Trill-ogy Comp (Video still)

Ryan Trecartin, Trill-ogy Comp, 2009 (Video still)
© and Courtesy the artist and Andrea Rosen Gallery, New York.

Om konstverken

Läs om alla konstverk och konstnärer som medverkar i utställningen The New Human:
Adel Abdessemed | Ed Atkins | Robert Boyd | Esra Ersen | Harun Farocki | Kerstin Hamilton | Daria Martin | Santiago Mostyn | Ursula Mayer | Adrian Paci | Tomáš Rafa | Frances Stark | Hito Steyerl | Superflex | Ryan Trecartin.

Ryan Trecartin

Trill-ogy Comp (2013), visas 25 november 2016–5 mars 2017

Ryan Trecartins hyper-intensiva videoinstallation Trill-ogy Comp ger en bild av mänsklig interaktion som präglad av en tidsålder med accelererande teknisk utveckling, extrema informationsflöden och global kapitalism.

De relativt unga människor som befolkar hans febriga universum tycks ha muterat genom hyper konsumtion, sociala medier, multinationell företagskultur och reality-TV, till att bli något bortom det mänskliga. Med högfrekventa röster talar ett språk som är mättat med akronymer, internet jargong, och SMS-förkortningar, och deras rörelsemönster tycks domineras av olika narcissistiska poser.

Trill-ogy Comp består av tre videor som alla är installerade i individuellt inredda miljöer. K-CorealNC.K (section a) projiceras till exempel i en företagsmiljö helt i vitt, möblerat med ett runt konferensbord och replikerade Eames-stolar. Betraktaren är välkommen att placera sig i en av stolarna, sätta på sig ett par hörlurar, och därmed också sugas in i en berättelse om ett koreanskt multinationellt företag.

Snabba klipp avlöser varandra i ett intensivt flöde av fragmenterade bilder, digitala effekter och grälla färger. Företagets anställda bär alla blonda peruker och deras namn refererar till arbetsgivarens bilaterala handelsförbindelser, så som ”British Korea”, ”Armenia Korea” och ”Another Greek Korea”.

I samma utflippade och flimrande universum utspelar sig Sibling Topics (section a) som projiceras i en turkos miljö med flygplanssäten. Videon inleds med en yoga-tränande kvinna som befinner sig bortom en biologisk verklighet och är gravid i elfte månaden. Den blivande mamman talar till sina ännu ofödda barn, två dagar innan hon själv kommer att dö, och 27 år innan fyrlingarna kommer att få se videohälsningen från deras mor. I ett slags reality-tv-format får vi sedan följa döttrarna som alla är uppkallade efter olika mjukvaruprogram: Britt, Ceader, Adobe and Deno.

I installationens mitt projiceras Popular S.ky (section isch) i en brunrosa miljö med picknickbord. Karaktärer från de två andra filmerna framträder här tillsammans, i ett slags febriga projektioner av en hjärna som manipulerats.

Ryan Trecartin är född 1981 i USA. Han bor och arbetar i Los Angeles.

Ursula Mayer, Atom Spirit, 2016 Production stills. © Ursula Mayer

Ursula Mayer

Gonda (2012), visas 1–2 oktober 2016
Atom Spirit (2016), visas 30 september 2016–5 mars 2017

I Ursula Mayers senare filmproduktioner befinner sig språk, kön och natur i uppluckring. Olika materia ingår nya föreningar och människan som art tycks vara på väg att gå om intet eller anta en ny form.

Hennes nya film Atom Spirit utforskar relationen mellan avancerad teknologi och natur i den post-humana tidsåldern. Det vill säga den epok som vissa menar kommer att efterträda den antropocena tid vi för närvarande lever i. Filmen utspelar sig i Västindien, i ett landskap som påminner om Edens lustgård och där besökarna ohämmat hänger sig åt sina begär.

Skådespelaren Valentijn de Hingh spelar filmens huvudperson, en forskare i biologi. Inför en stundande naturkatastrof arbetar hon med ett projekt vars mål är att samla in och med kryoteknik frysa ned DNA från allt liv på jorden. Vid sidan om detta är hon verksam i en motion capture-studio, där man animerar olika djurarter som hotas av utrotning. När forskaren upptäcker att hon själv härstammar från en karibisk ursprungsbefolkning som utplånades under den brittiska koloniseringen, börjar hon fantisera om en cyborgisk framtid. I den framtiden skulle förfädernas förståelse av kosmos få möjlighet att möta hennes egen tids digitala och tekniska genombrott.

