In My Little Corner of the World, Anyone Would Love You

Text: Sharon Hayes

I många år har jag kategoriserats som en konstnär som tar mig an det offentliga, publika rummet. Som svar på den karakteristiken brukar jag ofta klargöra att mitt intresse för gatan som plats inte har gällt det publika rummet utan det publika språket. Diverse resonemang om det publika i olika former har lockat mig, och två tankeskapelser har varit särskilt betydelsefulla för mig: Hannah Arendts teorier i verket ”Människans villkor” (1958) och Michael Warners i boken ”Publics and Counterpublics” (2002).

Warners och Arendts beskrivningar av villkoren för en publik sfär är alltjämt livsviktiga för mig som konstnär, men de samtal jag haft under de senaste fem åren, särskilt med studenter, har vittnat om att dessa utläggningar av det publika börjar bli alltmer otillfredsställande när det gäller att beskriva det publika framträdandets villkor i dag.

I kölvattnet efter denna förändring bort från vad som varit en mönstergill formulering av det publika har jag börjat fundera mer över publicitet och dess komplicerade inverkan på en tillvaro som queer.

Ordet publicitet härstammar etymologiskt från franskans publique och publicité. Från början användes publicitet för att beskriva det publika tillståndet eller handlingen att bekantgöra något, att lägga fram något för en publik. Det var inte förrän i början av 1900-talet som betydelsen förändrades och ordet kom att stå för marknadsföring.

Just nu tycks det som om kraven på att en konstnär – eller en aktivist eller till och med en medborgare – ska vara sin egen publiciste, sin egen reklamagent, har ökat mycket snabbt. Det finns oändligt många datorprogram som är gratis, enkla att använda och otroligt kraftfulla och som förenklar spridningen av många olika material till stora mängder människor. Olika organisatoriska, administrativa och kommunikativa system och plattformar har förvisso gjort otroliga framsteg, men även hastigheten med vilken dessa plattformar köps och byts ut har ökat enormt. Med varje genomgripande teknisk förändring uppstår nya publikskaror. Integreringen av dessa former av publicitet i den praktiska konstutövningen korsbefruktas med konstnärernas försök att använda de sociala mediernas plattform som en plats för distribution och till och med produktion av konst.

Det brukar sägas att det inte finns något sådant som dålig publicitet. Samtidigt som den nuvarande politiska situationen visar att detta talesätt är mer eller mindre obestridligt sant skymmer det grumlade omdömet – oförmågan att avgöra vad som är bra och dålig publicitet – och övermåttet av intryck den djupare innebörden av själva ordet publicitet. Det rör sig om ett överlagt försvårande av kritiska reaktioner.

I sin bok ”Queer Cinema in the World” menar Karl Schoonover och Rosalind Galt att ”den västerländska synen på processen att komma ut är sammanflätad med ett ängsligt moment 22 där queera personer antingen är för lågmälda eller överdrivet högljudda”.(1) Framställningen av den queera kroppen i filmkonsten fungerar enligt dem som ett hyperboliskt offentliggörande genom publicering. Ofta byter vi retroaktivt plats på orsak och verkan, men den tidiga genuspolitiken – i amerikanska städer kom den till uttryck i lagar, stiftade efter andra världskriget, där det fastslogs att medborgare måste bära åtminstone tre klädesplagg vilka traditionellt förknippas med det kön som det bestämdes att de tillhörde när de föddes – som en reaktion på vad som uppfattades som en ökad förekomst av genusavvikande kroppar i det offentliga rummet.

