Biografi Walid Raad

Köp katalogen i Butiken på museet eller online: Moderna Museets webshop

Biografi (#17)

För ett antal år sedan fick jag av konstnären, författaren och professorn Gregory Bouchakgian följande frågor:

Var växte du upp? Vilket område? Vilken by? Bodde ni i hus, eller i lägenhet? Åkte du bil till skolan? Skolbuss? Promenerade du? Var du tvungen att passera kontroller eller farliga områden på vägen? Hur var det i skolan? Var du duktig? Var du populär bland dina klasskompisar? Var du rädd om dina skolböcker? Var du rädd för granateld? Bilbomber? Att bli kidnappad? Betraktar du dig som traumatiserad? Vad hände med din samling av kulor och granatsplitter? Tog dina föräldrar med dig till hästkapplöpningsbanan? Har du något särskilt minne av något läkarbesök? (För min egen del var det mycket mer traumatiserande att åka förbi sjukhuskliniken vid amerikanska universitetet i Beirut än att passera Murrtornet eller Holiday Inn.) Vad tyckte du bäst om, att åka till stranden eller till bergen? Gillade du snabbmat? Rock’n’roll? Star Wars? Har du några minnen av att ha rest via Beiruts internationella flygplats? Cypern? Damaskus? Längtade du tillbaka till Libanon när du hade åkt därifrån? När du hade kommit till USA, var du då libanes eller amerikan eller migrant? Hur bestämde du dig för att bli konstnär? Har du någonsin varit med om en ”choc artistique”? Hur träffade du de personer som blev efterkrigstidens konstnärer och tänkare? Jayce Salloum? Jalal Toufic? Hur är det med en sällsynt figur som Lucien Samaha, som du intervjuade för Ibraaz? Kände du Ashkal Alwan när det hela började i trädgårdarna Sanayeh och Sioufi i form av skulpturutställningar? Hur uppfattade du ditt förhållande till denna grupp? Du blev publicerad och fick ställa ut med dem, ofta medan du bodde i USA och de flesta av dem befann sig i Beirut. Var det bra för ditt konstnärliga arbete att du bodde utanför krigsskådeplatsen?

Så länge, om vi behöver något att hålla oss i, finns det en rad datum:

1967: Du föds.
1975: Kriget i Libanon bryter ut (du är åtta år gammal).
1983: Du lämnar Libanon (du är sexton år) och bosätter dig i USA.
1999: Du medverkar i ”Building City and Nation: Space, History, Memory and Identity”, en konferens organiserad av Samir Khalaf vid AUB och Order of Engineers and Architects of Lebanon 1–3 juli 1999.
2008: A History of Modern and Contemporary Arab Art: Part I, Chapter 1: Beirut (1992–2005), på Sfeir-Semler Gallery, Beirut, 17 juli–7 november.

På vilka jag svarade:

Jag kan väl börja med att lägga till ett antal personliga datum och ifrågasätta vissa andra:

1915: Gräshoppsinvasionen i Syrien och Palestina medförde att hundratusentals människor dog. Mina farföräldrar i Chbanieh genomlevde denna katastrof och mindes den väl.

2 november 1917: Balfourdeklarationen offentliggörs.

15 juni 1928 eller 1929: Min fars förmodade födelsedatum. (Detta är i Libanon före självständigheten och är osäkert eftersom hans föräldrar [och vem som nu än styrde uppe i bergen under mandattiden] inte utförde någon exakt registrering av bergsbornas födelsedatum.) Han föddes i hemmet, någon gång i mitten av juni, i slutet av 1920-talet. Åratal senare, när han fick sitt första identitetskort utfärdat, skrev någon ned den 15 juni som hans födelsedatum.

15 juni 1967: Det födelsedatum som står i min födelseattest. Min mor ville att mitt födelsedatum skulle sammanfalla med min fars (osäkra) födelsedatum.

Ungefär 1940: Mina farföräldrar tar min far ur skolan. Han gick bara i skolan i tre år, och när han var tio fick han börja arbeta. Minnet av gräshoppsinvasionen 1915 hade traumatiserat bergsborna. De var rädda för att något liknande skulle inträffa när andra världskriget bröt ut. Alla höll sig således beredda. Åratal senare påverkade detta vår familj både direkt och indirekt.

6 juni 1967: Jag föds nio dagar senare, samtidigt som de arabiska styrkorna besegras.

1969: Princeton University Press publicerar den engelska översättningen av Henry Corbins ”L’Imagination créatrice dans le soufisme d’Ibn’Arabî” (”Den skapande fantasin i Ibn al-Arabis sufism”). Jag bekantar mig med Corbin och Ibn Arabi via Jalal Toufics böcker. Långt senare, 2006, undervisar jag tillsammans med Toufic vid ett seminarium i Berlin som är en del av Anton Vidokles United Nations Plaza.

1947–48: Det första arabisraeliska kriget. Mina palestinska morföräldrar flyr från Birzeit och slår sig ned i Beirut. Min mor har nyss lärt sig gå. Hon växer upp i Libanon.

