KÖP BILJETT. Åtgärder för att minska smittspridningen av coronaviruset

Svartvitt porträttfotografi.

Henry B. Goodwin, Carin, 1920. Reprofoto: Prallan Allsten/Moderna Museet

Biografier I lady Barclays salong

Läs om några av konstnärerna som medverkar i utställningen ”I lady Barclays salong”. Utställningen tar avstamp i Moderna Museets och Nationalmuseums rika samlingar av konst och fotografi och sträcker sig från 1800-talets slut fram till det första världskriget.

Henry B. Goodwin (1878–1931)

I den svenska fotohistorien framstår Henry B. Goodwin som den mest framgångsrika och uppmärksammade representanten för piktorialismen. Han var född i München under namnet Henry Buergel och kom till Sverige 1905 för att tjänstgöra som lektor i tyska vid Uppsala universitet. Knappt tio år senare, 1914, flyttande han till Stockholm och öppnade sin ateljé Kamerabilder, dit konstnärer och artister gärna sökte sig.

I sina många utsökta porträtt arbetar han med små medel, där den avporträtterade ställs mot en mörk, neutral bakgrund. De mjuka, rökiga Stockholmsbilderna finns samlade i ett antal praktvolymer och det stora intresset för trädgårdsodling har omvandlats till fotografi genom omsorgsfulla närstudier av växter.

Goodwin hade ett stort internationellt nätverk och lanserade begreppet ”bildmässig” fotografi, som ett alternativ till konstnärlig fotografi, ett begrepp som kom att användas flitigt i den fotografiska debatten.

Julia Margaret Cameron, The Mountain Nymph, Sweet Liberty, 1866

Julia Margaret Cameron (1815–1879)

I det viktorianska England fanns en liten grupp fotografer som stod för de allra första försöken att skapa och formulera sig kring konstnärlig fotografi. Julia Margaret Cameron tillhörde gruppen och lämnade efter sig en fantastisk kollektion med intima porträtt av sin familj och stora vänkrets. Hon var amatör och som mest aktiv under 1860- och 70-talen.

I sina bilder använder hon sig ofta av en expressiv oskärpa och skapar iscensättningar inspirerade av mytologier, bibliska berättelser och den engelska litteraturen, exempelvis Alfred Tennysons kända dikt ”Maud” från 1855.

Camerons fotografier leder tankarna till de medeltidsälskande prerafaeliterna och renässansens måleri och hon är en föregångare till de fotografer som några decennier senare hörde till den piktorialistiska kretsen.

Svartvitt fotografi.
Helmer Bäckström, Segel till tork, 1923

Helmer Bäckström (1891–1964)

En betydande profil inom Fotografiska Föreningen var Helmer Bäckström. Föreningen bildades 1888 och ordnade möten där fotografi diskuterades. Ett bibliotek med fotografisk litteratur byggdes upp, men det var fototävlingarna som blev den tydligaste utåtriktade verksamheten.

Bäckström var verksam som forskare, författare, samlare, fotohistoriker och fotograf och utnämndes 1948 till professor i fotografi vid Kungliga Tekniska Högskolan. Tidigt började han skriva artiklar om fotografins första år och dess tekniska innovationer i serien ”Samlingar till kamerans och fotografins svenska historia”. Dessa publicerades i Fotografiska Föreningens ”Nordisk Tidskrift för Fotografi”.

Bäckström fotograferade själv i piktorialistisk stil, och studier av flora och fauna samt arkitektur var omtyckta motiv. Hans stora fotohistoriska samling förvärvades 1965 av svenska staten och är sedan 1971 en del av Moderna Museets samling.

Svartvitt porträttfotografi.
Ferdinand Flodin, Greta Gustavsson Garbo, 1923 Reprofoto: Prallan Allsten/Moderna Museet

Ferdinand Flodin (1863–1935)

En av periodens främsta porträttfotografer var Ferdinand Flodin. Under sin långa karriär prövade han alla piktorialismens kopieringsmetoder och blev tekniskt mycket skicklig. I ungdomen reste han till USA och var under några år verksam i Worcester utanför Boston. Efter hemkomsten 1889 etablerade han sig i Stockholm. Till ateljén kom tidens celebriteter inom teater, konst, politik och vetenskap.

I hans stora produktion finns vid sidan av porträtten även ett antal vackra stadsvyer i olika färgtoner. Flodin fortsatte att resa; han hade internationell utblick och stora kunskaper inom den tidiga fotografin. Så småningom byggde han upp en fotohistorisk samling, senare förvärvad av Helmer Bäckström. Under många år var Flodin aktiv i Svenska Fotografers Förbund och skrev regelbundet artiklar om tekniska och ekonomiska frågor i förbundets tidskrift.

fotografi av John Hertzberg.
John Hertzberg, Titel saknas, 1903. Gummiförfarande.

