Det stökiga 70-talet

Utställningskommissarie: Ragnar von Holten

Nu har det gått mer än trettio år sedan studenternas maj-revolt 1968, en händelse som både politiskt och kulturellt gav eko i hela Europa. I själva verket innebar maj ’68 startskottet på en omfattande – och inte alltid nihilistisk – omvärdering av de flesta värderingar och kvalitetskriterier.

Frånsett alla välkända politiska och sociala implikationer medförde maj-revolten också en del s k ”flum”: hippie- och knarkromantik , sexuell frigörelse, ”psykedelisk” musik, happenings och mer eller mindre organiserad teaterverksamhet, som inte minst Leif Nylén har gjort en levande skildring av (”Den öppna konsten”, Stockholm 1998). I början av det svenska 70-talet kunde man också märka en allt starkare politisk polarisering, frondering och åsiktsförtryck – på sätt och vis en svensk motsvarighet till Maos kulturrevolution…

Det absolut märkligaste med den här tiden är dock bildbesattheten, bildflödet, den lössläppta fantasien manifesterad i otaliga posters och undergroundpublikationer, av vilka Puss är den ojämförligt rikaste tidskriften. Inte bara poesin gjorde plötsligt av alla, utan också bildbudskapet: Helt nya motiv såg dagens ljus, och Sverige översvämmades av bilder.

Till ungdomsbiennalen i Paris 1971 hade man sänt verk av två konstnärer, målaren Ulf Wahlberg och tecknaren och grafikern Petter Pettersson. Som kommissarie gav jag uttryck för tanken, att den gängse sverigebilden var mogen för revidering; bl a skrev jag (i översättning från franskan):

”Sverige – det är ett land som tagit till uppgift att föreställa idealstat, politiskt och socialt. Informationsbroschyrer och tidskrifter dokumenterar den tekniska utvecklingen, bostadsstandarden och ”swedish design”, där ”det praktiska” har ansetts skapa ”sina egna skönhetslagar” (T. Erlander)

Filmregissörer och skådespelare å sin sida dokumenterar det svenska landskapet och den ”svenska synden”, och det säljer vi mycket av. Politiskt börjar landet att vakna, ruska sömnen ur pälsen, känna dåligt samvete över sin höga levnadsstandard som ibland kan ha tillkommit på bekostnad av andras. Och plötsligt har det blivit lika viktigt att ha en klart formulerad politisk åsikt som att ha bil, TV, sommarställe eller båt… Detta kallas att ”vara engagerad”.

Konstnärernas engagemang har främst gällt världspolitiken – våldsmentalitet, frihetsberövande, kriget i Vietnam, någon gång polisvälde och polisövervåld. Men någras engagemang yttrar sig på ett annat sätt. Man ser kritiskt på förhållandena inom landet – på naturförstöring, materialism, masskultur och förakt för individen – och detta är förhållanden som nog är typiska för många välståndssamhällen i dag, där välståndet uppfattas som en bevisbar teori (=”den svenska modellen”).

Petter Pettersson arbetar med utanförmänniskorna. Han är vårdare på ett mentalsjukhus, där han dagligen tar hand om senila, sinnessjuka och narkotikaoffer. Statistiskt betraktas dessa sjuka som grupp, han ser på dem som individer. Han inregistrerar deras särdrag, deras slappa hållning, deras apati eller aggressivitet, varsamt och med medkänsla. I hans upprörande bilder av människor som välfärdsstaten inte (vill) låtsas om, märks vårdaren/filantropen och konstnären lika starkt… Det är också engagemang. Sveriges bidrag till Ungdomsbiennalen i Paris vill komplettera glamourskildringen av Sverige, ge den relief”

Moderna Museets aktuella utställning innehåller – naturligtvis – flera av de här Pettersson-bilderna, även om den kanske främst tar fasta på medarbetarna i tidskriften Puss – Lars Hillersberg, Ulf Rahmberg och Lena Svedberg, och här känns det väsentligt att påpeka, att samtliga verk tillhör Museets (ursprungligen Nationalmuseets) samling. Det kändes alltså redan från börja viktigt att lägga upp en samling med detta material! I gränslandet till Puss finns även Carl Johan De Geer och hans hustru Marie-Louise, som bl a gemensamt utfört postern ”Aftonsnabeln” (som utgörkatalogens omslag). Av Carl Johan De Geer visar vi – liksom av Sture Johannesson – en affisch som beslagtogs av polisen: ”Skända fanan, vägra värnplikt” respektive ”Underground-affischen för Lunds Konsthall, betraktad som haschreklam. Johannessons även tekniskt suveräna posters kan sägas vara själva inbegreppet av dåtidens slagord ”flower-power”.