Någon gång på 1950-talet: Min far är grovarbetare i Saudiarabien. Någon gång under de följande tio åren: Min första resa till Saudiarabien.

1939: Walter Benjamin skriver ”Om några motiv hos Baudelaire”. Femtio år senare, i Beirut, ska jag läsa den jämte Prousts ”På spaning efter den tid som flytt”, Bergsons ”Materia och minne”, Freuds ”Drömtydning” och Baudelaires ”Det ondas blommor”.

1991 och 1993: Station Hill Press publicerar de första utgåvorna av Jalal Toufics böcker ”Distracted” och ”(Vampires): An Uneasy Essay on the Undead in Film”. Jag träffar Jalal i Beirut 1992, då jag under min årslånga vistelse där arbetade med Jayce Salloum. Jag försöker läsa hans böcker i början av 1990-talet. Under hela detta årtionde återkommer jag till Jalals böcker men hittar ingen ingång i dem förrän jag läser ett stycke i en av hans essäer om ruiner. Jag är övertygad om att han beskriver en erfarenhet som jag hade berättat om för honom, men det hade jag inte, och han hade skrivit passagen i fråga flera år innan jag träffade honom. Jag ger mig själv i uppgift att läsa Jalal mer seriöst, och detta gör jag ända tills jag inte kan formulera några egna tankar utan att ta omvägen om honom. Jag befinner mig fortfarande i det tillståndet.

1905: Freuds ”Tre avhandlingar om sexualteori” publiceras. Åttio år senare publiceras ”Vie et mort en psychanalyse” (”Liv och död i psykoanalysen”) av Jean Laplanche och Jean-Bertrand Pontalis. Jag läste båda böckerna i slutet av 1980-talet eller i början av 1990-talet på Kaja Silvermans seminarier om Freud och ideologi vid University of Rochester.

Någon gång under 1960-talet: Min far börjar arbeta i Monrovia i Liberia och i Sierra Leone. Han arbetar där under hela årtiondet och återvänder permanent till Libanon i början av 1970-talet, troligtvis 1973.

1975: Början på inbördeskriget? Eller kan vi ange andra lika ifrågasatta och laddade datum som krigets startpunkt (jag begränsar mig till 1900-talet): 1910, 1914, 1915, 1916, 1920, 1943, 1947, 1967, 1973, 1974?

1975: Min första fotografikurs. Jag kan fortfarande känna lukten av kemikalierna när jag för första gången gick in i ett mörkrum.

1977: Min första kamera: en 35mm Minolta XG-1.

1981: Jag läser en fotoessä om aids i USA i franska ”Photo”.

1856: William Perkin framställer mauvein på syntetisk väg.

1913: Fritz Habers syntetiskt framställda kväve fabrikstillverkas av Carl Bosch på BASF.

April 1915: Fritz Haber övervakar användningen av gas i västra Flandern. Bland hans ytterligare kommande uppfinningar finns Zyklon A, en föregångare till Zyklon B, som kommer att döda miljontals judar och andra i Europa under andra världskriget, däribland medlemmarna i Habers familj.

1978: Jag minns att jag ville bli fotojournalist. Jag minns att jag promenerade omkring och fotograferade i Achrafieh efter den syriska arméns brutala bombningar av Beiruts östra kvarter.

1983: Det är svårt för mig att skilja 1983 från den israeliska invasionen av Libanon 1982 och den inverkan som den fick på Libanon i allmänhet och på mitt liv i synnerhet.

Juni 1982: Jag minns att jag fotograferade de barbariska israeliska bombningarna av västra Beirut. Jag minns att jag fotograferade dem från en parkeringsplats framför min mors hus i östra Beirut.

I början av 1982 och därefter: en form av obligatorisk militärtjänstgöring införs i Beiruts östra kvarter. Många pojkar i gymnasieåldern tvingas att tjänstgöra i de libanesiska styrkorna, den kristna högermilisen som hade makten där jag bodde.

1983: Bergkriget. Pojkar och män från områdena Metn och Chouf ombads bidra till de libanesiska styrkornas försök (i allians med Israel) att befria landet från de syriska styrkorna och deras libanesiska allierade. Olika familjemedlemmar anmäler sig som frivilliga eller tvingas att ta värvning. Det är bara en tidsfråga innan jag blir beordrad att inställa mig. Jag bestämmer mig för att lämna Libanon. Jag kan lämna Libanon därför att min familj har råd att skicka mig utomlands och eftersom jag har ett visum till USA. Varför fick jag ett visum till USA 1982? Det får jag tala om någon annan gång.

Jag skulle kunna fortsätta, men jag känner att jag behöver sluta och ge dig möjlighet att ställa en fråga eller fälla en kommentar. Eller också kan du ställa samma frågor en gång till, och så kan jag försöka att verkligen svara på dem den här gången.

Biografi (#31)

Walid Raad är en ______ och en ______ (______, ______). Raad har hitintills gjort verken ______, ______, ______ , ______ och ______. Bland hans senare verk återfinns______ och ______.