Under sista helgen av september visas även Ursula Mayers film Gonda. Filmen tar sin utgångspunkt i det tämligen okända dramat Ideal från 1934, skrivet av den rysk-amerikanska författaren och tänkaren Ayn Rand (1905–1982). Rand inspirerade ledare som Margaret Thatcher och Ronald Reagan och mycket av hennes tankegods återfinns i dagens globaliserade kapitalism. Det är ett system som präglas av återkommande finanskriser och som kan tillskrivas en katastrofal miljöpåverkan – men som samtidigt är en sorts grundval för vår existens.

Ursula Mayer föddes 1970 i Ried im Innkreis, Österrike. Hon bor och arbetar i London, England, samt i Trinidad och Tobago.

The Column
Adrian Paci, The Column, 2013 © Adrian Paci, Courtesy of the artist, Galerie Peter Kilchmann, Zürich & Kaufmann Repetto, Milan

Adrian Paci

The Column (2013), visas 30 september 2016–5 mars 2017

I The Column berättas flera historier samtidigt. Ett stycke marmor bryts och förflyttas från ett kinesiskt stenbrott mot Europa. Samtidigt blir det råa blocket en korintisk kolonn, en symbol för det antika arvet och den västerländska kulturen. Ombord på det skepp som fraktar stenen mot Europa finns stenhuggare som under lika fantastiska som omänskliga arbetsförhållanden, formar kolonnen längs vägen över havet.

I Adrian Pacis verk står människans villkor ofta i centrum, så även i The Column. Villkor uppställda av en global ekonomi. Det är dock inte människorna som är filmens huvudpersoner, det är stenblocket, kolonnen, som driver verket framåt. Stenhuggarna följer med, de gör det som en konsekvens av stenen; människans fria rörlighet villkorad av varans fria rörlighet.

Adrian Paci har berättat hur han fick höra talas om möjligheten att få ett stenhuggeriarbete utfört längs vägen över havet, av en vän som restaurerar byggnader. Det vi ser är en verklig företeelse och inte en produkt av konstnärens fantasi. The Column samproducerades av Röda Sten Konsthall i Göteborg och visades för första gången på Jeu de Paume i Paris, då tillsammans med den färdiga kolonnen.

Adrian Paci föddes 1969 i Skhoder, Albanien. Han bor och arbetar i Milano, Italien, samt i Skhoder, Albanien.

Esra Ersen

If You Could Speak Swedish… (2001), visas 9 september 2016–5 mars 2017

År 2001 befann sig den turkiska konstnären Esra Ersen i Stockholm och skrev då in sig på en kurs i svenska för invandrare och flyktingar. Väl där bad hon sina kurskamrater att – på sina respektive modersmål – svara på frågan: ”Vad hade du velat säga om du kunde tala svenska?”.

I filmen möter vi kurskamraterna när de försöker läsa upp sina egna texter översatta till ett för dem främmande språk – svenska. Texternas innehåll rör sig mellan existentiella betraktelser, personliga upplevelser och politiska uttalanden. Det nya språket bildar ett finmaskigt nät som det är påtagligt svårt att tränga igenom. Deltagarna i projektet stakar sig, backar, tar om. I bakgrunden hörs lärarens röst som korrigerar betoning och uttal.

Idag rör sig stora flöden av människor som frivilligt eller ofrivilligt lämnat sina hemländer i hopp om att skapa en bättre tillvaro på en ny plats. Om du kunde tala svenska gör migranternas ofta utsatta situation fysiskt kännbar. Verket ger uttryck för hur den egna identiteten hela tiden måste återerövras i mötet med ett nytt språk och en ny kultur.

Esra Ersen föddes 1970 i Ankara, Turkiet. Hon bor och arbetar i Berlin, Tyskland.

Adel Abdessemed

God is Design (2005)

I animationen God is Design formar grafiska svarta linjer i en flödande rörelse ornamentala motiv mot en vit bakgrund. Motiven bildar mönster som uppstår för att i nästa stund upplösas och omformuleras till nya mönster. Det ryckiga pulserandet motsvaras av den specialbeställda, hallucinatoriska musiken av den brasilianska kompositören Silvia Ocougne.

