Den 1:a på Moderna: Maria Hedlund

Hennes arbetsmetod påminner om den klassiska fotografens: hon föredrar en filmbaserad kamera framför en digital. Hon manipulerar inte fotografierna och efterproduktionen är nedskuren till ett minimum. Vid första anblicken förefaller även hennes ämnesval en aning konventionellt. Hon avbildar ofta vardagliga föremål. Men när man ser efter noggrannare framträder en känsla av overklighet i bilderna. Det var inte riktigt som man trodde.

1997 fick Maria Hedlund mycket uppmärksamhet och bra kritik för Hemma hos mig, en serie på 13 fotografier som ställdes ut på Galleri Index i Stockholm. 1998 representerade hon Sverige i Sydneybiennalen med dessa bilder som senare har visats i många internationella sammanhang.

Hemma hos mig är en serie eleganta, vita monokromer med motiv från hemmet. Strömbrytare, tangentbord, en köksfläkt, en del av en vägg, badrumskakel. Det bilderna har gemensamt är att de uppvisar spår av mänsklig närvaro: fingeravtryck runt strömbrytaren, en fettfläck på väggen bakom sängen, smutsavlagringar på badrumskaklet. De jungfruligt vita ytorna har under lång tid nedfläckats med smuts. Människorna har lämnat sina avtryck. Tiden har gjorts synlig.

Spår av tid och förfall upptäcker man också i Half Way (2002) som föreställer en vissen krukväxt, liksom i diptyken Back into Nature (2003), med förtorkade växter på en fönsterbräda, och i seriens tredje del – 16 bilder av växter i framskridet förfall, Deserted (2004).

En annan samling verk som fått mycket uppmärksamhet är hennes fotografier i stor skala av herrskjortor, Untitled (1998) som året därpå visades i en mindre, intimare skala i Meditations. De extrema närbilderna av rutiga och randiga herrskjortor får mönstren att glida ihop till en optisk illusion som påminner om 60-talets Op Art. Här som i många andra av hennes verk är den mänskliga närvaron bara antydd. Man ser inte personerna som bär skjortorna och man ser inte heller de som glömde vattna krukväxterna eller de som tryckte på strömbrytarna, men de är ändå påtagligt närvarande, om än bara som en frånvaro.

Det vilar något kusligt över vissa av Maria Hedlunds bilder, något som nästan för tankar till fotografier av brottsplatser. I likhet med en detektiv, eller kanske en kriminaltekniker, ger hon oss ledtrådar och spår av människor och lockar oss att skärpa blicken och tränga igenom ytan för att se det som verkligen händer.

Spår av mänskligt liv ser man också på de stolar som utgör motivet för serien Loosing Ground (2004). Stolarna är fotograferade uppifrån så man ser inte benen utan bara sätena och ryggstöden. Det ser ut som om de svävar i luften. Efter att ha betraktat dem ett tag börjar de förvandlas till något annat. Formerna antar nya betydelser.

Detta är betecknande för Maria Hedlunds bilder. De är igenkännliga och undanglidande på en och samma gång. De lurar ögat. Bilderna är ofta tagna ur sådana vinklar – i extrem närbild eller extrem avståndsbild – att de inte avslöjar sin betydelse omedelbart, eller så kan det vara så att det som först avslöjas senare fördunklas. Hennes bilder problematiserar vårt seende; de förvirrar perceptionen och gör oss osäkra på vad vi egentligen ser och varför vi tror att vi ser det vi ser. Ibland visar hon oss en oglamourös verklighet som vi inte vill kännas vid och gör oss därmed medvetna om den instabilitet som är en del av vardagen. Saker kan lätt övergå från ett tillstånd till ett annat. På ett lågmält och sakligt sätt fäster hon vår uppmärksamhet på glappet mellan verklighet och avbildning.

För den 1:a på Moderna presenterar Maria Hedlund det nya verket Livet vid Hyttödammen, en fotografisk installation baserad på en insektssamling från 60-talet som hon köpte i andrahand för cirka tio år sedan. Att samla kan betraktas som ett försök att frysa ett snitt av tiden och bevara det för eftervärlden. Men samlingar utsätts också för tidens tand. Maria Hedlund har omsorgsfullt återskapat insektssamlingens 24 lådor men hon lämnar dem stängda, tomma och ändamålslösa. Innehållet, insekterna, existerar nu bara som fotografier. Maria Hedlund har tagit två bilder av varje låda: en med en glasruta över innehållet och en utan. Fotografierna presenteras i en diabildsvisning där bilderna tonar över i varandra. Projektorerna, som är skulpturala föremål i sig, ger ifrån sig ett föråldrat ljud som är besynnerligt likt surret från de frånvarande insekterna.

Karen Diamond