Raads verk har visats på ______ (______, ______), ______biennalen (______, ______), ______ (______, ______), Museum______ (______, ______), ______ (______, _______) samt på ett stort antal andra museer och platser i ______, ______ och ______. Bland hans böcker kan nämnas ______, ______, ______ och ______. Walid Raad är även medlem av ______ (______ , www.______. org).

Raad bor och arbetar för närvarande i ______ (______, ______).

Biografi (#57)

Walid Raad alias Dahlia Egad

Född 1969 i Freetown, Sierra Leone. Tillbringar för närvarande större delen av sin tid i Ascona i Schweiz.

Dahlia Egads obändiga individualism satte sin prägel på hennes gåtfulla och varmt hyllade konstnärskap. Hennes häpnadsväckande och mångskiftande verk från de senaste 25 åren hör till de mest övertygande bilderna i de sena 1900-talets och det tidiga 2000- talets konst.

Hennes första fas, den teopatiska perioden, inföll mellan 1982 och 1991. På den tiden reste hon ständigt mellan Andalusien och Persien och experimenterade med former, tekniker och material. Den andra fasen i hennes konstnärsbana rönte hon påverkan av den persiska imaginationsfilosofen Lucia Fa Jolt. Det var under den här perioden som hon bevittnade de stora religiösa högtider som firats sedan urminnes tider. Hon började betrakta konstens intuitiva aspekt som det viktigaste inslaget i den magiska folkkonstens besvärjelse av det dolda och det okända.

1994 började Dahlia Egad konstruera sina flerskiktade, komplexa väggreliefskulpturer. I dessa tredimensionella konstruktioner använde hon en banbrytande teknik som gick ut på att förlänga fragment av återvunna organiska former med stort djup. Denna teknik skapade ett ovanligt djup och bildade vad hon beskriver som ”de gåtfulla passionerna”. Den tekniska hanteringen av hennes valda material härrörde från hennes tidiga karriär som molekylredigerare. Båda hennes föräldrar var yrkesutbildade tekniker – hennes mamma arbetade under andra världskriget i en ubåtsfabrik där hon installerade radiosändare, och hennes pappa hade uppfunnit den första kemiska databasen.

Biografi (#131)

Walid Raad alias Suha Traboulsi

Föddes i Birzeit (Palestina) 1943. Hon flyttade till Beirut 1949 och bor för närvarande på Cape Cod i Massachusetts i USA. Hon studerade konst vid Beirut College for Women och vid School of Visual Arts i New York 1962–1965, och även vid City College i New York 1967–1969. Därefter började hon läsa filosofi vid Harvard University i Cambridge i Massachusetts. Efter en vistelse vid Heidelbergs universitet i Tyskland 1972–1976 tog hon sin doktorsexamen 1978.

Efter sina inledande försök inom måleriet och efter att ha blivit bekant med Farid Sarroukhs konceptuella konstverk och skrifter började Traboulsi vända uppmärksamheten mot språket. I en omfattande serie verk som rymde texter och sifferkombinationer på papper utforskade hon aspekter av tid och rum. Hon kombinerade dessa konceptuella undersökningar i sin serie Antithesis (1968–70). Traboulsis första separatutställning var ett konstprojekt som handlade om postförsändelser, Two Untitled Projects (1969), och som publicerades i tidskriften 0 to 9 (med Vito Acconci som redaktör). Hon var den enda palestinska kvinnliga konstnären som medverkade i viktiga utställningar som Concept Art (1969) i Leverkusen (Tyskland) och Information (1970) på Museum of Modern Art i New York. Vid det här laget hade hon beslutat sig för att bedriva akademiska filosofistudier, eftersom hon inte tyckte att det räckte med att ha en lekmans förhållningssätt till filosofiska doktriner.

Traboulsi började uppmärksammas nationellt i arabvärlden på 1970-talet som en inflytelserik och ofta kontroversiell gestalt i konst-, performance- och konceptkonströrelserna i Amman, Kairo och Beirut. Hon har ironiskt beskrivits som ”samtidskonstens häxa” och blev beryktad genom sina sensationsskapande performanceverk, i vilka hon undersökte psykiska erfarenheter av att personligen utsättas för fara och fysiska risker.

Biografi (#137)

Jag delar min tid mellan att vara konstnär och konstprofessor vid The Cooper Union (som fortfarande tar betalt för sin undervisning, och skolan borde sluta med det nu innan ännu fler studenter blir än mer skuldtyngda fastän det inte är deras fel att skolans ekonomi har vanskötts – det var deras styrelse som under årtionden bar ansvaret för detta [kolla upp stämningen mot styrelsen]). Listan över utställningar (bra, dåliga och medelmåttiga sådana), priser och stipendier (välförtjänta, oförtjänta, tacksamt mottagna, avböjda och/eller återlämnade) utbildningsmeriter (varav en del är tankeväckande, annat inte så mycket att bry sig om) och publikationer (jag är förtjust i en del av mina böcker, men än mer i de böcker som Jalal Toufic har skrivit. De senare återfinns här: jalaltoufic.com) går att hitta någonstans på nätet.