Att minnas ”Hon – en katedral”

Utställningen ”Hon – en katedral” bestod av en jättelik ”katedral” (23 m bred och 6 m hög) i form av en gravid kvinna liggande på rygg som publiken kunde gå in i. Inuti möttes besökarna av ett akvarium fullt av guldfiskar, en tvåmanssoffa för kärlekspar, en bar, en måleriutställning, en liten biograf som visade en Greta Garbo-film, en rutschbana för barn och många andra överraskningar. Magen kröntes av ett titthål, där besökarna kunde sticka upp sina huvuden och se ut över utställningsrummet.

Installationen visades på Moderna Museet 4 juni–4 september 1966 och var resultatet av ett samarbete mellan konstnärerna Niki de Saint Phalle, Jean Tinguely, P.O. Ultvedt och museichefen Pontus Hultén. Projektet är ett av de mest omtalade och omskrivna i museets historia. Katalogen ”Hon – en historia” (1967) redovisar hela tillkomsten och bakgrunden.

Efter utställningens slut demonterades ”Hon” och delarna slängdes, eftersom rivningen var en del av projektet. Men huvudet finns kvar och ger en förnimmelse av installationen i den stora salen i den gamla utställningsbyggnaden, där nu ArkDes har sina lokaler. Projektet har tolkats utifrån feministiska teorier, som happening med rötter i den medeltida karnevalen och som ett exempel på en typ av performativa utställningar, där besökarna bjöds in att aktivt interagera med konsten.

Curator: Anna Tellgren

Dokumentation i form av film och fotografier

Arbetet med utställningen ”Hon – en katedral” är väl dokumenterat både genom en film och av ett antal fotografer. I utställningen kan du se en film av Magnus Wibom (1939–2010), bror till filmproducenten Anna-Lena Wibom, som under denna period var gift med Pontus Hultén.

Fotografen Lütfi Özkök (1923–2017) hade flera uppdrag för museet och började att fotografera projektet. Han hade inte möjlighet att fullfölja uppdraget och då blev fotografen Hans Hammarskiöld (1925–2012) tillfrågad. De ofta förekommande färgbilderna, som även finns publicerade i boken ”Hon – en historia” (1967) är av Hammarskiöld. Den rika och välgjorda dokumentationen var en viktig del av projektet och har fått betydelse för historieskrivningen.

”Fake” – målningar av Ulf Linde

Inuti ”Hon” fanns bland annat en biograf som visade en scen från stumfilmen ”Luffar-Petter” (1921) med Greta Garbo i en av rollerna. Det fanns en komplett bar med varuautomat i ett av skulpturens bröst. I det ena låret presenterades en utställning i miniatyr, med målningar som såg ut att vara gjorda av konstnärerna Paul Klee, Jean Dubuffet och Jean Fautrier med flera, men som var ”förfalskningar” utförda av Ulf Linde. På varje målning fanns ordet ”fake” målat i de olika stilarna. Författaren, akademiledamoten och Duchampkännaren Ulf Linde (1929–2013) hade en bakgrund som jazzmusiker, konstkritiker vid Dagens Nyheter och lärare vid Konsthögskolan i Stockholm. Han var intendent vid Moderna Museet 1973–76 och var därefter, från 1977, under nästan tjugo år föreståndare för Thielska galleriet på Djurgården.

Niki de Saint Phalles Nanor och monster

Niki de Saint Phalle gjorde sina Nanor i olika format och dimensioner från 1964 och framåt. Inspirationen till dem fick hon från sin väninna Clarice Rivers, som då var gravid. Nanorna vittnar om Saint Phalles tro på kvinnans gudomlighet och får ofta representera ett feministiskt perspektiv på hennes konst. Niki de Saint Phalle och Jean Tinguely hade ett gemensamt intresse för monster, men hos Saint Phalle är monstren sinnebilder för något ont som slukar och förtär känslor, något som måste tämjas. Pontus Hultén avbildas med stor värme och lekfullhet i Saint Phalles vänskapsportätt.

Jean Tinguelys monster

Jean Tinguely och Pontus Hultén lärde känna varandra under 1950-talet, och fortsatte att arbeta tillsammans resten av livet. Hultén skrev bland annat en bok om Tinguely 1972. I Hulténs samling, som han donerade till Moderna Museet 2005, är Tinguely väl representerad. ”Monstret i Skogen”, eller ”Cyklopen”, efter enögda människoätande jättar i den grekiska mytologin, var ett konstnärsprojekt som Tinguely drev tillsammans med Niki de Saint Phalle från 1969 till 1994 och det inbegrep även flera andra av Tinguelys konstnärsvänner. I utställningen kan du se ett antal skisser till detta projekt. Verket står i Milly-La-Forêt söder om Paris och ägs av den franska staten genom donation.

Utställningen visas i Pontus Hulténs visningsmagasin på plan 2