Dansfotografi – Anna Riwkins porträtt av Alexander von Swaine
Att finna modeller var därför aldrig något problem för Riwkin. Dels hade hon en omfattande umgängeskrets, och dels drevs hon av sin ständiga nyfikenhet. Hon kom att fotografera många dansare mitt i rörelsen, eftersom det var just i insikten av rörelsen hennes skicklighet låg.
Under 1920-talet började Anna Riwkin sin dansutbildning genom att studera för den kända ryska balettpedagogen Vera Alexandrowa. Hon dansade också i folkparkerna och blev omnämnd i Bollnäs Tidning som ”den lilla barfotadansösen med den oemotståndliga charmen ”. Men efter tre år som dansare sadlade hon om och öppnade 1928-29 sin egen fotoateljé, och då med inriktning på både dans- och porträttfotografi. Hon blev snabbt den mest betydande svenska dansfotografen och gjorde sig ett namn även internationellt.
1931 åkte Anna Riwkin till Berlin för att studera fotografering av dans och rörelse, och hon blev elev hos Robertson, den tyske dansfotografen. 1932 gavs boken Svensk danskonst ut, en bok som illustrerades med Anna Riwkins dansbilder. Därefter dröjde det till 1960 innan nästa dansbok kom, Balettskolan, där bland andra koreografen Birgit Cullberg var medförfattare. 1933 medverkade hon i en internationell fotoutställning, La danse et le mou- vement, som visades i Paris. Hon var också en kort period anställd som fotograf vid Kungliga operan i Stockholm.
Mötet mellan Anna Riwkin och den tyske dansaren och koreografen friherre Alexander von Swaine skedde i Stockholm. Det var inte von Swaines första besök i Stockholm, men det var hans första möte med Riwkin. Och i mötet mellan de två konstnärerna fångade fotografen dansörens originalitet och känsla för dramatik men också hans tekniska skicklighet. Det år fotografiet tillkom stod Hitler och nazisterna vid makten i Tyskland. Von Swaine var 31 år och befann sig på toppen av sin karriär, han ansågs allmänt som en av epokens största tyska dansare. Alexander von Swaine betraktades som mycket kontroversiell; han revolterade mot den klassiska dansen och var öppet homosexuell vilket givetvis var förbjudet i nazisternas Tyskland.
Alexander von Swaine gästspelade med sin danspartner Alice Uhlen i en dansafton på Musikaliska akademien 1936. Han hade vid sina tidigare besök i Stockholm blivit omåttligt populär. Dansföreställningen uppskattades speciellt för sin särpräglade och överraskande framställning. Publiken var alldeles vild, och de kraftiga applåderna följdes av stampningar.
Alexander von Swaine närde som ung drömmen om att bli skådespelare, men under uppväxten blev han mer och mer fascinerad av dans. Han behöll dock känslan för dramatik. Efter att han utbildat sig i åtta år vid ryska dansskolan i Berlin fann han att valmöjligheterna inte var särskilt stora. Det fanns egentligen bara tre vägar att gå: Att dansa på operan, att dansa i varietéföreställningar eller att sätta upp egna föreställningar. Varietéer intresserade inte von Swaine det minsta,och efter ett par år som dansare vid Stadsoperan i Berlin valde han att gå sin egen väg och turnerade som solodansare med egenproducerade dansaftnar. Att han inte var road av att förknippas med varietén hör samman med att han ansåg att varieté inte var konst, utan rätt och slätt underhållning. Därför framförde han nu i stället sina egna kompositioner, och inspirationen till föreställningarna hämtade han ofta från sina långa bergsvandringar.
I fotografiet befinner sig dansaren i fotografiets mitt och är huvudsakligen belyst snett framifrån vänster. Rummet är kalt och omöblerat, dansaren är klädd endast i ett mörkt höftskynke och håller i ett långt tygstycke. Von Swaine poserar på tå med fötterna korsade vid anklarna, vänsterfoten framför den högra, och överkroppen är spänd i en båge bakåt. Hans vänsterhand är hårt knuten och hålls intill bröstet, medan den högra armen för det långa tygstycket framför sig. Det mörka och bångstyriga håret faller ner i ansiktet och munnen är vidöppen, kanske skrikande. Fotografiet är arrangerat och utfört i Riwkins ateljé, men det är inte ett traditionellt porträtt av en yrkesdansare. I stället för de vanliga eleganta, graciösa och behagliga rörelserna har Anna Riwkin i detta porträtt fångat Alexander von Swaines kraftfullhet, intensitet och starka lidelse. Dansaren har full kontroll över händelsen, vilket är påtagligt i kroppens frusna rörelse; alltså att von Swaine till skillnad från tygstycket är skarpt återgiven.
Studien är hämtad från dansnumret De Profundis, vilket är latin för ”ur djupen ”. Alexander von Swaine fick inspiration till detta verk när han betraktade hur hans hushållerska flådde en ål, och det var tydligen inte helt ovanligt att von Swaine inspirerades av små vardagliga händelser likt denna. Von Swaines rörelse liknar den som en matador gör när han i sista sekunden undviker att bli stångad av en framrusande tjur, och det långa tygstycket är alltså matadorens muleta. Oskärpan i tygstycket förstärker känslan av kraftfull rörelse, och det är mycket lätt att tänka sig tjuren som passerar dansaren. Även betraktaren får känslan av att vara en tjur som hetsas av matadoren.
Von Swaines kroppshållning ger också tydliga associationer till en spänd båge, och tygstycket har i detta fall rollen som den pil som just avlossas. I bilden finns två element av ljud; dels frasandet från tygstycket och dels dansarens kraftfulla vrål.
Riwkin har fångat Alexander von Swaines kraft, kontroll och artistiska tyngd på ett intimt sätt. Bildens oskärpa, något som på 1930-talet ansågs helt förkastligt, är en central orsak till att bilden känns så angelägen och att rörelsen förstärks. Riwkin har också lyckas fånga det exakta ögonblicket för ett rytmiskt förlopp för att illustrera dansarens känsloyttring. Hon har med sitt konstverk i bild gestaltat dansarens skapande konst. Porträttet av Alexander von Swaine kunde inte publiceras när det utfördes 1936, eftersom denna form av rörelseoskärpa inte passade tidens bilduppfattning. Men Riwkin betonade ofta att det för henne var viktigt att attraktionen fanns i själva motivet, och att det tekniska utförandet inte var det primära. Anna Riwkin menade att det konstnärliga borde vara det fundamentala, och att det tekniska utförandet var en bisak. Kanske var detta ett försvarstal, eftersom Riwkin av sin tid inte ansågs vara någon tekniskt driven fotograf.
Vad hände med Alexander von Swaine? Han flydde undan nazisterna och blev i Burma internerad av britterna. Efter andra världskriget arbetade han ett par år i Indien, och återkom först därefter till Tyskland. Från 1960 arbetade han som lärare i klassisk och modern dans vid Bellas Artes-skolan i Mexico City. Alexander von Swaine avled 1990 i Cuernavaca i Mexiko.
Anna Riwkins dansfotograferande var mycket olönsamt och utgifterna var större än inkomsterna. Det kan ha varit en av anledningarna till att hon började inrikta sig på annan genre. Men hon fortsatte ändå att fotografera dans under nästan hela sitt yrkesverksamma liv. Hennes temperament gjorde sitt till, hon sökte ständigt nya utmaningar och att resa hade alltid lockat henne. Det föll sig därför naturligt att hon senare kombinerade dans- och porträttfotograferandet med reportageformen för sin stora bokproduktion.