konstnärerna är i majoritet: här finns opponentgenerationen, tidig svensk modernism med Matisseeleverna i spetsen liksom de följande decenniernas unga konstnärer representerade. Konstnärer från övriga nordiska länder, utom Island, är också företrädda. Från de utomnordiska länderna är de franska konstnärerna i majoritet, men här finns också tyska, engelska, baltiska och belgiska konstnärer för att nämna några exempel. I konstsamlingen som helhet är landskap den dominerande motivkategorin och oljemåleri den dominerande tekniken. Landskapet var ju också den motivkrets prins Eugen själv som konstnär i första hand ägnade sig åt. Det förekommer även ett flertal stilleben och porträtt i konstsamlingen; porträtten avbildar ofta en nära och kär vän och/eller konstnärskollega till prinsen.
1939 utgavs en tryckt katalog över prinsens konstsamling, sammanställd av fil. dr. Gustaf Lindgren som då var Eugens handsekreterare. Den tryckta katalogen upptar 1095 inventarienummer. Prinsens samlande var dock inte avslutat i och med katalogens utgivning, samlandet fortsatte med obruten, ja snarare ökad kraft fram till och med prins Eugens död den 17 augusti 1947.

Vid prinsens död var 444 konstnärskap representerade i hans konstsamling, av dessa var 47 stycken kvinnliga som företräddes med sammanlagt 204 verk. Antalet manliga konstnärskap var vid samma tid således 397 stycken. Som i många museisamlingar är alltså kvinnorna i minoritet, mindre än 10 % av de verk som ingår i Eugens konstsamling har utförts av en kvinnlig konstnär. Det första dokumenterade förvärvet av en kvinnlig konstnärs verk gjordes 1913 i och med prinsens inköp av Verna Åkerbergs mosaik Två ekorrar. Inköpet förmedlades av Richard Bergh och mosaiken fick en väggfast placering vid entrén till det samma år färdigställda Galleriet på Waldemarsudde.
Kvinnliga konstnärer inkom förhållandevis sent i konstsamlingen. Prinsen var både mer vågad och framsynt när det gällde manliga konstnärers verk och kvinnorna var ofta mer etablerade vid tiden för förvärvet än vad männen var. Men självfallet finns undantag och Vera Nilssons målning Det första steget kan ses som ett av de mer framsynta, rent av vågade, inköpen. Målningen utfördes 1923 och den köptes av prins Eugen på en utställning i Liljevalchs konsthall 1933 till en kostnad av 1800 kronor. Verket kom i prinsens ägo alltså först 10 år efter dess tillkomst, men det är ett förvärv som utmärker sig i konstsamlingen: målningen har utförts av en ung kvinnlig konstnär och motivet visar hennes dotter tultande runt på sina första steg i livet.
Könsfördelningen i prins Eugens konstsamling är inte unik för samlingar och samlare i hans tid. Inte heller i Nationalmuseum/Moderna Museet eller i exempelvis Conrad Pineus samling förekom vid prinsens död 1947 procentuellt sett något större antal kvinnliga konstnärer.

