Biografier: de första fotograferna

Louis Jacques Mandé Daguerre (1787–1851)

Fotografin fick sitt genombrott i Frankrike. Den franske teatermålaren och dioramaägaren Louis Jacques Mandé Daguerre är mannen bakom den första medialt framgångsrika fotografiska tekniken, den så kallade daguerrotypin. Han hade några år tidigare inlett ett samarbete med vetenskapsmannen Joseph Nicéphore Niépce (1765–1833), som under en längre tid experimenterat med att genom silversalter fixera en bild på papper. De ingick kompanjonskap och försökte tillsammans utveckla processen, ett arbete som efter Niépces död fortsattes av Daguerre. Han skaffade sig inflytelserika vänner som talade för hans uppfinning.

Genom teknikens offentliggörande 7 januari 1839 i den franska Vetenskapsaka­demin av fysikern och statsmannen Jean Dominique Arago (1786–1853), fick experimentet uppmärksamhet i pressen och allmänhetens intresse väcktes. Före årsskiftet 1839/40 fanns Daguerres handbok utgiven på sex språk; förutom franska, engelska, tyska och spanska, även på danska och svenska.

William Henry Fox Talbot (1800–1877)

Vetenskapsmannen William Henry Fox Talbot var verksam i England och experimenterade med olika lösningar av silversalter på papper. I mitten av 1830-talet lyckade han få fram en negativ bild på ett ljuskänsligt papper i kameran och hade därmed uppfun­nit den geniala uppfinningen av negativet.

Han gav under åren 1844–46 ut det som kan betraktas som den första fotoillustrerade tidskriften, The Pencil of Nature, där han förklarade tekniken och skrev om den praktiska användningen av fotografin. Han framförde själva bevisföringen som teknikens vikti­gaste uppgift, även om han också hade konstnärliga ambitioner med sina fotografiska bilder. Det var Talbot som så småningom började använda termen ”photography” (ljusskrift) om sin uppfinning. En stor mängd termer och ett metaforiskt språkbruk florerade kring den nya uppfinningen, men photo­graphy (fotografi på svenska) blev snart etablerat.

Robert Adamson (1821–1848) och David Octavius Hill (1802–1870)

De första betydelsefulla utövarna av kalotypin var verksamma i Skottland, där Talbots patentrestrik­tioner inte gällde. David Octavius Hill var porträtt­målare och Robert Adamson ingenjör. De inledde 1843 ett samarbete som fotografer, med anledning av att Hill fått ett uppdrag att i en målning porträttera den grupp av präster och lekmän som gick ur statskyrkan och bildade Skotska frikyrkan. Hill ville utgå från fotografier för att kunna skapa indi­viduella porträtt av de flera hundra deltagarna på mötet.

Det tog dem över ett år att producera en kalotypi på varje deltagare och målningen tog sedan över tjugo år för Hill att slutföra. Därefter fortsatte deras samarbete i fyra år, fram till Adamsons tidiga död. De producerade närmare 3 000 fotografier av arkitektur, landskap, men framför allt porträtt, vilka de båda signerade. Bland annat dokumente­rade de arbetande kvinnor och män i fiskarbyn Newhaven i närheten av Edinburgh i en för tiden ovanligt naturlig och personlig stil.

Oscar Gustave Rejlander (1813–1875)

En av få internationellt riktigt kända svenska foto­grafer är Oscar Gustave Rejlander, men hans tidiga liv i Sverige är fortfarande höljt i dunkel. I England bosatte han sig omkring 1840 och verkade som foto­graf fram till sin död. Antagligen hade han en konstnärsutbildning och var konsthistoriskt intresserad. Man kan se spår i bilderna av italiensk renässans, spansk barock, holländskt sextonhundratalsmåleri och de engelska prerafaeliterna.

I sin studio byggde han upp och fotograferade ett slags ”tableaux vivant” eller iscensatta bilder. Rejlanders kanske mest berömda verk är den så kallade The Two Ways of Life från 1857, ett negativmontage bestående av ett trettiotal exponeringar vilka sammanfogats till en komposition. I Rejlanders produktion finns också en serie bilder av mindre bemedlade barn och familjer. Mot slutet av sitt liv blev Rejlander bekant med Charles Darwin och fick i uppdrag att illustrera dennes uppmärksammade bok The Expressions of the Emotions in Man and Animals (1872).

