Om utställningen I lady Barclays salong

Mecenaterna prins Eugen och Ernest Thiel byggde upp sina stora konstsamlingar, som finns kvar att beskåda idag i deras respektive hem Waldemarsudde och Thielska Galleriet på Djurgården. Båda husen ritades av arkitekten Ferdinand Boberg, som skapade dessa byggnader med inspiration från renässansens bildspråk, Orienten och den sena jugendstilen.

Eva Bonnier, framgångsrik konstnär, var även betydande donator till konstlivet. Bättre kommunikationer genom järnvägar och telefonnät ledde till städernas tillväxt och en ny exportinriktad industri i Sverige. Konst- och Industriutställningen 1897 i Stockholm, och några år senare den Baltiska utställningen 1914 i Malmö, blev manifestationer för all denna framåtanda. Här presenterades avdelningar med konst och fotografi.

Det är också en tid då skandinavismen blomstrade och en mängd nordiska samarbeten och grupperingar bildades. Kvinnorörelsen blev starkare och 1919 fick kvinnor efter en lång kamp rösträtt och kunde rösta för första gången i andrakammarvalet 1921 – för exakt ett hundra år sedan.

Piktorialismen utvecklades inom fotografin

I denna utställning får vi en inblick i tidens visuella kultur utifrån ett urval med drygt 300 verk från Moderna Museets och Nationalmuseums rika samlingar. Huvuddelen består av svenskt material, men det finns några internationella utblickar.

Verken tillkom från 1800-talets slut fram till 1930. Under denna period utvecklades inom fotografin den så kallade piktorialismen, i kontrast till de amatör- och yrkesfotografiska praktikerna. De tekniska framstegen, med exempelvis rullfilmen, gjorde att det blev enklare och snabbare för fler att fotografera. Piktorialisterna ville istället lyfta fram hantverket.

Stilen uppkom med inspiration från impressionism, symbolism och naturalism och det fördes heta diskussioner om hur man skulle åstadkomma en konstnärlig fotografi. Ett tydligt exempel är symbolisten Eugène Carrières monokroma porträttmålningar, som inspirerade konstfotografin runt 1900.

Piktorialisternas bilder känns igen genom sin suddighet, softfokus och en färgskala som går från bruna, jordiga toner till starka kulörer i rött och blått. De arbetade med olika kopieringsmetoder, exempelvis gummiförfarande, platinotyp och bromoljefotografi, i syfte att skapa eller ”måla” på fotopapperet.

Detta blev den första internationella konstfotoströmningen som hade många framstående utövare runt om i Europa och USA. Det bildades fotoklubbar som propagerade för den nya fotokonsten, däribland Wiener Camera-Club, Photo-Club de Paris och The Photo-Secession i New York, med de berömda medlemmarna Alfred Stieglitz och Edward Steichen. De fotografiska verken ställdes ut och bedömdes i tävlingar, på gallerier, museer och i internationella salonger. Stilen spreds därigenom till Belgien, Holland, Italien, Polen, Ryssland, Spanien och de nordiska länderna.

Konstnärstiden

Sverige var i utkanten av denna rörelse, men stilen fick fäste även här och hade flera namnkunniga företrädare. Perioden har gått under beteckningen ”konstnärstiden”, vilket härrör från en artikel av professor Helmer Bäckström, som själv fotograferade i piktorialistisk anda. Bäckström var även en mycket aktiv medlem i Fotografiska Föreningen, en svensk motsvarighet till de utländska klubbarna. Föreningen bildades 1888 och ordnade träffar och middagar där fotografi diskuterades.

Yrkesfotografen Herman Hamnqvist blev under 1890-talet en betydelsefull introduktör av stilen och propagerade i sina många artiklar och föredrag för en konstnärlig fotografi. Andra färgstarka representanter för stilen var Uno Falkengren, Ferdinand Flodin, John Hertzberg, Gösta Hübinette och Ture Sellman.