Animationen bygger på teckningar som avbildar olika symboler som återfinns i islam, judendomen och kristendomen; tre monoteistiska religioner. I verket smälter symbolerna samman med varandra och med schematiska teckningar av mänskliga celler.

Adel Abdessemeds konst är ofta politisk, med kopplingar till en tillvaro i exil. Han har under sitt liv känt sig tvungen att bryta upp från flera samhällen där han upplevt att hans frihet blivit kringskuren. Ett tidigt ställningstagande var att lämna Algeriet 1994, på grund av oroligheterna i landet.

Några år innan verket God is Design kom till, lämnade Abdessemed New York i efterdyningarna av 9/11, 2001. USA genomsyrades då av en misstänksamhet mot alla muslimer och mot alla med bakgrund i mellanöstern. Begrepp som befrielse, kamp och individuell handling står i centrum i Abdessemeds verk, liksom en kamp mot all form av lag och moral vars enda mål är att begränsa våra liv.

Adel Abdessemed är född i Constantine, Algeriet 1971 och bor och arbetar i London, England.

Ed Atkins

Even Pricks (2013), visas 21 maj 2016–5 mars 2017
Death Mask II: The Scent (2010), visas 21–22 maj 2016

Ed Atkins videor har beskrivits som metafysisk poesi uttryckt med ett digitalt språk. Hans intresse för high-definition video och surroundljud ligger i dess paradoxala förmåga att skapa både yta och kroppslighet; att producera bilder som på en och samma gång är besynnerligt verklighetstrogna och fullständigt döda.

I den 7,5 minuter långa videon Even Pricks presenteras manuskriptet som textrader i dataspelsmiljöer och som svulstigt designade titlar för stora spelfilmer som aldrig spelas upp. En talande schimpans riktar blicken emot betraktaren, rakt igenom bildskärmen. Men den tycks använda skärmen som en spegel.

En annan karaktär spelas av en människolik hand som gör ”tummen upp”. Detta tecken för att ”gilla” något har kommit att genomsyra vardagen för miljarder människor som är aktiva på sociala medier. Samtidigt är det en symbol som går långt tillbaka i tiden och bland annat förknippas med ett dömande över liv och död i de romerska gladiatorspelen, ett historiskt exempel på ett våldsbaserat folknöje.

Atkins har uttryckt en aversionsfylld fascination för hur audiovisuella effekter i reklam och spelfilmsindustrin, liksom givna strukturer och funktioner på sociala medier, styr över människors sätt att tänka och interagera med varandra. I Even Pricks gestaltas en hyperrealistisk men död värld, genomsyrad av artificiella effekter och där braskande löften hela tiden avlöses av nya.

Inom ramen för THE NEW HUMAN visas även Atkins tidigare verk Death Mask II: The Scent. Det är en suggestiv meditation över liv, död och förgänglighet, där förvandlingen från levande organism till bild och representation tycks stå i centrum.

Ed Atkins föddes 1982 i Oxford, Storbritannien. Han bor och arbetar i London, Storbritannien.

Daria Martin, Soft Materials, 2004 (Film still) © The artist, Courtesy Maureen Paley, London

Daria Martin

Soft Materials (2004), visas 21 maj 2016–3 mars 2017

Vilka associationer väcker ordet robot? Är det en maskin som försöker imitera någon? Är det något som påminner om människan eller något som försöker lista ut hur hon fungerar?

I Soft Materials interagerar två professionella dansare med ett slags robotar som inte alls ser ut som vi är vana att se dem i science fiction. Dessa robotar är inte förprogrammerade med en datorhjärna utan konstruerade att lära sig genom sina egna kroppsliga upplevelser. Deras samspel med omgivningen är därför ganska likt djurungars och små barns.

Inspelningen är gjord vid universitetet i Zürich, i ett laboratorium där man forskar på förkroppsligad artificiell intelligens. Ordet förkroppsligad antyder att en tanke eller känsla konkretiserats. Inom detta forskningsfält vill man således inte enbart återskapa mänskligt tänkande, utan även ge maskiner mänsklig rörelseförmåga och perception. Genom att hos robotar rekonstruera sådant man inte förstår i det mänskliga försöker forskarna få en bättre insikt i vad det innebär att vara människa, samtidigt som de utvecklar maskiner som liknar människan allt mer.

