Frågor till Gunvor Nelson

Gunvor NelsonGunvor Nelson, 2007

1. Du reste till USA på 1950-talet för att studera måleri bland annat, men efter en tid blev filmen ditt främsta uttrycksmedel. Vad var det som lockade med filmen? Vad har filmen som inte måleriet har?
– Jag ser filmen som ett slags koreografi, en rörelse som utspelar sig i en viss tidsrymd, precis som i musik och dans. I denna tidsrymd bygger filmen en egen vokabulär, och skapar på så sätt sin egen karaktär och sitt eget minne.

2. I samband med din utställning på Moderna har du valt att visa amerikansk avantgardefilm från 1960- och 70-talen ur museets filmsamling. Två av kvällarna visar vi filmer av enbart kvinnliga filmare. Berätta – hur fick du den här idén? Vad har konstnärer som Maya Deren, Chick Strand och Yoko Ono betytt för dig som filmare?

– När jag gick igenom Moderna Museets filmsamling så insåg jag att de kvinnliga filmarna från 1950- och 1960-talen till stor del saknades. När jag kom till USAmötte jag först de tongivande manliga filmarna, som Stan Brakhage och Bruce Baillie. De kvinnliga filmskaparna upptäckte jag något senare. Maya Deren är en föregångsfigur. Hon reste runt i USA och propagerade tidigt för filmen som konstnärligt uttrycksmedel vid sidan av Hollywoodmaskineriet. Chick Strand var med och skapade Canyon Cinema som betytt enormt mycket för avantgardefilmen i USA. Det är viktigt att dagens museibesökare också får se de kvinnliga filmarnas verk.

3. Din film SCHMEERGUNTZ från 1966 är en milstolpe i den feministiska filmhistoriens amerikanska kapitel. I filmen blandas klipp från skönhetstävlingar och närbilder av en kvinnas vardag – från avloppsrensning till graviditet och blöjbyten. Kan du beskriva kvinnosynen i USA när du och Dorothy Wiley började skissa på er film?

– Tanken med collaget var att skildra kontrasten mellan kvinnors vardag och den bild som kablades ut i amerikansk TV. Vi var båda småbarnsmammor på den tiden och umgicks i kretsar där man höll på att göra en film med bl a Steve Reich. Tanken slog oss – varför kan inte vi också göra en film? Filmen gjorde succé när den premiärvisades på nyårsnatten 1965–66. Folk vred sig av skratt. Vardagens absurditeter blev lite av min och Dorothy Wileys specialitet. Och titeln SCHMEERGUNTZ är ett nonsensord – en annan absurditet.

4. Låt oss tala om ljud. Du kom ju tidigt i kontakt med Steve Reichs ljudkonstverk. I flera filmer använder du brottstycken av dialog som är knappt hörbar, men som gör att man spetsar öronen, som om man satt i rummet intill eller hörde ekon av ett samtal som ägt rum i en förgången tid. Kan du beskriva förhållandet mellan ljud och bild?

– Jag samlar på ljud. När man kombinerar en viss filmsekvens med ett visst ljud uppstår något tredje. Jag försöker jobba fram olika lösningar för varje film för att få spänning och variation. MY NAME IS OONA klippte jag efter att ha gjort färdigt ljudspåret först till exempel. Konsten är att undvika att bara illustrera bilden med ett ljud. Konsten är också att våga utesluta ljudet helt ibland, som i TIME BEING.

5. Vissa filmer – som TIME BEING – visar vi bara på bestämda tider i vår biograf – varför? Kan du berätta kort om hur den filmen kom till?

– TIME BEING skildrar min mor under den allra sista tiden av hennes liv. När jag gjorde filmen var hon inte längre kontaktbar. Det är ett känsligt ämne som bör behandlas med respekt. Jag ville göra en film med en mycket enkel form. Utan ljud. Det är en film om min mor, men samtidigt representerar hon något annat. Hon representerar allas våra livsöden.

Gunvor NelsonGunvor Nelson, 2007

6. 1993 flyttade du hem till Sverige igen och bestämde dig för att lämna 16 mm-filmen. Du kontaktade videolabbet CRAC i Stockholm och jobbar nu bara med video och digital redigering. Hur förändrade det ditt sätt att arbeta?

– Övergången till video har gjort att jag känner mig friare rent tekniskt. Men jag har också börjat filma på ett mer intimt sätt, jag filmar “mindre” världar än jag gjorde med 16 mm som har en mer komplex teknik därför att ett filmlabb måste utföra vissa moment.

7. TRUE TO LIFE – din senaste film – har många beröringspunkter med MY NAME IS OONA från 1969. I båda skapar du suggestiva drömlandskap utifrån en till synes enkel naturbetraktelse. Hur kom TRUE TO LIFE till?

– TRUE TO LIFE är filmad i min trädgård i Kristinehamn. Jag hade köpt några närbildslinser till min kamera, och när jag satte dem på varandra upptäckte jag en annan värld och började filma. Sedan förstorade jag upp ljudet av kameran som stöter mot vegetationen. Titeln TRUE TO LIFE är en kliché såklart. Jag sökte som alltid en mångbottnad titel som man kan tolka på en rad olika sätt.

Mer om utställningen