I den svenska fotohistorien framträdde först en lite äldre generation som tog upp de nya strömningarna; sedan följde en yngre generation av fotografer som etablerade och spred de piktorialistiska idéerna. I den andra vågen finns Henry B. Goodwin som är det stora namnet i svenska och nordiska sammanhang. Han blev uppmärksammad för sina uttrycksfulla och sobra porträtt och de många Stockholmsskildringarna.

Goodwin hade internationell utblick och bland hans kontakter fanns den välkände porträttfotografen Nicola Perscheid, verksam under många år i Berlin. De kvinnliga fotograferna har däremot försvunnit ur historieskrivningen av denna period. Det utökade och nätverksberoende föreningslivet verkar ha stängt ute många av de kvinnor som ändå var aktiva och hade framgångsrika ateljéer.

Stämningsmåleri, symbolistiskt tänkande och syntetisk form

Inom måleriet gick konstnärerna omkring år 1900 in i ett nytt spännande skede. De äldre medlemmarna i Konstnärsförbundet, som bildats 1886, fortsatte att dominera, men vid sekelskiftet framträdde en yngre generation. Inflytandet från den franske konstnären Paul Gauguin och från Pont-Aven-skolan var betydande hos de svenska konstnärerna, som skapade konst utifrån symbolistiskt tänkande och syntetisk form.

Helmer Osslund fick möjlighet att besöka Gauguins ateljé och använde erfarenheterna i sina norrländska landskap. Carl Wilhelmson blev känd för sina många porträtt från uppväxtmiljön på västkusten och påverkade många genom sin position som lärare på Valand i Göteborg. Vid sjön Racken i Värmland samlade Maja och Gustaf Fjæstad en konstnärskoloni, där ett måleri i linje med tidens nationalromantiska strömningar utvecklades. Flera liknande lokala kretsar eller skolor bildades runtom i Sverige.

Andra betydelsefulla konstnärer vid samma tid var Richard Bergh, Eugène Jansson, Nils Kreuger och Karl Nordström, som alla representerade och utformade det stämningsmåleri som präglade perioden. Idéer spreds nu enklare genom massproducerade bilder i böcker, planschverk och tidskrifter. Konstnärerna behövde inte alltid resa utomlands för att se det senaste, men studieresor till konstmetropolen Paris var fortfarande viktiga, även om Berlin, München, Dresden och Hamburg tog över vid 1800-talets slut. För svenskarna blev också Köpenhamn med sina internationella relationer och utställningar en naturlig samlingsplats.

Oväntade utsnitt och beskärningar

Den japanska konsten, särskilt japanska färgträsnitt som nått Europa via impressionisterna, låg i tiden och inspirerade målarna och fotograferna till oväntade utsnitt och beskärningar. Även jugendstilens ornamentala detaljer och linjespel blev en inspirationskälla för många målare. Särlingar som Ivar Arosenius och Olof Sager-Nelson fick betydelse, med sina känsligt utförda porträtt vilka närmade sig sagornas värld.

Författaren August Strindberg experimenterade inom både måleri och fotografi, vilket har uppmärksammats först i senare konsthistorieskrivning. Kring sekelskiftet verkade en mellangeneration som hamnade lite i skuggan av uppmärksammade nationalmålare som Bruno Liljefors, Carl Larsson och Anders Zorn, men de kom att utgöra en viktig länk till den framväxande expressionismen och andra modernistiska riktningar under 1900-talets första årtionden.

Lady Barclays salong

I lady Barclays salong skapar vi ett fiktivt möte mellan fotograferna, målarna, deras vänner och publik. Sarita Barclay var gift med en engelsk diplomat och paret bodde i Stockholm under några år runt 1921, då hon porträtterades vid ett flertal sittningar hos Henry B. Goodwin. Vi kan anta att hon var en del av huvudstadens societetsliv och deltog på vernissager, middagar och andra begivenheter.

Umgängeskretsarna verkar ha varit ganska uppdelade, men det finns tydliga spår av kontaktytor mellan konst och fotografi. Bland motiven är porträtten framträdande, men även landskap, stadsvyer, dans och nakenstudier är rikt förekommande och ger oss kunskaper om och inblickar i en svunnen tid.