Den 1:a på Moderna: Hito Steyerl

Journal No. 1 - An artist´s impression

1.1 2008 – 2.3 2008

Stockholm

Epost-intervju med konstnär Hito Steyerl, Berlin
av Catrin Lundqvist, curator, Moderna Museet:

Catrin Lundqvist (CL):

Första gången jag såg ett verk av dig var på ett seminarium om dokumentär videokonst i Zürich 2000. Du gav en imponerande föreläsning och visade din video The Empty Center (1998), ett verk packat med innehåll och med en stark postkolonial kritik. För drygt fyra år sen visades samma verk på Moderna Museet i serien Samtida Film och Video. Samma år turnerade den till Umeå, Norrköping, Borås och Istanbul. På senare år har dina videoverk visats på många platser, och Journal No. 1 fick ett entusiastiskt mottagande på Documenta XII 2007. Verket visades även på det icke-kommersiella galleriet 300m3 Art Space, i samband med Göteborgs Internationella Konstbiennal samma år, och på flera internationella filmfestivaler, däribland IDFA Amsterdam, FID Marseille, Duisburger Filmwoche, CPH:DOX, Köpenhamn, etc. Vad handlar videon om och hur började du arbeta med den?

Hito Steyerl (HS):

Videon handlar om en av de första journalfilmerna i Bosnien och Hercegovina, som gjordes 1947 och försvann 1993. Den handlade om en läs- och skrivklass i efterkrigstidens Bosnien och överfördes till nitratfilm. Jag bad två personer som jobbade på Sarajevos filmmuseum att berätta sina minnen av scenen och sen lät jag en konstnär teckna dessa minnen. Resultatet blev förstås två olika bilder – fantombilder av filmen. Men den här diskrepansen är utmärkande för en mer generell egenskap hos dokument. Man behöver alltid två vittnen för att åstadkomma ett ”objektivt” dokument eller för att bekräfta en historisk händelse. Det finns en gammal romersk lag som heter Testis Unus, Testis Nullus – ”ett vittne är inget vittne”. Bosnier som hade förlorat sina identitetshandlingar under kriget måste ha två vittnen som intygade vilka de var. Men det paradoxala är att när man har två vittnen så brukar deras redogörelser skilja sig åt en aning. Och dokumentets objektivitet baseras på denna inneboende motsägelse. Resultatet av experimentet med Journal No. 1 är att journalfilmen inte kan rekonstrueras, åtminstone inte än.

Å andra sidan finns det en annan rörelse i filmen, för trots att vi egentligen inte kan lita på dokument så behöver vi ändå dem. Vi måste kunna skilja på fakta och lögn, särskilt i ett läge då krigets dimmor börjar lägra sig över världen. Annars går vi vilse i ett revisionistiskt helvete. Därför har filmen ett parallellt slut. Rekonstruktionen av Journal No. 1 slutar med flera olika versioner, men i en annan del av berättelsen slås det fast hur journalfilmen egentligen förstördes. Och i den delen börjar tecknaren berätta sin egen historia…

CL:
Som dokumentärfilmare och författare har du visat stort intresse för den rörliga bildens tillförlitlighet. Anser du att berättelsen om hur den första journalfilmen försvann är tillförlitligare än andra delar av Journal No. 1?

HS:
Nej. Vissa är mer tillförlitliga eftersom de erkänner den inneboende otillförlitligheten i dokumentärformen och dess förhållande till historien, andra är mer tillförlitliga genom att de fastslår fakta.

CL:
På senare tid har dina verk allt oftare visats i konstsammanhang. Har det påverkat ditt filmskapande? Anser du att du nu är mer av en bildkonstnär än en dokumentfilmare? Eller är de här frågorna irrelevanta för dig?

HS:
Jag försöker göra mina verk så bra jag kan och hur andra vill kategorisera dem är upp till dem. Det viktigaste för mig är att vara ämnet trogen, inte sammanhanget där verken visas.

CL:
I din utställning ingår separata visningar av flera av dina andra videoverk. När jag ser tillbaka på vad jag skrev om dig 2002 så började jag med att säga att diskursen i ditt konstnärliga arbete inbegrep en stark postkolonial kritik. Håller du med om det påståendet i dag?

HS:
Ja, men bara om man kan ändra de inneboende begränsningarna i det postkoloniala ramverket och därmed ramverket självt. Jag får alltmer en känsla av att de postkoloniala studierna har stagnerat på grund av den naturliga anglosaxiska dominansen i ämnet. De postkoloniala studiernas osynliga bakgrund är kolonialväldet och dess maktrelationer. Därför har disciplinen geografiska och temporala begränsningar även om man inte vill tillstå det. Det är tyvärr inte till så stor hjälp om man vill teoretisera om många andra intressanta samtidsfenomen som arbetskraftsmigration som inte har någon uppenbar kolonial bakgrund, det nya Europa, den grasserande antisemitismen, det så kallade kriget mot terrorn, eller, för den delen, Sveriges relation till vissa av sina grannar. Det räcker inte med att tänja ut den postkoloniala kritiken för att försöka förklara dessa fenomen: den måste omformuleras så radikalt att jag är tveksam om det ens skulle kallas samma sak efteråt. I mina senare verk fokuserar jag på specifika fall av globala (makt) relationer; ofta förflyttningar av bilder i ett digitalt ingenmansland översållat av konflikter och ekon från alternativa förflutna.