Fotografiska tekniker och material under åren runt 1900

En annan aspekt på det ökade intresset och användningen av fotografier var att massproducerade bilder nu spreds enklare genom böcker, planschverk och tidskrifter. Fotogravyren är ett exempel, men det fanns många andra fotomekaniska tekniker. Piktorialismen var en motreaktion på den växande amatörfotografin och de många kommersiella fotografiska praktikerna. Piktorialisterna arbetade med en mängd olika kopieringsmetoder och material, där vissa av teknikerna närmade sig de grafiska och måleriska uttrycken och fjärmade sig från de fotografiska underlagen. Hantverket var en viktig aspekt och låg i linje med jugend-epokens intresse för och återupprättande av äldre tekniker i en tid då industrialismen slagit igenom.

Yrkesfotograferna producerade fotografiska porträtt och andra uppdrag för sina kunder. Bland de framstående piktorialisterna fanns många som inte var professionella, utan hade ett annat yrke vid sidan om. Spänningarna mellan eller de olika förutsättningarna för, de fotografer som ville arbeta mer konstnärligt och de som var tvungna att försörja sig på att sälja sina fotografier, är något som följt med under hela fotohistorien in i våra dagar. Det utspelade sig många konflikter mellan medlemmarna i Fotografiska Föreningen, där enbart amatörer fick vara med under de första åren, och yrkesorganisationen Svenska Fotografernas Förbund. Men samtidigt finns många exempel på kontakter och samarbeten mellan de olika typerna av fotografer under perioden runt sekelskiftet 1900.

Facktermerna översattes ofta från tyska och engelska och i äldre litteratur hittar man namn som gummitryck, pigmentryck och oljetryck på de så kallade ädelförfarandena. Men ”tryck” (print) handlar det egentligen inte om utan bilderna framkallades på ett ljuskänsligt papper. Istället för att använda den vanligaste typen av fotopapper med ett ljuskänsligt skikt av silversalet i gelatin eller albumin, arbetade piktorialisterna med andra ljuskänsliga blandningar. Ofta kontaktkopierades bilden under ett negativ och fick därmed samma format som negativet. Piktorialisternas bilder känns igen för sin mjuka oskärpa, softfokus och ofta ruggade, grafikliknande struktur i en färgskala som går från bruna jordiga toner till starka kulörer i rött och blått.

Kolpigmentfotografi

En emulsion med pigment och kaliumbikromat i gelatin på tunt papper exponeras med dagsljus i kontakt med ett negativ. Bilden byggs upp av ett färgpigment av önskad kulör. Efter exponeringen förs bilden i ett vattenbad över till ett nytt papper, som blir det slutgiltiga underlaget. Bilden har tydlig reliefkaraktär och är spegelvänd, vilket kan korrigeras genom att bilden överförs ytterligare en gång. Bildtonen är oftast djupt brun eller svart, men varierar beroende på val av pigment. Fabrikstillverkade papper av Bühler och Höchheimer fanns att tillgå, som sensibiliserades i alkohol. Metoden kallas ibland för koltryck, särskilt när pigmentet är svart. Den användes från 1864 fram till 1930-talet.

Gummiförfarande

Började användas 1894 och består av färgpigment och kaliumbikromat i gummi arabicum på papper. Ingredienserna blandas i vatten och stryks på ett papper. När skiktet torkat är det ljuskänsligt och de partier som inte belyses under negativet härdas av ljuset. Övriga partier tvättas bort i vatten. Tonskalan blir mycket begränsad och bearbetas ofta med upprepade bestrykningar, raderingar och infärgningar. De är ofta monokroma och påminner om bilder framställda med kolstift eller färgkritor. För att gummilösningen ska fästa krävs ett grängat eller ojämnt papper, viket förstärkte bildernas grafiska karaktär. Under namn som Höchheimer, Bühler och Fresson såldes färdigtillverkade papper för metoden.

Oljepigmentfotografi

Oljepigment på en emulsion av kaliumbikromater i gelatin på papper. Emulsionen exponeras och härdas av ljus. Kvar finns en nästas osynlig bild uppbyggd av gelatin. Den tydliga gelatinreliefen som uppstår tar upp och stöter ifrån sig feta färgpigment, som kan fästas genom en färgvals eller pensel. Metoden ger en grovkornig bild, som ligger nära grafiken och har ofta kallats för oljetryck.

Bromoljefotografi

Färgpigment på en emulsion av silver och kaliumbikromat i gelatin på papper. En färdigframställd silverbromidpappersbild bleks ut i kaliumbikromat, med tillsats av kopparsulfat och kaliumbromid, och fixeras. Bilden blöts upp och en gelatinrelief uppstår som kan infärgas upprepade gånger med fett bläck genom pensel eller gummivals. Bromoljefotografierna har en färgton efter val av pigment i bläcket. En variant är bromoljetransfer där den våta infärgade gelatinreliefen pressas mot ett papper varvid bläcket överförs till den nya basen. Bilden blir spegelvänd och har en matt yta och tryckmärken efter pressningen. Materialet användes från 1907 fram till 1940-talet.

Platinotyp

Ett papper bestryks med en lösning av kaliumkloroplatinat och järnoxalat och exponeras i kontakt med ett negativ i dagsljus. Framkallning sker i kaliumoxalat, som löser upp järnsalterna och reducerar platinasalterna till en metallisk platina inbäddad i pappersfibrerna. Förfarandet ger få möjligheter till manuella ingrepp. Plationotyper har en fin neutral gråskala. Före första världskriget var platina relativt billigt och färgpreparerade papper fanns att köpa. Idag används platina ofta i en kombination med palladium. Metoden började användas redan 1873.

Gelatinsilverfotografi

Den vanligaste formen av svartvit fotografi under 1900-talet. Fotopapper belagt med en emulsion av ljuskänsliga silverhalogener i gelatin exponeras och framkallas. Gelatinsilverfotografier förekommer i en mängd olika varianter av ytstrukturer och ytglans, tonomfång och gradation. Bilden påverkas av val av papper, framkallare och addativa toningar eller infärgningar.

Fotogravyr

Färgpigment på papper. En pappersbas med kaliumbikromater i gelatin exponeras med UV-ljus i kontakt med ett transparent positiv. Gelatinskiktet härdas och förs sedan nedvänt över till en kopparplåt. Efter infärgning med tryckfärg samlas färgen där plåten etsats och bilden trycks sedan i en koppartryckspress på ett papper. Fotogravyrer har tydliga fördjupningar efter tryckplåten runt bilden och varje tryck blir ett eget original. Lågdagrar påminner om kolpigment, högdagrar motsvarar tonen i papperet. Metoden klassas som fotomekanisk bild och är egentligen inte ett äkta fotografi. Den började användas på 1880-talet.

Källor

Håkan Petersson, ”Fotografiska material”, En annan historia. Fotografi ur Moderna Museets samling, red. Anna Tellgren, Stockholm: Moderna Museet och Göttingen: Steidl, 2011, s. lvii–lix.

Pär Rittsel och Rolf Söderberg, ”Konstnärstidens metoder”, Den svenska fotografins historia 1840–1940, Stockholm: Bonnier Fakta Bokförlag AB, 1983, s. 240–241.

Lena Johannesson, Den massproducerade bilden. Ur bildindustrialismens historia, Stockholm: Almqvist & Wiksell Förlag AB, 1978.

Impressionist Camera. Pictorial Photography in Europe, 1889–1918, red. Philip Prodger, London/New York: Merrell Publishers Limited, 2006, s. 322–324.