Den 1:a på Moderna: Young-Hae Chang Heavy Industries

Y0UNG-HAE CHANG HEAVY INDUSTRIES är en konstnärsduo baserad i Seoul, Sydkorea, som består av Young-hae Chang och Marc Voge. De har arbetat tillsammans sedan mitten av nittiotalet och producerat en lång rad verk som ser, mer eller mindre, likadana ut. Svart, och vid något fåtal tillfällen röd, text på vit botten eller tvärtom.

De gör sina filmer i enkla program för Internet och publicerar verken på sin hemsida (www.yhchang.com) parallellt med att de gör utställningar i fysiska museirum. Själva påpekar de ofta hur verken relaterar till Internet som medium. ”Vi försöker bryta så många regler som möjligt. Vi försöker uttrycka själva essensen av Internet: information. Ta bort interaktivitet, design, bilder, färger, typsnitt och allt det där, och vad är då kvar? Text.”

Jag kan, utan att gå i konflikt med deras idéer (tror jag), påpeka att det blir så mycket mer kvar än text och att interaktivitet är ett nyckelmoment i deras konst. Det som gör deras verk intressanta är att de, samtidigt som de konceptuellt kommenterar sitt medium, också använder mediet till att göra starka engagerade verk som inte är beroende av detsamma. De är kanske inte interaktiva i ordets mest korrekta betydelse men blir det ändå. De flimrande textspelen i kombination med de medryckande ljudspåren fångar oss och skapar omväxlande en närvaro och ett slags distans (eller tristess). Som de själva säger i ett verk: ”Leda och likgiltighet är också viktigt för det vi gör! För det alla seriösa konstnärer gör! Och vi är seriösa! Oförsonligt seriösa! Vi tar seriöst på ledan! Leda är seriöst. Fan ta det! Utan leda finns det ingen konst! Av leda skapas drömmar!”

De arbetar, som ni märker (eller kommer att märka), inte utan humor och med stor självmedvetenhet.

Y0UNG-HAE CHANG HEAVY INDUSTRIES är heller inte helt obekanta för en svensk konstpublik. 2004 deltog de i en workshop, utställning och bok på Färgfabriken tillsammans med bland andra Ola Pehrson som de blev goda vänner med. I slutet av 2005 blev både de och Ola inbjudna att delta i den nyligen avslutade São Paulobiennalen och kunde se fram emot och glädjas åt att återigen ställa ut tillsammans. Då Ola och delar av hans familj plötsligt omkom i en bilolycka förra påsken förkastade Young-hae och Marc det verk de arbetade med inför biennalen och gjorde END CREDITS som är deras personliga hälsning till Ola.

END CREDITS handlar likt flera andra av deras verk om vardagen, livet och det tillsynes alldagliga – händelser som inte tillmäts någon större betydelse. Hela första halvan av filmen är mer eller mindre en uppräkning av den typen av händelser: telefonsamtal, en hund som skäller, uppmärksamheten mot hunden för en sekund. Långtråkigt och enformigt.

Men ibland kan det obetydliga betyda allt. Andra halvan av END CREDITS relaterar till den första och får mig att tänka på vad vi skulle kunna kalla för slumpens kausalitet. Om man föreställer sig livet uppbyggt längs en oändlig rad av sekunder och minuter så förskjuter en hostning, en rörelse, ett telefonsamtal (eller frånvaron av det samtalet) hela den framtida kedjan av händelser. Hade du inte gjort exakt det du gjorde den där dagen så skulle du aldrig ha stött på din vän på gatan. Så hade det där aldrig hänt. Något annat hade hänt, naturligtvis. Följer vi den här tanken till sitt slut så utvecklar sig livet i miljoner små parallella verkligheter. Följer vi den här tanken till sitt slut inser vi att man påverkar människors liv hela tiden, men att det är omöjligt att förutse eller göra något åt. Det är det som är livet.

END CREDITS handlar om livet. Och att den minsta händelse kan betyda skillnaden mellan liv och död.

Curator: Fredrik Liew