Julia Margaret Cameron (1815–1879)

I det viktorianska England fanns en liten grupp fotografer som stod för de allra första försöken att skapa och formulera sig kring en konstnärlig foto­grafi. Julia Margaret Cameron tillhörde gruppen och lämnade efter sig en fantastisk kollektion med intima porträtt av sin familj och stora vänkrets. Hon var amatör och som mest aktiv under 1860-och 70-talen.

I sina bilder använde hon sig ofta av en expressiv oskärpa och skapade iscensättningar inspirerade av mytologier, bibliska berättelser och den engelska litteraturen. Camerons fotografier leder tankarna till prerafaeliterna och renässansens måleri. I museets samling finns porträtt av Charles Darwin, Henry Taylor och Alfred Tennyson, men även iscensättningar av ängeln vid graven och den melodramatiska Maud från en av Tennysons mest kända dikter. Camerons sista stora fotografiska projekt i England, innan hon och hennes familj läm­nade landet och bosatte sig på Ceylon, nuvarande Sri Lanka, blev att illustrera Tennysons verk Idylls of the King (1874–75).

Carl Jacob Malmberg (1824–1895)

I Carl Jacob Malmbergs efterlämnade kollektion finns exempel på de flesta bildtyper och fotografiska tekniker, och han är ett bra exempel på hur karriär­gången kunde se ut för en fotograf efter den första innovativa tiden på 1840-talet och fram till 1890-talet. Malmberg var född i Finland och utbildade sig först till guldsmed i Sankt Petersburg där han också lärde sig att fotografera.

Han flyttade till Stockholm och öppnade 1859 egen ateljé först på Drottninggatan 42, sedan på Norrtullsgatan 2 och till sist på adressen Regeringsgatan 6. Nu inleddes Malmbergs glans­period som följde på visitkortets introduktion och popularitet. Från ett besök i Finland 1872 finns en serie från Fiskars järnbruk, där han dokumenterat brukets alla verkstäder och byggnader. En lite udda kollektion i Malmbergs samling är en grupp av drygt 100 gymnastikbilder. Han hade engagerats av Hjalmar Ling på Gymnastiska Centralinstitutet i Stockholm och bilderna användes som underlag för illustrationerna i boken Förkortad Öfversikt af allmän Rörelselära (1880).

Carleton E. Watkins (1829–1916)

Upptäcktsresor, natur och landskap blev omtyckta motiv för de första fotograferna. Den framväxande turismen gjorde att bilder från exotiska platser efterfrågades och blev en inkomstkälla för utgivare av fotografisk litteratur. Den amerikanska västern blev ett av dessa områden och bland de fotografer som började arbeta här hade flera dokumenterat under Amerikanska inbördeskriget. En av de främ­sta var Carleton E. Watkins som under första halvan av 1860-talet vid några olika tillfällen reste och dokumenterade i Yosemite Valley.

I sina till formatet stora fotografier, så kallade ”mammut”-printar, fångade han de massiva bergsformationerna, dra­matiska vattenfallen och de gigantiska träden. Den tunga utrustningen bars av ett tiotal mulor och med tanke på de svåra förhållandena är det närmast ett mirakel att så många av hans fotografier har överlevt.

Det avgörande steget för negativprocessen var eng­elsmannen Frederick Scott Archers (1813–1857) upp­finning, att använda en glasskiva som underlag till negativet istället för papper. De nödvändiga silver­salterna fästes på glaset med hjälp av kollodium, men kunde bara exponeras i vått tillstånd, därför talar man om våtplåtar. Glasplåtarna gav detaljskärpa och de positiva papperskopiorna kunde göras i ett stort antal från samma negativ.

Carl Curman (1833–1913)

Läkaren Carl Curman hade många intressen och studerade som ung både medicin och konst. Med tiden blev han en framstående balneolog och låg bakom planen till en offentlig badanläggning i Stockholm och så småningom även Sturebadet.