John Hertzberg (1871–1935)

John Hertzberg utvecklade färgfotografin i Sverige och var tekniskt mycket kunnig. Han hade en utbildning från Wien innan han erbjöds en lärartjänst vid Kungliga Tekniska Högskolan, där han senare blev docent i fotografi. Detta gav honom en central position i tidens fotokretsar.

I samband med att man i polarisen på Vitön i Svalbard hittade Nils Strindbergs filmrullar, trettio år efter S. A. Andrées misslyckade Nordpolsexpedition 1897, fick Hertzberg det prestigefyllda uppdraget att framkalla dem. Under många år var han även redaktör för ”Nordisk Tidskrift för Fotografi” och ordförande i Fotografiska Föreningen.

I sin egen fotografi experimenterar han med olika tekniker och motivgrupper i en för tiden typisk stil. Det finns bilder av Stockholm från vattnet, liksom kompositioner med moln och skuggor.

Svartvitt fotografi med tre personer på rad.
Uno Falkengren, Nöd, 1917. Sepiaplatinotyp monterat på papper.

Uno Falkengren (1889–1964)

Till den närmaste kretsen kring Henry B. Goodwin hörde Uno Falkengren. Han fick också genom Goodwins försorg möjlighet att studera hos den välkände tyske fotografen Nicola Perscheid i Berlin. Detta påverkade Falkengren starkt och han skapade en sparsmakad och elegant porträttstil. I hans œuvre finns bland annat ett antal intressanta porträtt av kända dansare i uttrycksfulla scener och grupperingar.

Han blev 1916 ateljéchef på Nordiska Kompaniet och hade därefter en egen ateljé några år innan han 1924 flyttade till Berlin. Redan året därefter återvände han till Stockholm och slutade helt fotografera. Falkengren levde ett kringflackande och delvis hemligt liv på grund av sin homosexualitet. Det finns spår av en queerkultur inom den piktorialistiska fotografin, där dess utövare gärna sökte sig till alternativa och ofta konstnärliga kretsar.

Svartvitt fotografi.
Nicola Perscheid, Titel saknas, ca 1920

Nicola Perscheid (1864–1930)

Ett av de internationella namn som hade störst betydelse för piktorialismen i Sverige var den tyske fotografen Nicola Perscheid. Hösten 1913 kom han till Stockholm för att hålla vad man idag skulle kalla en workshop. Den blev enormt uppskattad. Hans renommé hade nått Sverige delvis via den tidigare eleven Henry B. Goodwin.

Perscheid var motståndare till retusch och lade därför mycket tid på att förbereda sina fotografier. Bland hans porträttstudier finns många framstående män och namnlösa kvinnor i hel- eller halvfigur. Speciellt kvinnoporträttens rymligare, mer avskalade kompositioner med mjuka linjespel och detaljer som smycken och blommor bär spår av symbolismens bildspråk, men även från äldre måleri.

År 1920 lanserades Perscheidlinsen, en softfokus-lins som blev mycket uppmärksammad i Europa och Japan.

Svartvitt fotografi.
Gösta Hübinette, Japanskt, ca 1925

Gösta Hübinette (1897–1980)

Amatörfotograferna spelade, med sin friare ställning och experimentlusta, en bärande roll för den piktorialistiska rörelsens utveckling i Sverige och internationellt. Gösta Hübinette blev tidigt konstintresserad men utbildade sig på familjens inrådan inom handel och var därefter företaget Myrstedts Matthörna trogen under hela sitt yrkesliv. Han använde olika konstnärliga uttrycksmedel, däribland måleri, men det var främst som fotograf han fick gensvar. Han tillhörde Henry B. Goodwins krets och på 1920-talet deltog han ofta i utställningar och i de för tiden viktiga fotografitävlingarna.

I hela Hübinettes fotografiska œuvre är hans kunskaper inom måleri, teckning och grafik uppenbara. Med finstämda verk som ”Japanskt” (ca 1925) träder han också fram som en av de svenska fotografer för vilka japanismens träsnittsinspirerade estetik har fungerat som inspiration.

Fotografi av Olof Sager-Nelson.
Ture Sellman, Landskap, ca 1913. Pigmentfotografi monterat på kartong.

Ture Sellman (1888–1969)

Som utbildad arkitekt hade Ture Sellman en egen ingång till fotografin. Bildmässigt och tekniskt kunnig blev han en viktig röst som föreläsare och utvecklades med tiden till en skarp kritiker i fotografisammanhang. Sellman var en av dem som innerligast förordade fotografin som konstnärligt medium. Hans tidiga alster i bromoljetransfer utgör några av de mest grafiska exemplen på svensk piktorialism.