Samlandet
Prinsen valde att inrikta sitt samlande på sin egen svenska samtids konst och från och med de första förvärven i Paris var det allt som oftast nya verk han köpte, utförda samma år som förvärvet gjordes eller ett eller ett par år dessförinnan. Det var heller inte bara etablerade konstnärer som kom ifråga för inköp utan också mer oprövade konstnärskap. På ett relativt tidigt stadium klargjorde prinsen vilken inriktning hans samlande skulle ha: ”Nej jag skall allt begränsa mej till svenska saker nu, endast undantagsvis något utländskt”, som han skrev till Richard Bergh 1913.
Samlandet inleddes med opponentgenerationens – ungefär hans egen generations – konst och när nya ideal gjorde sig gällande betraktade prins Eugen även dessa med öppna ögon. 1891 köpte han Karl Nordströms Skymning, målad samma år, på en utställning i Birger Jarls Bazar i Stockholm och 20 år senare tog han ställning för den tidiga svenska modernismen. Sedan konstnärslaget De Unga bildats 1907 gav han det snart sitt stöd och flera av medlemmarna, som Isaac Grünewald och Leander Engström, är väl representerade i prinsens samling.
På De Ungas andra och av kritikerna utskällda utställning 1910 visades Grünewalds porträtt av fru Ise Morssing, ett porträtt som i Eugens räkenskaper bokförts som inköpt 1911; kanske valdes målningen redan på utställningen? Året därefter köpte prinsen två målningar av Leander Engström och ytterligare fyra av Grünewald. Inte endast den franskinspirerade svenska modernismen fick en plats på Waldemarsudde. Också en konstnär som Gösta Adrian-Nilsson, som var mer orienterad mot det tyska konstområdet, införlivades med samlingen. Och av en omdiskuterad konstnär som Carl Kylberg köpte prins Eugen målningen Hus i trädgård så tidigt som 1931 liksom att han från det att Färg och Form bildats 1932 regelbundet gjorde inköp av medlemmarnas konst. Färg och Formaren Bror Hjorths målning Fiollektionen (1946) förvärvades dock 1947 från Svensk-Franska Konstgalleriet.
Tidigt inkom även övrig nordisk modernism i konstsamlingen: 1910 köpte prins Eugen norrmannen Henrik Sörensens Varietéartist (1910), som blivit något av ett signum för modernismens genombrott i Norden. Även om prinsen främst inriktade sitt samlande på svensk och därefter nordisk konst, finns ju som omtalats även utomnordiska konstnärer i konstsamlingen. Den i utställningen ingående målningen Parisutsikt, utförd av Robert Delaunay 1919 och inköpt av Eugen 1920, är ett exempel. Andra exempel är de verk av André Lhote som finns på Waldemarsudde. Åren 1912-13 mottog Eugen periodvis undervisning av kubisten Lhote i Paris och 1912 tillfördes samlingen sex verk av honom, bland dem målningen Nu couché som också den visas i utställningen.

Prins Eugens samling växte främst genom hans egna inköp, men i samlingen finns även ett antal gåvor som kommit prinsen tillhanda vid bemärkelsedagar, som tack eller i andra, outtalade, sammanhang. Det rör sig om gåvor givna av såväl konstnären bakom verket som andra personer. De år prins Eugen fyllde jämnt var konstgåvorna särskilt många. Inget av de verk som visas i utställningen har tillkommit Eugen som gåva utan de utgör alla exempel på hans självständiga förvärv.

Efter de första konstinköpen i Paris växte prinsens samling i långsam takt under 1890-talet. Det var först när hemmet på Waldemarsudde stod inflyttningsfärdigt 1905 som de årliga inköpen blev antalsmässigt flera. En ordentlig fart tog samlandet under 1910-talet och då särskilt efter år 1913 när Galleriet på Waldemarsudde byggts. De mest omfattande egna förvärven liksom de flesta gåvorna tillfördes konstsamlingen under 1930- och 1940-talen, i genomsnitt ett trettiotal verk per år. Under dessa decennier kompletterades samlingen också med ”äldre” målningar och skulpturer som i flera fall konsekrerats under de år som gått sedan utförandet. 1935 förvärvade prinsen exempelvis Grünewalds Konstnärskamrater från 1909 och det enda verk av Pablo Picasso som finns i samlingen är gouachen föreställande Fernande Olivier, daterat till 1905-06, men inköpt först 1921.

Hur förvärvade prins Eugen de verk som ingår i hans konstsamling? Ja, de kunde köpas direkt från konstnärerna, på utställningar, i konsthandeln och på auktioner. Konsten köptes från anrika handlare, exempelvis Bukowskis kgl hovkonsthandel (etablerad 1870), som i första hand handlade med avlidna konstnärer, och Fritzes kgl hovbokhandel (1837), där konstverk av framför allt redan erkända konstnärer fanns till försäljning. Hos Bukowskis och Fritzes köptes företrädesvis traditionell konst, inte det nyaste och senaste. I takt med konstmarknadens förändring och att antalet konsthandlare ökade, blev prins Eugens urvalsmöjligheter större. Under 1910-talet tillkom exempelvis Gummesons konsthandel (1914) och Svensk-Franska Konstgalleriet (1918), 1929 öppnade Galerie Moderne och 1932 bildades ju Färg och Form. Dessa handlare hade en modernare inriktning än Fritzes och Bukowskis och såväl internationell som svensk samtida konst kunde ses och köpas hos dem. Prinsen gjorde regelbundet inköp från samtliga dessa handlare. Från Galleriet Ny Konst, som 1915-21 förestods av den italienske målaren och futuristen Arturo Ciacelli, däremot köpte prins Eugen endast två målningar: det var 1915 och båda verken var av den i samlingen tidigare företrädde André Lhote. Grafiksamlingen har delvis sammanbragts genom prins Eugens medlemskap i Föreningen för grafisk konst och Grafiska sällskapet, föreningar som utgav årsportföljer med grafiska blad.