Han byggde upp en fotografisk ateljé vid Karolinska institutet i början av 1860-talet och var en av pionjä­rerna inom medicinsk fotografi, innan han 1869 fick en professur i plastisk anatomi vid Konstakademien. Undervisningen finns dokumenterad där man ser eleverna samlade runt Curman i samband med dis­sektioner. Studierna av den mänskliga anatomin kom att användas av den vid tiden framväxande så kallade ”rasbiologin”, där fotografier utnyttjades – en problematisk del av vår västerländska historia.

Curman var aldrig professionell fotograf, men en av dessa många som genom sina praktiker har fått betydelse i fotohistorien. Bland hans mer privata projekt finns bilder från Lysekil, där han var verk­sam som badläkare, från hemstaden Stockholm och från diverse utlandsresor, tillsammans med hustrun Calla Curman, en av grundarna till kvinnosällska­pet Nya Idun.

Rosalie Sjöman (1833–1919)

En av många framstående kvinnliga fotografer var Rosalie Sjöman, som 1864 etablerade sig på Drott­ninggatan 42, efter att hon blivit änka med tre små barn. På samma adress hade tidigare fotografen Carl Jacob Malmberg haft sin studio och det finns uppgifter att Sjöman hade varit anställd hos honom. Hennes verksamhet utvecklades, i slutet av 1870-talet hade Rosalie Sjöman fem anställda i firman och hon verkar uteslutande ha rekryterat kvinnor. R. Sjöman & Comp. öppnade senare ateljé på Regeringsgatan 6 och vidare i Kalmar, Halmstad och Vaxholm.

I hennes efterlämnade produktion finns en rad visitkortsporträtt och även de större så kallade kabinett­korten med en blandning av klassiska porträttstu­dier, olika iscensättningar, personer i hembygdsdräkt och mosaikbilder. Framträdande är de handkolo­rerade bilderna, som är mycket skickligt utförda. Flera av dem avbildar dottern Alma Sjöman.

Under 1860-talet utvecklades fotografin från att ha varit något nytt och exklusivt till att bli en mer spridd och bland allmänheten vanligt förekom­mande teknik. Det populära ”carte de visite” eller visitkortsporträttet introducerades i Frankrike i mitten av 1850-talet, men blev högsta mode först efter 1859 när kejsar Napoleon III lät porträttera sig i det nya formatet (6×9 cm). Bildtypen spreds snabbt och porträttateljéer öppnade både i stora städer och på mindre orter. Cartomanien varde i ungefär tio år, sedan stabiliserades marknaden i mitten av 1870-talet och det fotografiska mediet gick in i en lugnare fas.

Nils Strindberg (1872–1897)

I juli 1897 inledde Salomon August Andrée (1854–1897) sin färd mot Nordpolen i luftbal­longen Örnen. Med på expeditionen var ingen­jören Knut Frænkel (1870–1897) och fotografen Nils Strindberg. Redan efter några dagar have­rerar ballongen på isen och de blev tvungna att fortsätta till fots. Förhållandena var mycket hårda och expeditionen slutade med en kata­strof. Efter några månader, i oktober, hade de slagit läger på Vitön, en del av Svalbard. Där fann man trettio år senare de döda kropparna, tillsammans med Strindbergs kamera.

Expe­ditionen och händelserna runt den fick mycket uppmärksamhet både i samtiden och i sam­band med upptäckten. Per Olof Sundmans bok Ingenjörs Andrées luftfärd (1967) filmades av Jan Troell 1982. Fotografierna kom till som vetenskapliga observationer, kartläggning och dokumenterade även medlemmarnas arbete, men framstår idag som några av de märkli­gaste och vackraste i polarhistorien.

John Hertzberg (1871–1935) var fotograf och docent vid Kungliga Tekniska Högskolan. Han fick uppdraget att framkalla de expone­rade filmerna och lyckades framställa nittiotre av Strindbergs fotografier. Han producerade kopior på negativen och från dem gjordes papperskopior som finns bland annat på Moderna Museet och Tekniska museet i Stockholm, samt Grenna Museum – Polar­center i Gränna.

Originalnegativen hamnade på Kungliga Vetenskapsakademien i Stock­holm. Hertzberg retuscherade ett antal av bilderna och det är framför allt dessa som har publicerats och förmedlat bilden av expe­ditionen. Moderna Museet har en uppsättning av båda versionerna och i utställningen visar vi de retuscherade ovanför de oretuscherade.