Efter att ha experimenterat med olika hantverksmässiga kopieringsmetoder gjorde Sellman runt 1920 en helomvändning och blev istället förespråkare för det ”rena” fotografiska uttrycket, vilket låg i tiden. Hans intresse för aspekter som tonskala och komposition följde dock med i de fotografier som han tog på 1920-talet med softfokus-lins.

Som arkitekt ritade Sellman ett sjuttiotal byggnader och många av hans fotografier vittnar om en initierad blick för arkitektur.

Målning av Anna Boberg.
Anna Boberg, Stilla afton. Studie från Nordlandet. Olja på duk.

Anna Boberg (1864–1935)

Anna Scholanders familj tillhörde Stockholms etablissemang. Hon fick en för överklassflickor passande utbildning och rörde sig hemtamt i salongerna i städer som Paris. Där träffade hon Ferdinand Boberg som kom att bli en av Sveriges ledande arkitekter. De gifte sig 1888 och paret varvade intensivt arbete med resor.

Anna Boberg var mångsidig. Hon komponerade textilier, arbetade med glas och jugendkeramik – ett exempel är den eleganta påfågelsvasen från omkring 1897 för Rörstrand. Under 1901 företog hon en livsavgörande resa till Nordnorge. Hon blev betagen av klipplandskapet runt Lofoten, som tycktes stiga upp ur havet, och det väckte en obetvinglig lust att måla.

Under trettio år återkom Anna Boberg till platsen. Långt från livet som societetsdam gav hon sig ut på strapatsrika expeditioner per fot och i båt, fångade sina motiv i oljeskisser och bearbetade dem sedan i ateljén.

Målning av Eugène Jansson.
Eugène Jansson, Hornsgatan nattetid, Sign. 1902. Olja på duk.

Eugène Jansson (1862–1915)

Eugène Jansson inträdde 1886 i Konstnärsförbundet, en sammanslutning bildad av ett antal konstnärskollegor. Med intryck från vistelser i Frankrike målade de landskap som präglades av friluftsmåleri och impressionism, vilka tidigt påverkade Jansson. Han rörde sig dock snart mot att snarare förmedla stämningar än det konkreta som han hade för ögat.

Många känner honom genom de blå skymningsmotiven, panoramorna, från Södermalm dit han hade flyttat i mitten av 1890-talet. I ”Hornsgatan nattetid” (1902) tycks allt smälta samman i en blå vision där husen, gasbelysningen och himlen bildar en syntes.

När Eugène Jansson en bit in på 1900-talet inledde en ny fas utgjordes motiven av atletiska, solbelysta, badande män. Många ansåg målningarna vara anstötliga. Eugène Jansson var homosexuell i en tid då sexuella handlingar mellan män var förbjudna.

Målning av Gustaf Fjæstad.
Gustaf Fjæstad, Vinterafton vid en älv, Sign. 1907. Olja på duk.

Gustaf Fjæstad (1868–1948)

Efter konstnärliga studier i Stockholm bosatte sig Gustaf Fjæstad vid sjön Racken i Värmland där han grundade en konstnärskoloni. Kollektivet hade inget gemensamt program men stöttade varandra och ställde ut gemensamt. Här fanns också idén om att inte göra skillnad mellan hantverk och konst.

Fjæstad formgav, parallellt med måleriet, möbler och textilier. ”Vinterafton vid en älv” (1907) vittnar om Fjæstads intresse för det japanska träsnittet. Målningen förmedlar en stark naturkänsla och ett existentiellt djup. Ytan betonas med sammanhållna färgfält och ett linjespel som för tankarna till jugendstilen. Motivet utgörs av ett till synes slumpmässigt utsnitt av älven. Träden är avskurna i bildens överkant men förenar sig med vattenytan, där de speglas och där strömvirvlarna påminner om träets ådringar.

Svartvitt porträttfotografi
Henry B. Goodwin, Lady Barclay, 1921

Sarita Enriqueta Barclay (1891–1985)

I de porträttbilder som Henry B. Goodwin tog av lady Barclay från 1920 till 1922 framträder en stilmedveten kvinna med mondän air. Sarita Barclay flyttade till Stockholm strax efter första världskrigets slut tillsammans med maken baron Colville Barclay och parets tre barn. Maken hade utsetts till Minister to Sweden, en diplomatisk titel av högre rang.

Under de fem år som lady Barclay var bosatt i Stockholm etablerade hon sig inom huvudstadens societetsliv och höll i olika tillställningar, bland dessa middagen i samband med en fransk utställning på Liljevalchs konsthall på initiativ av prins Eugen 1923. Hon var dotter till den brittiske skulptören Herbert Ward.

Efter maken Barclays död gifte hon sig med Robert Vansittart, även han diplomat och en stark antinazistisk röst före och under andra världskriget.

Mer om utställningen