Ett visst socialt engagemang kan knytas till prins Eugens konstsamlande, detta märks särskilt under andra världskrigets år då han köpte konst från bland annat Svenska konstnärers Norgehjälp, Polska hjälpkommittén i Sverige och på en auktion för Frankrikes barn. En tidigare insats som brukar omtalas som en av de viktigaste prinsen gjorde för det svenska konst- och kulturlivet, är den räddningsaktion som genomfördes efter konstnären Ivan Aguélis död 1917. Prins Eugen var den som såg till att Aguélis bostad i Barcelona plomberades och att hans konstnärliga kvarlåtenskap fördes hem till Sverige. Prins Eugen köpte själv ett antal verk ur kvarlåtenskapen och han gjorde även senare förvärv av Aguélis konst som donerades till Nationalmuseum (nu i Moderna Museet). Även andra museer och institutioner kom under främst 1930- och 40-talen i åtnjutande av en konstgåva från prinsen, det var vanligen verk ur den egna produktionen som då donerades, men viss konst av andra konstnärer kunde också komma ifråga.

En fråga som är berättigad i detta sammanhang är den om vad prins Eugen inte köpte. Vid sidan av de utländska konstnärer som prinsen i hög grad valde bort till förmån för de svenska, är det också viss svensk konst som saknar företrädare på Waldemarsudde. Detta gäller i stor utsträckning den icke-föreställande, abstrakta konsten liksom Halmstadgruppens mer surrealistiska verk. Det var alltså inte alla svenska konstnärer Eugen tog ställning för utan han inriktade sig, troligen efter sitt tycke och smak, på konst ingående i en föreställande tradition.

Det kan kallas heroiskt att samla sin samtids konst. Det är enklare att samla konst av äldre etablerade mästare; vilket konstmuseum som helst kan tala om för samlaren vad som är värt att köpa, vilka verk som är både erkända och godkända. Att samla samtidskonst är svårt: det kräver att samlaren har överblick och ett stort kontaktnät. Prins Eugen fick med tiden en central position i svenskt konstliv och han hade ett starkt engagemang och ett vidsträckt socialt nätverk att luta sig mot, vilket kan tänkas gjorde honom lämpad att inrikta samlandet på just samtiden. Prins Eugen tog i sitt professionella samlande ställning för den svenska samtida konsten, han vågade köpa konst av även oetablerade konstnärer och han var fri att köpa vad han ville. Han behövde inte som Nationalmuseum – vilket Cecilia Widenheim skriver om i sin text i denna publikation – ta några statliga hänsyn i förvärvsfrågor. Men det handlar inte bara om att köpa det senaste, det nyaste – det handlar ju också om vilka konstnärer man väljer att köpa av och hur dessa konstnärer sågs i sin samtid. Flera av de konstnärer som prins Eugen förvärvade verk av har inte skrivits in i vår svenska konsthistoriska kanon medan andra fått en nästan ikonisk status. Till skillnad från vissa andra privatsamlare i hans tid behövde prinsen heller inte oroa sig för samlingens fortlevnad. Eugen var ju i det närmaste oberoende av ekonomiska konjunkturer och visste att samlingen inte skulle behöva avyttras.

Prins Eugen – museigrundare
Att studera prins Eugen som konstsamlare leder vidare till studiet av prins Eugen som grundare av ett museum. Eugen hade god insikt i den svenska museivärlden, han stod Richard Bergh nära och deltog i diskussionerna kring omdaningen av Nationalmuseum under Berghs tid som överintendent där; han blev 1924 ordförande i Stiftelsen Thielska Galleriet och han var medlem av den kommitté som studerade förutsättningarna för ett modernt museum i Sverige. Beslutet att donera konstsamlingen och Waldemarsudde till svenska staten torde ha påverkat prinsens samlande även om han inte förrän 1944 skrev sin pro memoria om skötseln av legatet Waldemarsudde.
Tanken på att låta öppna Waldemarsudde som ett offentligt museum finns dokumenterad i prins Eugens brevväxling. Så tidigt som i april 1911 skrev prinsen till vännen, museimannen Carl Anton Ossbahr om de funderingar han hade kring Waldemarsudde efter sin död. Eugens konstsamling hade vuxit i rask takt sedan inflyttningen på Waldemarsudde 1905 och det fanns inte längre nog med utrymme att hysa den. På grund av platsbristen förlorade prinsen något av sin lust till samlandet, han planerade därför att bygga ett galleri vars placering på Waldemarsudde var avhängigt av