Bland Puss-konstnärerna är Lena Svedberg otvivelaktigt den märkligaste – och en av Sveriges främsta moderna tecknare överhuvud taget, med en desperat kraftfullhet i sina visioner, parad med en briljant (med tiden dock alltmer kaotisk) teknik. Kontraster har hon kallat sitt kanske starkaste blad, en blyertsteckning där en grupp välmående svenskar i övre medelåldern vandrar i en stad. Alla bär de tjocka ytterkläder, pälskrage och tunga handväskor, och en gumma har stannat och petar med sin käpp lite bestört (och ganska äcklad) på en naken utmärglad Bangladesh-kvinna som ligger på gatan, med sitt nyfödda barn mellan benen och en allmoseskål på bröstet. En kontrast mellan välfärdsstat och u-landsmisär!

Men Lena Svedberg hade också ett glödande hat mot det kapitalistiska samhällets stöttepelare, mot politikernas vallöften och kompromisser: Figurerna är uppsvällda, linjen ”tufsig” och bilderna är som spottloskor mot allt hon avskydde, i en värld där hon inte såg någon personlig utväg. I Puss kunde man (1972) läsa hennesa nekrolog:

”Till sin egen lättnad och vår stora saknad är Lena Svedberg numera död. Hon hann bara bli 26 år gammal innan hon hoppade av genom sitt ateljéfönster på femte våningen. Men hon hann ett konstnärligt arbete, som skulle ha tagit en genomsnittlig KRO-knegare tvåhundra år.

Ty hennes konstnärliga begåvning var helt osannolik. Hon kunde rita porträtt av afrikaner, varmt och inkännande som Käthe Kollwitz, hon kunde göra studier i civilisation, realistiskt och avslöjande som George Grosz, men framför allt kunde hon rita modernt och satiriskt- som Lena Svedberg…”

I de citerade raderna anas Lasse Hillersberg, tidskriftens primus motor, och många gånger nära medarbetare till Lena Svedberg. Det är en konstnär som både kunde göra satiriska tidsbilder som Slaget om almarna och internationellt inriktade posters som Bröderna Viktor, eller den repressiva toleransen. I sina 60-talsbilder är Hillersberg eruptiv, kaotisk och ”flummig”, medan han så småningom blir alltmer pregnant, konturskarp och bitande.

Ulf Rahmberg slutligen har den djärvaste formfantasin, men hans groteskerier är alltid underordnade en nästan kliniskt precis linje, ofta ytterligare accentuerad av etsarenålen, eller av kopparstickets gravstickel.

Öyvind Fahlströms tidigare 70-talsbilder utgörs av hans politiskt färgade grafik från USA, medan Kerstin Abram-Nilssons livslånga engagemang inte minst i ekologiska frågor tar sig uttryck i grafikserien Vi och dom. Kerstin Abram-Nilsson var också en av idégivarna till Moderna Museets stora manifestation Ararat, alternativ forskning inom arkitektur, resurser, konst och teknologi, våren 1976. Petter Zennströms agitatoriska pessimism slutligen använder skrapteckningen eller linoleumsnittet som verksamt vapen i sin outtömliga kamp mot omvärlden. En särställning intar Berndt Pettersson med sina nästan musikaliskt rytmiska bokstavsbilder, skisser till der lettristiska monumentalverket fffint Som snus (1968).

Ragnar von Holten är förste intendent på Moderna Museet i Stockholm och utställningskommissarie för utställningen ”Det ”stökiga” 70-talet. Efter maj-revolten. Teckningar, grafik och posters ur museets samlingar”.