I Soft Materials utforskar människorna och robotarna varandra. I en både kuslig och ömsint koreografi blir det snart svårt att avgöra vem som härmar vem. Händer och läppar vidrör metall och plast, morska steg avlöses av försiktiga, ögonfransar och känselspröt nuddar varandra, och i vissa stunder uppstår en oväntad, ordlös intimitet. Under hela filmen hörs en rytm som påminner om hjärtslag men som mot slutet visar sig vara ljudet av händer som skriver på ett tangentbord.

Daria Martin föddes 1973 i San Francisco, USA. Hon bor och arbetar i London, England.

Frances Stark, My Best Thing, 2011 (film still) © Frances Stark, Courtesy of the artist and Gavin Brown's enterprise, New York

Frances Stark

My Best Thing (2011), visas 21 maj 2016–3 mars 2017

Den Los Angeles-baserade konstnären Frances Stark har under sin 25-åriga karriär arbetat med allt ifrån kolteckningar, måleri och collage till massmedier som iPhone-fotografier och powerpoint-presentationer. Hon är också författare. Pendlandet mellan de två fälten kommer ofta till uttryck i konstverk som visar på hur text, språk och bild samspelar och frammanar det vi kallar ”mening”.

Skrivandet är också utgångspunkt i My Best Thing, en animerad film i långfilmsformat. Med hjälp av ett tangentbord och en webkamera i sin studio har konstnären mött unga män på en videochatt. Det leder till virtuellt sex men även till diskussioner om filosofen Friedrich Nietzsche, om regissören Federico Fellini och om film.

Ibland tränger vardagen in då någon av parterna plötsligt måste göra ett ärende. Verket är intimt och självutlämnande trots att vi aldrig ser vare sig Frances Stark eller de unga männen. Berättelsen har hällts i en form som är lika banal som den är användarvänlig. Denna tillgänglighet är ett uttryck som konstnären eftersträvar.

Videon har producerats med hjälp av sajten Xtranormal vars logga syns i bildytans nedre vänstra hörn. Därmed sällar sig Stark till de miljontals människor som gjort filmer med hjälp av Xtranormal. Hon gör de chattande personerna till stiliserade, kantiga figurer som skyler sina intima delar med fikonlöv.

Rösterna vi hör är datoriserade och bakgrunden som konstnären har valt är enfärgat grön och för tankarna till ”green screens”. Begreppet innebär att man filmar personer eller objekt mot en grön skärm för att därefter filtrera bort det gröna och ersätta färgen med valfri miljö. Här understryker bakgrunden det faktum att de sexuella mötena äger rum i en rymd som är svår att definiera; de tycks befinna sig i ett slags ingenstans.

De blodfattiga figurerna och den neutrala bakgrunden gör också att vi själva aktivt, för att väcka dramat till liv, måste projicera våra känslor på det vi ser. I en tid då teknikutvecklingen givit oss möjlighet att ingå en mångfald av relationer i olika mentala och virtuella verkligheter, väcker My Best Thing frågor om begär – vilka är vi och vilka vill vi vara i andras ögon?

Frances Stark är född i Huntington Beach, Kalifornien, USA 1967 och bor och arbetar i Los Angeles.

Hito Steyerl

How Not to Be Seen: A Fucking Didactic Educational .MOV File (2014), visas 21 maj 2016–3 mars 2017

Det här är en instruktionsvideo – eller snarare en parodi på de många instruktionsvideor man hittar på nätet. Den handlar om hur vi kan undvika att synas i en digital värld där det finns kameror överallt. En manlig datorröst läser instruktionerna och konstnären själv visar några av teknikerna. Rörelserna som Hito Steyerl använder sig av känns igen som de man styr smarttelefoner och surfplattor med. I en värld fylld till brädden av bilder som manifesterar människors existens, visar Steyerl hur vi ska göra om vi inte vill synas.

En kvinnlig datorröst berättar: ”Det som är av störst betydelse vill idag förbli osynligt: Kärlek är osynligt. Krig är osynligt. Kapital är osynligt.” En annan röst ger exempel på hur man kan gömma sig och undgå att fångas av kamerorna, genom att till exempel kamouflera sig till en bild, krympa sig till storleken av en enda pixel, eller bli statens fiende och ”försvinna”. Samtidigt som alltfler kämpar för rätten att inte synas finns det också otaliga exempel på människor och information som har försvunnit genom våld.