”huru jag tänker mig hela Waldemarsudde en gång efter mig. Vi ha ju talat derom. Skall jag fullfölja den tanken jag haft, o. nog fortfarande lutar mest åt, att lämna det hela till det allmänna, eventuellt staten då bör det lämpligast byggas nära intill, i visst samband med det gamla huset, och då behöfver det ej heller beräknas kunna bli så värst stort, då det efter mig kan antagas bli ännu mera möjligheter för konstverkens anordnande i stora huset än nu.”

Som prins Eugen beskrev sina planer 1911, så blev det och tanken att prinsen ville grunda ett museum med sin bas i svensk samtidskonst känns inte främmande. Den konstsamling han redan under 1910-talet hade funderingar på att donera till svenska folket skulle komma att utgöra grunden för ett museum som per definition blev ett museum för den moderna och samtida svenska konsten. Således kan det Prins Eugens Waldemarsudde som öppnade 1948 ses som Sveriges första moderna konstmuseum.

Christina G. Wistman
Intendent, Prins Eugens Waldemarsudde

Referenser
Bernadotteska Familjearkivet (BFA), Prins Eugens räkenskaper.
Pariserbref. Konstnären Eva Bonniers brev 1883-1889. Sammanställda och kommenterade av Margareta Gynning, Klara förlag Stockholm 1999, s. 206. Brevet daterat 1/3 1887.
Pariserbref, s. 232f. Brevet daterat 9/6 1887.
Med detta ser det ut som om konstsamlingen växte med drygt 1000 inventarienummer under de sista åtta åren i prins Eugens liv. Förvisso gjordes många förvärv och ett antal gåvor inkom i samlingen, men det har också inventarieföringstekniska skäl att samlingen idag innefattar detta antal nummer. Ett flertal verk har nämligen haft undernummer i en större serie, vilket varit antalsmässigt missvisande.
Sedan Prins Eugens Waldemarsudde öppnat som offentligt museum 1948 har ett antal förvärv gjorts för att komplettera prinsens samling liksom att man emottagit ett antal gåvor till konstsamlingen. Det rör sig om tillsammans ca 150 verk.
BFA, Prins Eugens räkenskaper; Prins Eugens Waldemarsudde (PEW), Konstsamlingsinventariet.
BFA, Prins Eugens räkenskaper.
Moderna Museet öppnade inte förrän 1958, därav denna angivelse. Katalogen, Moderna Museet Stockholm 1976; Nationalmusei katalog över äldre svenskt måleri, Nationalmuseum Stockholm 1995 samt Nordenfalk, Carl, Conrad M. Pineus konstsamling, Isacssons Boktryckeri A.-B. Göteborg 1940.
Brev från prins Eugen till Richard Bergh 1913 (oläsligt datum). Richard Berghs arkiv, Thielska Galleriet.
När Föreningen Färg och Form blev aktiebolag 1934, var prins Eugen den förste aktieägaren som tecknade sig.
Förvärvsuppgifterna hämtade ur BFA, Prins Eugens räkenskaper.
BFA, Prins Eugens räkenskaper; PEW, Konstsamlingsinventariet.
Ekonomhistorikern Martin Gustavsson har i sin doktorsavhandling studerat den svenska konstmarknaden 1920-60. Se Makt och konstsmak. Sociala och politiska motsättningar på den svenska konstmarknaden 1920-1960, diss. Stockholms universitet 2002.
BFA, Prins Eugens räkenskaper.
PEW, Konstsamlingsinventariet.
I samlingen finns ett stilleben (W 341) av Sven Jonson från 1934, detta dock ej typiskt för varken Jonsons eller Halmstadgruppens produktion i övrigt.
Brev från prins Eugen till Carl Anton Ossbahr 2/4 1911. Prins Eugens arkiv, Waldemarsudde.

Mer om utställningen