Fördjupning Skrivet i ljus – de första fotograferna

Under fotografins hela historia har mediet utvecklats, och iklätt sig många olika funktioner och roller. Fotografin befinner sig idag återigen i en övergångsperiod i samband med den digitala bildens genomslag och spridning i sociala medier. Det finns därför flera anledningar att reflektera över vad fotohistorien betyder för samtida fotografisk kultur.

I det viktorianska England fanns en grupp fotografer som stod för de första försöken att skapa och formulera sig kring konstnärlig fotografi. En av dem var svenskfödde Oscar Gustave Rejlander som blev känd genom sitt verk The Two Ways of Life (1857). Bilden är uppbyggd som en allegori där den vise fadern instruerar sina två söner om livets två vägar. Även Julia Margaret Cameron tillhörde gruppen och lämnade efter sig en fantastisk kollektion med intima porträtt av sin familj och stora vänkrets. I sina bilder använde hon sig ofta av en expressiv oskärpa och skapade iscensättningar inspirerade av mytologier, bibliska berättelser och den engelska litteraturen.

Tack vare förvärven av The Helmut Gernsheim Duplicate Collection och Helmer Bäckströms fotohistoriska samling till Moderna Museet i mitten av 1960-talet, finns några av historiens internationellt mest kända fotografer representerade. I samlingen finns exempel på William Henry Fox Talbots tidiga saltpapperfotografier. Han gav under åren 1844–46 ut den första fotoillustrerade tidskriften, The Pencil of Nature, där han förklarade tekniken och skrev om hur den kunde användas. Bland dem som utvecklade talbotypin eller kalotypin var kompanjonerna Robert Adamson och David Octavius Hill. De porträtterade kvinnor och män, arbetare och tjänstemän i Edinburgh i mitten av 1840-talet. Landskap och natur blev ett omtyckt och lukrativt motiv för de första fotograferna. En av de främsta var amerikanen Carleton E. Watkins som på 1860-talet dokumenterade den storslagna naturen i nationalparken Yosemite Valley.

Ett användbart begrepp när man studerar den tidiga fotografin är vernacular photography eller på franska la photographie vernaculaire. Ordet kan översättas med folklig, inhemsk, lokal. När vi lyfter fram museets daguerreotypisamling är det också monteringen, den fysiska och taktila aspekten, och hur de användes som är intressant. Daguerreotypin var den första medialt framgångsrika fotografiska tekniken, som gav knivskarpa avbildningar, men varje bild kunde bara göras i ett exemplar. Vi visar en rad vackra porträtt, liksom nakenbilder och stadsvyer. Alla fotografier från denna inledande period kan beskrivas som ”vernacular” och pekar på den nya teknikens olika användningsområden i samhället.

I Carl Jacob Malmbergs efterlämnade kollektion finns de flesta bildtyper och tekniker representerade. Malmberg är också ett bra exempel på hur karriärgången kunde se ut för en fotograf i mediets tidiga historia från 1840 till 1890, även om detaljer och privata händelser naturligtvis varierar mellan de många som prövade fotografyrket. Under etableringsfasen blev fotograf, kopist och retuschös ett vanligt kvinnoyrke. En av dessa framstående kvinnliga fotografer var Rosalie Sjöman, som tog över Malmbergs ateljé på Drottninggatan 42 i Stockholm och drev en framgångsrik verksamhet. Andra fascinerande kollektioner är Nils Strindbergs dokumentation av Salomon August Andrées expedition 1897 att flyga över Nordpolen med luftballong. Expeditionen slutade i en katastrof. Strindbergs kamera och filmer hittades i isen, bredvid de döda kropparna, trettio år senare. Läkaren och anatomiprofessorn Carl Curman var aldrig professionell fotograf, men en av de många som genom sina praktiker har fått betydelse i fotohistorien. Han ägnade sig åt medicinsk fotografi, men fotograferade även i hemstaden Stockholm, i Lysekil där han var verksam som badläkare, och på sina utlandsresor, bland annat vid utgrävningarna i Pompeji.

I sitt verk Jielemeguvvie guvvie sjisjnjeli (2015), sydsamiska för ”film i en bild”, har den irländske konstnären Gerard Byrne filmat i Biologiska Museet, uppfört 1893 på Djurgården i Stockholm. Han ser på museet som en sorts kamera där panoramamålningarna av Bruno Liljefors, tillsammans med de uppstoppade djuren, skapar frysta ögonblick av det nordiska landskapet. Biologiska Museet var ett av de första där man använde dioramatekniken i stor skala. Tekniken hade utvecklats av den franske teatermålaren Louis Jacques Mandé Daguerre – en av fotografins pionjärer.