Den queera kroppens publika karaktär är mer påtaglig för queera icke-vita personer. Forskaren Anthony Reed hävdar med åberopande av sociologen Elijah Andersons arbeten om ”kosmopolitiska takhimlar” att ”kroppar syns lika mycket, men vissa kroppar, särskilt de som är bärare av hudfärgsmarkörer, får en ökad synlighet”.(2) Forskaren Michael Cobb menar i sin analys av det som han kallar religiösa ord i James Baldwins författarskap att ”smärtans logik i politisk subjektsbildning även är den normala publicitetens logik – att vara publik beskrivs som en upplevelse av en oförrätt”.(3)

Föreställningen om publicitet, att någonting framträder i ett publikt sammanhang och således är gemensamt för alla de personer för vilka det framträder, är naturligtvis bestämd av ett flertal faktorer. Vid en given tid och plats är vissa saker begripliga, synliga och hörbara, och andra saker är det inte. Att vissa saker kan vara begripliga, synliga och hörbara för vissa personer och inte för andra visar, på ett mer fundamentalt sätt än rena anekdoter, att hur, varför, huruvida och för vem saker görs allmänt tillgängliga på samma gång är en politisk, ekonomisk och estetisk angelägenhet.

”In My Little Corner of the World, Anyone Would Love You” är en femkanalig videoinstallation där tretton uppläsare läser utdrag ur en brokig mängd nyhetsbrev och små tidskrifter med inriktning på feministiska, lesbiska, lesbisk-feministiska angelägenheter och på sådant som angår homosexuell frigörelse och transpersoner, utgivna i USA och Storbritannien mellan 1955 och 1977. Uppläsarna har filmats i fem olika rum i en och samma bostad, och de utför även mindre aktiviteter som har berättande drag men inte blir till någon riktig historia. Fem projektioner har installerats på en enda avlång, allmän anslagstavla som delar utställningsrummet mitt itu.

Anledningen till att jag gav mig i kast med den här installationen var att jag av Studio Voltaire fick i uppdrag att göra ett nytt verk tänkt att ingå i ”How to Work Together”, en utställningsserie organiserad av tre institutioner i London.(4) När jag blir erbjuden att visa mina verk utanför USA känns det alltid både oemotståndligt och förvirrande, eftersom min konst är förankrad i amerikanska berättelser, i unika förhållanden och i skärningspunkten mellan historien och språket. Att träda in i ett annat sammanhang och etiskt närma sig ett ögonblick i historien, eller en historisk text, är därför en utmaning. I fallet Storbritannien fanns det självfallet en liten öppning som inte alltid existerar, eftersom jag visserligen var obekant med kulturen och historien och stod utanför det samtida sociala och politiska sammanhanget men inte var obekant med språket. För att komma in i projektet började jag leta i Hall-Carpenter Archive, den största samlingen av HBTQ-material i Storbritannien.

Det intressanta med arkivforskning, särskilt när man inte känner till materialets kontext och historia, är att bristen på förtrogenhet skapar utrymme för att gå omkring och botanisera på ett icke-hierarkiskt sätt och avvika från de teleologier som finns inbyggda i det kollektiva minnet.

När jag botaniserade i arkivet hittade jag så småningom en grupp vid namn Minorities Research Group, eller MRG, som grundades i London 1963 och var inspirerad av Daughters of Bilitis, en tidig lesbisk organisation som bildades i San Francisco 1955. Jag kände inte till MRG förrän jag träffade på dem här. Gruppen ägnade sig främst åt att publicera en liten tidskrift som hette ”Arena Three” – medan Daughters of Bilitis främst arbetade med att producera och distribuera den likaledes blygsamma tidskriften ”The Ladder”. Dessa grupper gav ut de första periodiska publikationerna av och för lesbiska kvinnor. De stod i dialog med varandra och framträdde ibland i varandras tidskrifter.

Jag hade aldrig varit särskilt intresserad av detta tidiga skede av HBTQ-aktivismen – de insatser efter kriget och före Stonewall som ibland går under beteckningen den homofila rörelsen. När jag kom ut som lesbisk och konstnär i början av 1990-talet betraktades den tiden i allmänhet som normativ och assimilationistisk, som om aktivisterna inte var redo att bli radikala. Jag inser nu att det var en oerhört naiv och förenklad syn. När jag tittade närmare på dessa tidskrifter och nyhetsbrev fylldes jag av vördnad över det otroliga slit och det radikala arbete som lades ned i syfte att lösgöra berättelsen om HBTQ-personernas liv från den förhärskande psykiatrins område och låta dem själva komma till tals.