Den här videon tar på många olika nivåer upp frågor om övervakning, överdriven synlighet och försvinnanden. Den filmades i öknen i Kalifornien, där diagram för att kalibrera flygfotografiers optiska upplösningsförmåga målades på marken på 1950-och 1960-talet. De målade diagrammen användes också för att testa de kameror som blev föregångare till vår tids drönare.

Hito Steyerl är född 1966 i München, Tyskland. Hon bor och arbetar i Berlin.

Superflex

The Financial Crisis (Sessions I-IV) 2009, visas 21 maj 2016–3 mars 2017

Medlemmarna i den danska konstnärsgruppen SUPERFLEX anser att konstens huvudsakliga uppgift är att utmana betraktaren med konstnärers unika samhällsperspektiv. SUPERFLEX kallar sina verk för redskap eftersom de vill engagera publiken till direkt deltagande och delaktighet, något som också antyder att konst har potential att inspirera till verklig förändring.

I deras film The Financial Crisis ges möjlighet att via hypnos uppleva en finanskris både på ett mentalt och fysiskt plan. En hypnotisör leder betraktaren igenom en totalupplevelse av kapitalismen, först genom torghandeln i en småstad, sedan till rollen som miljardär, därefter till djup fattigdom. I slutskedet får betraktaren möjlighet att helt och hållet frigöra sig från det kapitalistiska systemet.

En fysisk dimension läggs till genom att hypnotisören instruerar till att uppleva vanmakt i olika kroppsdelar och att föreställa sig att man själv styr ”den osynliga handen”. ”Den osynliga handen” är en metafor för en viktig marknadsekonomisk princip som först beskrevs av sjuttonhundratalsekonomen Adam Smith. Det är ett slags självreglerande mekanism, en naturkraft om man så vill, som anses tämja kapitalismen inifrån.

I takt med att hypnossessionen fortskrider och allt det invanda störtar samman omkring den som hypnotiseras, framkallas djup oro. Mot slutet får man emellertid betrakta det hela på håll, reflektera över det man gått igenom och välja att lämna det som orsakat ångest.

SUPERFLEX är en konstnärsgrupp som bildades 1993 av Jakob Fenger (f. 1968), Rasmus Nielsen (f. 1969) och Bjørnstjerne Christiansen (f. 1969). Samtliga bor och arbetar i Köpenhamn, Danmark.

Harun Farocki

Serious Games III: Immersion (2009), visas 21 maj 2016–13 november 2016

Serious Games är en forskningsresa in i den digitaliserade krigföringen. Vad händer när fienden omvandlas till en datorgenererad avatar? Hur påverkas den empatiska förmåga hos en person vars jobb det är att bomba fienden från ett tryggt, luftkonditionerat kontor på andra sidan jordklotet?

I video- och dataspelsindustrin är krigsmiljöer vanliga. De databaserade krigsspelen har sitt ursprung inom militären, där de från början togs fram i övningssyfte. Så småningom blev krigsspelen en lek, men de används fortfarande som militära arbetsredskap för utbildning, rekrytering och numera även som terapi.

Virtual Iraq är en virtuell spelplattform som är särskilt framtagen för att bota posttraumatisk stress. Med en metod som kallas immersion therapy – exponeringsterapi – hjälper Virtual Iraq soldater att hantera sina traumatiska minnen genom att de återupplevs. Man återskapar specifika traumatiska situationer i en kontrollerad miljö, och terapeutens uppgift är att leda soldaterna genom deras upplevelser. Man kan kalla detta för minnessimulering. Simulationstekniken utvecklades av krigsmakten i USA för att sedan tas över av spelindustrin, och nu återvänder den alltså till de ursprungliga upphovsmännen.

Men kan videospel verkligen förbereda någon för autentisk krigföring, och sedan läka de sår som orsakats av krig? Utbildning, rekrytering och terapi: dagens krig börjar och slutar i en virtuell verklighet. Men hur virtuellt kan ett krig egentligen vara? Serious Games III: Immersion är inspelad utanför Seattle, USA, vid ett seminarium där terapeuter utbildades i att använda Virtual Iraq.

Harun Farocki föddes 1944 som Harun El Usman Faroqhi i nuvarande Tjeckien. Han dog i Tyskland 2014.

