Group 2
Salomes mor

Julia Margaret Cameron, Salomes mor, 1870 Albuminsilverfotografi monterat på kartong.

Fotografiska material

Vad är en ambrotyp och hur görs en kollotyp? Läs om olika fotografiska tekniker och material: vad de kallas, när de användes och vad som är typiskt för olika material.

Du får veta den vedertagna benämningen, tidsangivelse för den period materialet var i bruk, vad den slutliga bilden består av, en beskrivning av tillvägagångssättet, vad som är kännetecknande och hur materialet kan identifieras.

Albuminsilverfotografi

1850 – ca 1900
silver i albumin på papper

Ett papper bestryks med en lösning av albumin (äggvita) och koksalt och får torka. Sedan badas papperet i silvernitrat och får torka igen i mörker. Albumin, salt och silver bildar en emulsion med ljuskänsliga silversalter som i dagsljus exponeras i kontakt med ett negativ, tills önskad bild framträder (utkopiering). Därefter fixeras kvarvarande ljuskänsliga silversalter ut och bilden sköljs i vatten. Efter år 1855 guldtonades sedan de flesta albuminsilverfotografi er, följt av ytterligare fixering och sköljning. Fabriksproducerade albuminsilverpapper fanns från 1863. Albuminsilverfotografier har tunn bas och är därför oftast monterade. De har vanligtvis blank yta och bildtonen kan variera från gulrödbrun till blåviolett beroende på exponeringstid och toning. Mycket vanlig är en tonförändring till gult/gulgrönt i högdagrar orsakad av nedbrytning av albuminet. Vid uppförstoring framträder en karaktäristisk sprickbildning.

Maria Catharina Malmberg med barn
Carl Jacob Malmberg, Maria Catharina Malmberg med barn, ca 1860 Ambrotyp

Ambrotyp

1854 – ca 1880
silver i kollodium på glas

En glasskiva belagd med halogener i kollodium sensiteras med silvernitrat och exponeras våt i kamera. Efter framkallning i järnsulfat, ofta även med silvernitrat, fi xering i kaliumcyanid och sköljning får skivan torka. Därefter lackas bilden eller skyddas med en glasskiva och baksidan beläggs med svart lack, textil eller papp så att bilden, som egentligen utgörs av ett tunt negativ, kan uppfattas som ett positiv. Den är ett direktpositiv som ofta presenteras i montage med passepartout och glas och i etuier. Ambrotyper har en neutral ton, men är ibland handkolorerade. Bildytan har en typisk dubbelhet, då högdagrar återges i negativet på glasets ovansida, lågdagrar mot det mörka bakfodret.

Självporträtt
Johan Wilhelm Bergström, Självporträtt, ca 1850 Daguerreotyp

Daguerreotyp

1839 – ca 1865
amalgam på försilvrad kopparplåt

En kopparplåt beläggs med ett tunt lager av silver, poleras och behandlas med jodångor i en ljustät behållare, varvid silvret omvandlas till ljuskänslig silverjodid. Efter exponering i kamera 10 – 30 minuter framkallas bilden i het kvicksilverånga. Silver och kvicksilver bildar vit amalgam och bilden blir ett spegelvänt positiv med låg kontrast. Fixering gjordes till en början i koksaltlösning, senare i natriumsulfit. Efterföljande guldtoning gjorde bilden tydligare och mer hållbar. Som skydd mot kemiska angrepp och fysisk åverkan sattes sedan plåten i täta montage med passepartout och glas och ofta i etuier. Metoden, ett direktpositiv, var det första fotografi ska förfarandet i bruk. Daguerreotyper är detaljrika, neutrala i tonen, ibland handkolorerade och kan lätt kännas igen genom skiftningarna mellan negativ och positiv karaktär, vilken beror på betraktningsljusets infallsvinkel.

Ferrotyp

1856 – ca 1900
silver i kollodium på järnplåt

En svartlackerad järnplåt bestryks med kaliumjodid och bromid i kollodium och sensiteras med silvernitrat strax före exponering i kamera. Efter framkallning i järnsulfat och silvernitrat uppstår en negativ bild som uppfattas som positiv mot det svarta underlaget. Fixering utfördes oftast i kaliumcyanid. Efter sköljning och torkning lackerades bildytan. Metoden var billig och hela förfarandet tog bara 10–15 minuter. Plåtarna presenterades ofta i enkla dekorativa pappersfickor. Ferrotyper, som klassas som direktpositiv, har blank till halvblank yta. Gråskalan är neutral och kontrasten låg.