Arbetet uppstod inte i ett vakuum. Det fanns oerhört viktiga och vitala tidskrifter och tidningar som publicerades av den svarta vänstern och som skapade ett kritiskt intellektuellt rum utanför de konventionella tidskrifterna – däribland den panafrikanistiska tidningen ”Freedom”, där författaren Lorraine Hansberry jobbade som journalist. Hansberry skrev två publicerade brev till redaktören för ”The Ladder” i vilka hon hyllade tidskriften och i detalj talade om vikten av att undersöka de sociala och politiska villkor och begränsningar som kvinnor ställdes inför och som således drabbade även kvinnor som älskade kvinnor.

De utdrag som jag använder i verket ”In My Little Corner of the World, Anyone Would Love You” är hämtade från två olika typer av brev: brev från redaktörerna till läsarna och brev från läsarna till redaktörerna. Det vill även säga brev från läsarna till läsarna, eftersom författare ofta riktar sig till andra läsare genom att skriva till en redaktör. I dessa båda tidskrifter i synnerhet pratade människor med varandra på riktigt för första gången: En viss individ kunde prata med en grupp individer för första gången, men även lesbiska kvinnor pratade med andra lesbiska kvinnor för första gången.

Jag blev intresserad av att breven möjliggjordes av något som jag började kalla skyddad publicitet. Det är ett mycket specifikt publikt fenomen: alla läsare och skribenter utgick från att det de sa till andra läsare var starkt skyddat, och detta ytterst målmedvetet eftersom de som skrev skulle kunna ta stor skada om deras identiteter blev kända. Redaktörerna lade ned stor möda på att skribenterna inte skulle gå att känna igen och använde ofta bara initialer eller ett förnamn eller en plats. Men skyddad publicitet betyder också att bidragsgivarna talade med en skara förmodade medarbetare, personer som var likasinnade och hade ett gemensamt intresse av det slags frågor, angelägenheter, känslor och önskemål som skribenten försökte formulera.

För att upprepa vad jag tidigare sagt: Ordet publicitet härstammar etymologiskt från franskans publique och publicité. Från början användes publicitet för att beskriva det publika tillståndet eller handlingen att tillkännage något, att lägga fram något för en publik. Vad beträffar dessa nyhetsbrev är det deras publicitet, det faktum att dessa ytterst privata ord riktades till ett publikt forum, som sätter mig som läsare i samband med de ursprungliga prenumeranterna på tidskrifterna och nyhetsbreven. Att vi som läsare (eller lyssnare) kan vara tillsammans tvärs över ett historiskt avstånd som förefaller omätligt är en invecklad och fängslande aspekt av språket och arkivbevarandet.

I mitt möte med detta material i arkivet slogs jag av hur mycket det har att säga oss i nuet, hur mycket de har att ge. Breven är djupt känslomässiga och visar på den glädje och lycka som skribenterna kände när de funnit varandra, men även de djupa besvikelser och konflikter som uppstod ihop med denna lycka. Det vimlar av konflikter i dessa dokument: kring hur genus kommer till uttryck, kring så kallat anständigt beteende på allmän plats, kring hur polisens kontroll över det publika rummet ska bekämpas; om tidskriftens innehåll, om bristen på korrekturläsning, om inkluderandet eller exkluderandet av vissa diskussioner, om språk och terminologi. I dessa dokument utmanas de olika kollektivens rasism.

Ideligen ifrågasätts vita privilegier och likriktandet av nya politiska identiteter i enlighet med bilden av en vit, och till kvinna född kropp ur medelklassen. Dessa konflikter motsäger idén att det först fanns något slags hel och enhetlig lesbisk eller feministisk eller rent av kvinnlig skapelse som sedan ifrågasattes och utvidgades. De vittnar om att dispyter och kamp är ett grundläggande inslag i feminism, queerhet och politik. Och dessa konflikter kan i mina ögon bidra med en hel del för vår förståelse av den fortsatta, våldsamma regleringen av icke-binära uttryck för genus, av rasismens fortsatta inflytande på den politiska aktivismen och av de fortsatta debatterna bland queerpersoner, transpersoner och lesbiska kring och om genus som ett inslag i den intersektionella identiteten.

