Samlingen som laboratorium

En stor konstsamling är en perfekt utgångspunkt för visuella och intellektuella experiment. Under de senaste två åren har Moderna Museet skakat om standardberättelsen om modernismen genom en rad radikala omhängningar. Det började med En annan historia, som lät den fotografiska bilden steg för steg ta över samtliga salar. Vår samling av fotografi, från 1840 fram till idag, är en av Europas viktigaste. Så gott som alla de stora namnen i fotografins historia finns representerade – från Henri Cartier- Bresson, Julia Margaret Cameron och Man Ray till Robert Mapplethorpe och Cindy Sherman.

Det handlar om att visa upp museet ur en annan synvinkel, men också om att teckna en annorlunda berättelse, inte en som är mer sann, utan en som ger ett annat perspektiv och berikar vår förståelse av konstens utveckling. Det fanns uppenbarligen en stor efterfrågan bland besökarna att få se mer av vår stora samling av fotografi, och En annan historia blev inte bara den största fotoutställningen på ett svenskt museum någonsin utan också den utan jämförelse mest besökta.

Efter fotografin följde en liknande presentation av den rörliga bilden med nyckelverk ur museets samling av film och video, från Dziga Vertov, Maya Deren och Andy Warhol till videopionjärer som Dara Birnbaum, Gary Hill och Pipilotti Rist. I centrum för allt detta stod vår utställning med Eija-Liisa Ahtila, en av dagens viktigaste konstnärer, som utforskar gränstrakterna mellan konst och film. Before and After Cinema var ett spännande samarbete med Bonniers Konsthall, som gjorde det möjligt att undersöka vad den rörliga bilden kan vara idag och vart den är på väg i vår nya mediala verklighet.

Ett konstmuseum brukar i allmänhet visa upp saker att se på. I centrum står ögat. Under 48 timmar gjorde vi om Moderna Museet till ett örats museum och presenterade endast ljudkonst och konserter: freq_out var en ljudinstallation som bestod av tolv individuella ljudverk som vart och ett utnyttjade en specifik ljudfrekvens och tillsammans bildade ett ljudlandskap. Initiativtagare till freq_out var Carl Michael von Hausswolff, som beskriver projektet: ”Ljud har varit en bestående del av den samtida bildkonsten under de senaste hundra åren. Ljudinstallationen freq_out som nu konstrueras på Moderna Museet är antagligen det största sammansatta ljudverk som någonsin uppförts i ett konstmuseum – 48 timmar r 4 250 kubikmeter. Tolv stycken mindre verk i olika frekvensområden har fogats ihop till en helhet. Ljuden har varken en början eller ett slut utan befinner sig i ett konstant flöde och agerar på ett skulpturalt sätt.”

Under några förbryllande månader presenterade Sturtevant repliker av välkända verk av Joseph Beuys, Andy Warhol, Marcel Duchamp och andra manliga storheter som förknippas med Moderna Museets historia.

Efter dessa rätt extrema förvandlingar av museets salar har vi steg för steg installerat en ny kronologisk version av vår samling som tar fasta på alla discipliner och som försöker skapa nya dialoger mellan den svenska och den internationella konsten. Moderna Museet är numera ett museum på två platser, och stora utställningar som tar avstamp i samlingen visas varje år i Malmö, nu senast Supersurrealismen. Någon permanent presentation av historien är det inte längre tal om i någon av städerna, tvärtom är vår samling en dynamisk och rörlig resurs som fortsätter att växa – ständigt nya konstnärskap och nya verk tillkommer.

Moderna Museet har en samling i världsklass, men vårt sätt att arbeta med den förblir experimentellt. Så hoppas vi förena tyngd och lätthet. Man väntar sig av mindre konsthallar och biennaler att de ska arbeta i experimentell anda, men även ett stort museum som vill förbli öppet och levande måste förbli ett laboratorium. Gertrude Stein lär ha sagt att man kan vara ett museum eller vara modern, men det går inte att vara båda samtidigt. Låt oss försöka bevisa att hon hade fel. Vi förblir paradoxen Moderna Museet.

Daniel Birnbaum, Överintendent
Ann-Sofi Noring, Vice museichef