Santiago Mostyn

Delay (2014), musik/music by SW (S. Jablonski and W. Rickman), visas 21 maj 2016–13 november 2016

”Hur ska jag förhålla mig till min roll som konstnär och som ’konstnär med annan hudfärg än vit’ i det här samhället som jag nu kallar för mitt hem? Den frågan tynger mig. Den tynger mig mer än den ständiga frågan ’Hur länge stannar du i Sverige?’, det vill säga ’Du är väl bara här tillfälligt?’. Och mer än frågan om hur jag bör reagera när någon mitt i natten gör en nazisthälsning åt mitt håll, eller mot den myriad av gliringar och förolämpningar som ständigt gnager i en. Den första reaktionen är naturligtvis att ge tillbaka. I stundens hetta känns våld helt rätt, det känns som om det skulle få fram det man vill säga. Men hur kraftfullt vore det egentligen att reagera exakt så som dessa uttryckslösa ansikten förväntar sig att man ska göra? Varför ska jag tillåta mig att bli inträngd i ett hörn på det sättet? Det jag samtidigt både avvisar och längtar efter, denna diffusa känsla av ’samhörighet’, är mer nyanserad än vad en knuten näve någonsin kan uttrycka.”

Citatet ovan av Santiago Mostyn refererar till hans video Delay. I verket ser vi honom röra sig fram längs med gatorna i ett av Stockholms mest välbeställda innerstadsområden. Ibland stannar han upp och interagerar med främmande vita män, klädda för en kväll på krogen. Det vilar något drömskt över filmen, vars huvudperson ibland framträder som en frälsare. Kanske har han kommit för att skänka lite ömhet till ett samhälle präglat av ökade motsättningar? Trots att mannens agerande uttrycker kärlek och värme är hans gränsöverskridande beteende ett tveeggat svärd som samtidigt utmanar dessa privilegierade främlingar. De vet inte hur de ska bemöta hans närmanden och deras tafatta reaktioner dokumenteras för oss att se.

Santiago Mostyn är född 1981 i San Francisco, USA. Han bor och arbetar i Stockholm.

Tomáš Rafa, Refugees at Keleti station in Hungary, 2015 © Tomáš Rafa

Tomáš Rafa

New Nationalisms in The Heart of Europe (2009–), visas 21 maj 2016–4 september 2016
Walls of Sports (2012–), visas 21 maj 2016–4 september 2016
Refugees on Their Way to Western Europe (2015–), visas 21 maj 2016–13 november 2016

Tomáš Rafa har sedan 2009 dokumenterat nationalismens och nyfascismens framväxt runt om i Europa. Sedan 2015 har han också följt och dokumenterat Europas hantering av flyktingkrisen. Distansen som ofta går att upprätthålla gentemot nyhetsmedias bildflöden tenderar att rämna när vi står inför Rafas dokumentära skildringar.

På nära håll konfronteras vi med upphetsade folkmobbar som spyr ut sitt hat mot invandrare, flyktingar och andra minoritetsgrupper. I hans videodokumentärer återges flyktingars panik och förtvivlan vid olika europeiska gränsposteringar, människor som svimmar av utmattning och vettskrämda barn och föräldrar som pressas mot taggtrådsförsedda gränsbarriärer.

Som för att mota undan den brutala verklighet som dessa dokumentära videor skildrar arbetar Rafa även med ett slags politiskt laddad konstaktivism, med både vitaliserande och terapeutiska ambitioner. Mest uppmärksammat av dessa projekt är Walls of Sports. Det har genomförts i olika slovakiska samhällen där lokala myndigheter låtit uppföra högresta cementmurar för att skärma av den romska befolkningen från övriga invånare.

I ett samarbete mellan konstnären, boende och volontärer har storskaliga väggmålningar förvandlat dessa segregationsmurar på ett sätt som gjort dem synliga för omvärlden och samtidigt något mindre brutala att leva med. Inom ramen för samma projekt har Rafa även genomfört workshops för barn, samt ett konstterapiprojekt där en romsk familj genom dans, teckning och måleri bearbetat traumatiska minnen från att barnen i familjen torterats av den slovakiska Polisen.

THE NEW HUMAN presenterar material både från New Nationalisms in The Heart of Europe, Walls of Sports och Refugees on Their Way to Western Europe. Under utställningsperioden arrangeras även ett samtal med Tomáš Rafa, med särskilt fokus på flyktingkrisen i Europa.

Tomáš Rafa är född 1979 i Žilina, Slovakien. Hans videor och fotografier finns även tillgängliga på webbplatsen New Nationalism.

