Den 1:a på Moderna: Janice Kerbel

Däremot intar kyrkogården en central plats. Deadstar är nämligen en spökstad. Ett område så illa planerat för människan att det är dömt att dö innan det ens har uppförts. För när alla mineraler är tömda ur bergen och den potentiella jordbruksmarken i dalgången är täckt av bebyggelse, vad är det då kvar att leva av? Men den här staden är nu som sagt inte planerad för några guldgrävare eller andra lycksökare. Kerbel har med särskild omsorg planerat den direkt för det oundvikliga efterlivet och dess invånares särskilda behov. Husen är exempelvis till största delen förlagda till skuggsidan av dalen, placerade efter den stjärnformation man får om man kombinerar den norra och södra hemisfären. Och floden rinner vid sidan av bebyggelsen. Som de flesta vet skyr spöken solljus och att färdas över vatten.

Att på det här sättet blanda det möjliga med det omöjliga, eller det absurda, är ett återkommande drag i Janice Kerbels konstnärskap. Man skulle kunna beskriva hennes verk som extremt konkretiserade dagdrömmar. Vi bär alla på mer eller mindre udda tankar som stundtals når vårt medvetande. Men från själva tanken till att följa upp den, nyktert och nästan vetenskapligt undersöka möjligheterna för dess förverkligande och noggrant planera ett genomförande, är det normalt sett ganska långt. Icke desto mindre är det denna långa sträcka som Kerbel tillryggalägger i Deadstar och som präglar flera av hennes övriga verk. Till exempel de trädgårdar hon planerat med hänsyn till olika inomhusmiljöers typiska egenskaper (bland annat de särskilda fukt- och ljusförhållanden som finns i en kollektiv tvättstuga). Eller den bok som ingår i utställningen 15 Lombard Street. I två år och under täckmantel som arkitektstuderande undersökte Kerbel banken Coutts & Co i London på nämnd adress och kartlade dess arkitektur, ventilationssystem, personal, tillgänglighet, säkerhet med mera. Informationen publicerade hon sedan i boken som utgör en manual med anvisningar för hur man skulle kunna råna banken – komplett med ritningar, diagram, tidsplan, undanledningsmanöver, flyktväg och gömställe i ett (existerande) ödehus på den spanska landsbygden.

Det infinner sig lätt en stund av ovisshet framför verken innan man inser att planerna inte är skisser, förslag eller delmål utan självständiga och avslutade verk som därmed får en annorlunda och helt egen betydelse.

I sitt konstnärskap kombinerar Kerbel en särskild kvickhet, precision, poesi och humor med ett stort allvar. En metaforisk läsning av verken skulle kunna vara att de handlar om längtan och om flykt. Men man kan också poängtera hur hon vrider och vänder på fantasins möjligheter och eventuella gränser. Som vi har sett markerar hon sin respekt för och allvaret med fantasin genom att vara extremt noggrann i sina val. Det slarvas inte med det overkliga. Hon drar rent av fantasin till sin absoluta spets då verken är så fullständiga och detaljerade att nästa steg i dess utveckling tycks vara att genomföra dem i verkligheten. Något som dock per definition skulle vara kontraproduktivt eftersom de då inte längre skulle ha kvar sin särskilda kittling och status som fantasi – att verkligen bosätta sig på en öde ö, för att använda en metafor som har figurerat i ett av hennes tidigare verk, skulle som bekant innebära att den inte längre var öde.

Nyktert och excentriskt, logiskt och ologiskt, rationellt och irrationellt, med andra ord. Förunderligheterna och motsägelserna hopar sig snabbt i Janice Kerbels verk som kan se små och oansenliga ut men tycks kunna veckla ut sig i all oändlighet. Bakom varje tecken döljer sig ett väl avvägt val och en historia. Men det är nog ändå förhållandet mellan den abstrakta idén och det konkreta sätt hon hanterar den på som i slutändan ger upphov till det mest förunderliga. 15 Lombard Street blir ju till exempel totalt paradoxal eftersom den omöjliggör sig själv som handbok för ett rån i och med att den är så detaljerad, görs offentlig och trycks i tusentals exemplar. Och i Deadstar kartlägger Kerbel med saklig logik och likt en omsorgsfull trädgårdsmästare potentiella hot och faror för en existens som är högst tveksam. Deadstars status är ju överhuvudtaget flytande, också i tid och rum där den pendlar mellan att vara en plan – med löften om en framtid – och en karta över i första hand en förfluten tid. En osäker status som är anpassad för gengångare och som även känns igen från den stjärnbild som varit mall för bebyggelsen – när vi ser en stjärna är det ju precis ett dåtida nu som vi ser. Den grafiska multipel som utgör baksidan av den här texten är för övrigt också gjord med utgångspunkt i stjärnhimlen och visar hur stjärnorna var formerade ovanför Stockholm exakt vid den tidpunkt utställningen, som är hennes första i Sverige, öppnade här på Moderna Museet.