Fotogravyr

1880 –
pigment på papper

En pappersbas med kaliumbikromater i gelatin exponeras med UV-ljus i kontakt med ett transparent positiv. Gelatinet härdas i proportion till ljusmängd och skiktet förs sedan nedvänt över till en akvatintkornerad kopparplåt. Kol- eller hartspulvret bildar ett raster som ”bryter upp” bilden. Därefter kan ohärdat gelatin sköljas bort. I järnkloridlösningar etsas därefter kopparplåten. Den sker i proportion till gelatinskiktets tjocklek. Efter infärgning med vanlig tryckfärg samlas färgen där plåten etsats och bilden trycks sedan i en koppartryckspress på ett papper. Infärgningen har stor betydelse, kan varieras och måste upprepas inför varje tryckning. En alternativ metod är att exponera ett raster på gelatinskiktet innan positivet förs över till kopparplåten. Fotogravyrer har tydliga fördjupningar efter tryckplåten runt bilden. Lågdagrar påminner om kolpigment, högdagrar motsvarar tonen i papperet. Bildtonen uppfattas som kontinuerlig, men i uppförstoring ses ett karaktäristiskt mönster liksom pappersfibrer eftersom bindemedel saknas. Metoden klassas som fotomekanisk bild och är egentligen inget äkta fotografi.

Örnen efter landningen. Ur serien Ingenjör Andrées luftfärd
Nils Strindberg, Örnen efter landningen. Ur serien Ingenjör Andrées luftfärd, 14/7 1897 Gelatinsilverfotografi © Nils Strindberg

Gelatinsilverfotografi

1882 –
silver i gelatin på papper

Fotopapper belagt med en emulsion av ljuskänsliga silverhalogener i gelatin. Silversalterna kan vara silverbromid, silverklorid eller en kombination. Mellan emulsion och pappersbas finns ett barytlager med bariumsulfat, som hindrar bilden att sjunka ned i pappersfibrerna och som ger bilden dess vithet och ytkaraktär. Papper med silverbromid, eller med en kombination, exponeras i mörkrum med konstljus i kontakt med ett negativ eller med uppförstoring. I ett alkaliskt framkallningsbad reduceras silvret i den latenta bilden kemiskt till metalliskt silver. Efter ett surt avbrytningsbad fixeras kvarvarande ljuskänsliga salter ut och sköljs bort. Papper med silverklorid är mindre känsligt och exponeras i solljus i kontakt med ett negativ tills önskad bild framträder (utkopiering) och sedan sköljs oexponerade silversalter bort. Efterföljande toningar medför tonförändringar och oftast högre hållbarhet eftersom stabilare silverföreningar uppstår.

Gelatinsilverfotografier förekommer i en mängd olika varianter av ytstruktur och ytglans, tonomfång och gradation. Bildtonen påverkas av val av papper, framkallare och additiva toningar eller infärgningar. Efter 1970 kan de ha plastad bas RC (resin coated).

Kollodiumsilverfotografi (Celloidin, Aristotyp)

1880 – ca 1930
silver i kollodium på papper

Fotopapper belagt med en emulsion av silverhalogener i kollodium (cellulosanitrat). Mellan emulsion och pappersbas finns ett barytlager med bariumsulfat, som hindrar bilden att sjunka ned i pappersfibrerna och som ger bilden dess vithet och ytstruktur. Papperet exponeras i dagsljus i kontakt med ett negativ tills önskad bild framträder (utkopiering). Därefter kan den fixeras, tonas och sköljas. Kollodiumsilverfotografi er har en tunn pappersbas och oftast blank, slät yta.

Under 1890-talet lanserades ett papper med tillsats av stärkelse, som gav en matt yta. Utan toning är bildtonen rödbrun till mer neutral, med guldtoning kallare. Vid påsikt i fluorescerande ljus (till exempel lysrör) framträder ett tydligt färgspektra i ytan och vid uppförstoring syns ofta små fina karaktäristiska repor i emulsionen. Celloidin och Aristotyp var egentligen speciella firmamärken, men används ofta som benämning för kollodiumsilverfotografier.