Robert Boyd

Xanadu (2006), visas 21 maj 2016–25 september 2016

I videoinstallationen Xanadu sammanför Robert Boyd en euforisk diskoatmosfär med en inblick i människans kollektiva brutalitet. Verket är uppbyggt av hundratals timmar arkivfilm som i ett apokalyptiskt bildflöde konfronterar oss med den globala förekomsten av domedagskult, religiös fanatism och politisk extremism.

Det hela presenteras som utdragna musikvideos i ett rum som påminner om en nattklubb. Ljudbilden utgörs av en glättig poplåt – Xanadu – som går i loop, och i rummets mitt snurrar en glittrande diskokula.

Xanadu refererar till den praktfulla stad som grundades som ett sommarresidens under 1300-talet av den mongoliska härskaren Kublai Khan och som nådde vida berömmelse genom Marco Polos beskrivningar av dess mytomspunna rikedomar. Den inspirerade också den romantiska poeten Samuel Taylor Coleridge att skriva dikten ”Kubla Khan”, vars publicering 1816 kom att göra staden synonym med en vulgär och okristlig version av paradiset.

Boyds Xanadu är uppbyggt i fyra delar: Patriot Act, Heaven’s Little Helper, Judgement Day och Exit Strategy. Samplade videofragment med domedagsprofeter, extremister, fanatiker och politiska världsledare runtom i världen formar tillsammans en krönika över åren mellan andra världskriget och kriget i Irak i början av 2000-talet.

Verket kulminerar i filmsekvensen Xanadu, som inleds med president George W Bushs tal till nationen efter attackerna den 11 september 2001, i vilket han deklarerar slutet på en era av ”feel-good” och början på en ny tid. Denna tid, antyder konstnären, är vårt eget Xanadu – ett konglomerat av rädslor, paranoia, och fördomar i ett mediemättat och sensationshungrigt konsumtionssamhälle.

Robert Boyd föddes 1969 och bor och arbetar i New York, USA.

Kerstin Hamilton, Zero Point Energy, 2016 Single channel video, color, sound, 16:09 min © Kerstin Hamilton

Kerstin Hamilton

Zero Point Energy (2016), visas 21 maj 2016–25 september 2016

Zero Point Energy är inspelad i ett renrum – ett laboratorium för nanoforskning på atomär skala. De material som undersöks och skapas inom nanovetenskapen befinner sig bortom det som är möjligt att förnimma med våra sinnen. En ofta förekommande bild inom nanoteknologin är att bryta ny mark, att undersöka det okända. På många sätt är det en spegling av utforskandet av rymden; också den full av oupptäckta världar.

I filmen ser vi forskare inneslutna i dräkter som separerar dem från de nanometersmå material de arbetar med. De heltäckande overallerna i kombination med det omväxlande vita och gula ljuset skapar en säregen atmosfär. Här – i renrummet – framträder en ny mänsklighet, alltmedan tidigare etablerade gränser raderas ut.

Nanotekniken bär med sig löften såväl som hot om en mänsklighet genomträngd av teknologiska konstruktioner. Det handlar om idén om människan som både skapare av teknologi och skapad av teknologi.

Titeln Zero Point Energy – nollpunktsenergi – refererar till den lägsta energin som ett kvantmekaniskt system kan anta, det vill säga energin hos dess grundtillstånd. I filmen används begreppet spekulativt och relaterar till ett tänkt grundtillstånd hos renrummet. Där regleras rörelser och beteenden för att inte människan, på ett icke önskvärt sätt, ska påverka de känsliga processer som pågår.

Genom en koreografi där forskare blir dansare accentueras och utmanas denna kontroll av individen i vetenskapens tjänst. Balettens systematiska form understryker renrummets etablerade rörelsemönster. Samtidigt introducerar dansarnas rörelser störningar och energi som tar renrummet från grundtillståndet och utmanar rummets egen koreografi.

Zero Point Energy är del av projektet Nanosamhällen som är ett samarbete mellan konstnären Kerstin Hamilton och nanoforskaren Jonas Hannestad. Koreografin är skapad av Anna Asplind och ljudkompositionen av Lena Nyberg och Emma Ringqvist.

Kerstin Hamilton är född 1978 i Karlstad, Sverige. Hon bor och arbetar i Göteborg, Sverige.

Mer om utställningen