När jag valde uppläsare till verket gick jag ut med en rollsättningsannons. Jag behövde visserligen inga skådespelare, men annonsen gjorde det möjligt för mig att fråga främmande personer om de ville vara med, och det var viktigt. I annonsen efterlyste jag queerpersoner, genusqueerpersoner, transmän, transkvinnor, transpersoner, lesbiska kvinnor och flator som var intresserade av att delta i projektet. Jag beaktade denna specifika bredd av identitetspositioner därför att jag var intresserad av samstämmigheter och oöverensstämmelser mellan två mycket bestämda ögonblick i tiden. Som i de flesta av mina verk undvek jag alla rekonstruerande strategier eftersom en sådan behandling av ämnet aktivt avfärdar eller förnekar det osammanhängande. I sin inflytelserika essä ”New Ethnicities” skriver den lysande kulturteoretikern Stuart Hall:

Min egen åsikt är att händelser, relationer och strukturer verkligen har existensbetingelser och verkliga effekter utanför det diskursiva fältet, men att det bara är i det diskursiva, där de är underkastade fältets specifika villkor, gränser och modaliteter, [som] de har mening eller kan göras meningsfulla. Jag vill således inte utvidga de diskursiva fältets territoriella anspråk hur långt som helst, men hur saker och ting representeras och representationens ”mekanismer” och ordningar i en kultur spelar verkligen en grundläggande roll och är inte bara en reflexion av något som redan ägt rum. Detta ger frågor om kultur och ideologi och representationens scenarier – subjektivitet, identitet, politik – en formativ och inte endast expressiv plats i skapandet av det sociala och politiska livet.(5)

Det jag har varit intresserad av när jag på nytt gett mig i lag med dessa historiska dokument är att granska dem som scenarier för representation, konversation, meningsskiljaktigheter, observation, debatt och hätska utfall vilka inte, som Hall säger, bara är ett uttryck för villkor utan även skapade såväl öppningar som hinder som är djupt relevanta för det vi i dag alla står inför.

Att vara konstnär är att ha privilegiet att göra saker publika – att göra föremål, bilder, performance, texter och rörliga bilder som visas offentligt inför publik. Att vara konstnär är att ha privilegiet att göra publika uttalanden om världen och om det som finns i världen. Men jag är också fullt medveten om det åtföljande ansvar jag har för att undersöka på vilka sätt våra publika uttalanden är hopvävda med sociala, politiska, ekonomiska, ideologiska, teknologiska och estetiska villkor som ständigt utvecklas och som gör det möjligt för det som finns i världen att synas eller inte synas, höras eller inte höras, vidröra eller inte vidröra, handla eller inte handla.

Fotnoter

1 Karl Schoonover och Rosalind Galt, Queer Cinema in the World, Durham, NC: Duke University Press, 2016, s. 123.

2 Anthony Reed, ”The Erotics of Mourning in Recent Experimental Black Poetry”, The Black Scholar: Journal of Black Studies and Research, Spring 2017, vol. 47, nr 1, s. 3. Se även Elijah Anderson, The Cosmopolitan Canopy: Race and Civility in Everyday Life, New York, NY: Norton, 2011.

3 Michael L. Cobb, ”Pulpitic Publicity: James Baldwin and the Queer Uses of Religious Words”, GLQ: A Journal of Lesbian and Gay Studies, vol. 7, nr 2, 2001, s. 299.

4 In My Little Corner of the World, Anyone Would Love You producerades även på uppdrag av The Common Guild, Glasgow.

5 Stuart Hall, ”New Ethnicities”, Black Film, British Cinema, ICA Documents 7, London: Institute of Contemporary Arts, 1989.