Kollotyp, Ljustryck

1860 – ca 1930
färgpigment på papper

En glasskiva beläggs först med en gelatinhinna härdad med natriumsilikat, därefter med en emulsion med ljuskänsliga natrium- eller ammoniumbikromater i gelatin och torkas sedan i mörker. I kontakt exponeras sedan glasskivan under ett negativ. I proportion till ljusmängden härdas gelatinet i det nedre lagret. I sköljbad tas återstående bikromater bort medan gelatinet sväller, bucklar sig och bildar ett karaktäristiskt oregelbundet trådigt mönster. Fördjupningar består av härdat gelatin och upphöjningar av gelatin som kan absorbera vatten. Sedan fuktas plåten och rullas in med fet tryckfärg, som tas upp i fördjupningar (lågdagrar) eller repelleras av den fuktiga ytan på gelatinreliefen (högdagrar). Bilden kan sedan tryckas på ett papper.

En alternativ metod är att ersätta den preparerade glasskivan med en utfixerad bladfilm. Kollotyper är detaljrika och tycks bestå av en kontinuerlig gråskala och kan därför vara svåra att särskilja från kollodium- eller gelatinsilverfotografier. Vid uppförstoring framträder dock det karaktäristiska mönstret tydligt. Metoden klassas som fotomekanisk bild och är egentligen inget äkta fotografi.

William Etty
David Octavius Hill, Robert Adamson, William Etty, 1844/ca 1880 Kolpigmentfotografi från kalotypnegativ monterat på kartong. Reprofoto: Prallan Allsten/Moderna Museet

Kolpigmentfotografi

1864 – ca 1930
kol- (och färg-)pigment och kaliumbikromater i gelatin på papper

En emulsion med pigment och kaliumbikromat i gelatin på tunt papper exponeras med dagsljus i kontakt med ett negativ. Gelatinet härdas i förhållande till ljusmängden under exponeringen. Sedan pressas det fuktade papperet omvänt mot en ny bas belagd med olöslig gelatin. I varmt vattenbad lossnar orginalbasen eller kan dras av och kvar blir en bild med härdat pigmenterat gelatin. Därefter kan oexponerat gelatin sköljas bort. Slutligen badas bilden i alun för att ta bort resterande ljuskänsliga bikromater och härda kvarvarande gelatin ytterligare. Bilden blir spegelvänd. Det kan korrigeras genom att negativet först görs omvänt eller att bilden överförs ytterligare en gång till en ny bas (Autotyp).

Bühler och Höchheimer: Direktprocess med fabrikstillverkade papper som sensibiliserades i alkohol, exponerades i kontakt med ett negativ och framkallades i vatten. Kolpigmentfotografier har tydlig reliefkaraktär med upphöjda blanka lågdagrar. Bildtonen är oftast djupt brun eller svart, men kan variera beroende på val av pigment. Vid uppförstoring ger emulsionen ett ”trasigt” intryck, speciellt i högdagrar.

Misses Grierson
David Octavius Hill, Robert Adamson , Misses Grierson, ca 1845 Saltpapperfotografi, Kalotyp

Saltpapperfotografi

Kalotyp
1839 – ca 1865
silver i koksalt på/i papper

Ett papper badas först i saltlösning och bestryks därefter på en sida med silvernitrat, varvid ljuskänslig silverklorid formas. Efter torkning i mörker exponeras papperet i solljus i kontakt med ett negativ, upp till flera timmar, tills en bild framträder (utkopiering). I stark koksaltlösning eller som senare i natriumtiosulfat fixeras sedan överbliven silverklorid ut och sköljs bort i vattenbad. En följande guldtoning (efter 1849) gav bilden rikare tonskala och bättre hållbarhet. Efter 1850 vaxades de ofta och/eller belades ibland med ett lager albumin.

Saltpapperfotografier har matt yta och eftersom bindemedel saknas är pappersfibrerna i basen tydligt synliga vid uppförstoring. Tonen är med fixering i koksalt rödbrun med lilafärgade högdagrar, i natriumsulfat gulorange. Hållbarheten är relativt låg och de som blekts och missfärgats har en gulbrun ton. Metoden var den första att från negativ producera påsiktsbilder på papper. Ibland används benämningen kalotyp, men en kalotyp är egentligen ett saltpappernegativ.

Mer om utställningen