Stina Taikon lagar mat till sina barn i sin husvagn, 1954

Anna Riwkin, Titel saknas. Ur serien Zigenarväg 1954-55. Stina Taikon lagar mat till sina barn i sin husvagn, 1954 © Anna Riwkin/Moderna Museet

Anna Riwkins fotografier och samling i Moderna Museet

I Moderna Museets beskrivning 2001 av den svenska modernismen i utställningen Utopi & Verklighet ingick ett antal porträtt utförda av fotografen Anna Riwkin. Bilderna gav prov på en säker stilkänsla, fotografiskt medvetande och inlevelse av de porträtterade.

På porträtten framträdde kända svenska författare, konstnärer, koreografer och kompositörer. Trots att det är mer än trettio år sedan Anna Riwkin avled är intresset för hennes bilder idag minst lika stort som under hennes livstid. Något som kan mätas genom det stora antalet forskare, förlagsfolk och allmänt intresserade som frågar efter hennes fotografier. Moderna Museet äger hennes negativsamling, kontaktark och ca fem tusen fotografier. Dessutom ingår hennes böcker i Moderna Museets Fotografibibliotek och i Fotografihistoriskt arkiv en mindre brevsamling samt dokumentation rörande hennes liv och verksamhet. Breven som utväxlades mellan Anna och hennes syster Eugénie finns däremot bevarade vid Special Collections Department & University Archives, State University of New York at Stony Brook, USA. Dessutom finns en del material i Judiska Museets samlingar.

För att tillskapa ett fotografimuseum övertog den svenska staten genom inköp och gåvor ansvaret för ett antal fotografisamlingar i 1970-talets början. I dessa samlingar fanns inräknade, förutom de vid 1960-talets mitt förvärvade Helmut Gernsheims dubblettsamling och professor Helmer Bäckströms fotografihistoriska samlingar, exempelvis Svenska Fotografernas Förbunds samling, Fotografiska Föreningens samlingar, Svenska Turisttrafikförbundets samling, Svenska Turistföreningens samling, Pressfotografernas klubbs samling, Tio Fotografers donation samt Fotografiska Museets Vänners, ifrån olika svenska fotografer, hopbragda samlingar.

Den största enskilda samlingen kom emellertid från fotografen Anna Riwkins dödsbo. Fotografen Riwkin hade i sent 1960-tal (hon avled 1970) testamentariskt skänkt samlingen till ett kommande fotografimuseum med det förbehållet att hennes assistent och mångårige medarbetare Erik Brandius fortfarande skulle expediera efterbeställningar av bilderna. Bildrätten tillföll temporärt därmed Erik Brandius enligt testamentet. Bilder skulle effektueras ur arkivet så länge som han var i livet eller orkade åta sig uppgiften. En uppgift som han positivt och energiskt genomförde under mer än trettio år, trots tilltagande sjukdom och gradvis minskade kroppskrafter. Erik Brandius började arbeta som assistent åt Anna Riwkin i sent 1940-tal och kom att stanna fram till hennes död 1970. Sommaren 2002 avled Erik Brandius och bildrätten tillföll därmed i sin helhet Moderna Museet. Han hade då tidvis även varit Fotografiska Museet och Moderna Museet behjälplig i att sortera den omfattande samlingen av gelatinsilverfotografier, negativ och kontaktark.

Erik Brandius var en sällsynt vänlig och empatisk person och han gjorde en stor insats för bevarandet av Anna Riwkins samling, minnet av hennes personlighet och konstnärskap. Trots Anna Riwkins testamente var det ändå genom Lars Erik Brandius personliga ansträngning som materialet överfördes till statlig ägo och inte försvann på vägen. Något man har anledning att vara tacksam för, eftersom fotografisamlingar så sent som under det tidiga 1970-talet fortfarande förstördes på grund av ointresse och okunskap av efterlevande. Detta trots att många skickliga fotografer uttryckt önskemål om att en statlig eller kommunal institution skulle ta hand om deras livsgärning efter att de avlidit.

Anna Riwkin utvecklades under 1930-talet till en skicklig reportagefotograf och var väl förberedd när bildtidningar som Se och Vi gjorde entré i folkhemmet. Hon arbetade växelvis som porträtt- och teaterfotograf och var särskilt intresserad av balett och dans. Balett var en konstform som hon själv prövat på och som hon därför blev skicklig i att gestalta i fotografisk bild. Som fotograf blev Anna Riwkin kanske mest känd för sina barnböcker, men även för samarbetet med olika svenska författare. Särskilt då Ivar Lo-Johansson i reportagen om de svenska zigenarna/romerna och journalisten Elly Jannes i böckerna om samerna samt Astrid Lindgren i barnböckerna. Anna gav så småningom sig själv hela världen som arbetsfält och blev också världskänd. Kunskapen om Anna Riwkins tidiga år är emellertid förhållandevis liten och olikartad beroende på sammanhanget. Vid genomgången av Anna Riwkins fotografier inför utställningen har det därför varit viktigt att söka uppgifter kring hennes tidiga liv, det som formade henne till den bildskapare hon blev. Det har också varit nödvändigt att försöka hitta fram till det särskilda synsätt som präglade Anna Riwkins liv som fotograf samt att forska kring och lyfta fram Annas släktrelationer och illustrera hennes familjeförhållanden.

Anna Riwkin hade psykiska minnen från de allra tidigaste levnadsåren; den ryska antisemitismen hörde som någon slags självklarhet till livssituationen, man var uppfostrad i den, man var rysk jude, inte ryss.

Det har också varit angeläget att undersöka hur bestämmelserna var utformade för utländska personer som vistades i Sverige före och vid den tid Anna kom till Sverige. Hur relaterade familjen till det svenska samhället och dess kulturliv vid ankomsten till Stockholm? Varför valde familjen Riwkin att slå sig ned i Stockholm? Frågor som dessa uppstod i försöken att ringa in människan och fotografen Anna Riwkin. Det är samtidigt betydelsefullt att slå fast att Riwkin var en svensk fotograf med en framskjuten plats i det svenska fotografskrået. Hon delade sina kollegers värderingar även om hon hade en annan trosåskådning än de flesta. Anna Riwkin var en livlig person men därför inte med nödvändighet en främmande fågel i sin tid. Hon var respekterad av både kolleger och samtid och hade också en stor vänkrets bland de personer som deltog i det svenska kulturlivet.

Leif Wigh

Mer om utställningen