MMP: Ann Lislegaard

I den installation som Ann Lislegaard (född 1962, bosatt i Köpenhamn och New York) gör i Prästgården för Moderna Museet Projekt experimenterar hon med några av de element som vi dagligen använder för att orientera oss rumsligt: ljud, ljus och bild. Hon bygger ett rum i Samlingssalen där besökaren inbjuds att röra sig mellan öppna och slutna rumsligheter, mellan det begränsade och det oändliga, det fysiskt bokstavliga och det imaginära. Den atmosfäriska installationen, som har arbetstiteln ”The Double Room”, innehåller bland annat en stor videoprojektion som är inspelad i New York.

I takt med att de digitala världarna upptar alltmer av vår uppmärksamhet tycks intresset för konkreta kroppsliga upplevelser öka. Ann Lislegaards postminimalistiska installationer placerar besökaren i centrum: de bygger ofta på helt omslutande, fysiska upplevelser som på samma gång som de förhöjer känslan av närvaro utmanar besökarens upplevelse av kontroll. Hon anspelar gärna på rummets eller platsens underliggande stämningar. Med hjälp av bl a förvrängda röster, fluorescerande ljus och speglande ytor lockar hon fram dessa och skapar situationer av paranoid karaktär där man kan uppleva sig vara i ett mellanrum, i en övergång från direkt varseblivning till mental erfarenhet. I videoinstallationen ”Nothing but space” förefaller till och med det mest stabila – golv, väggar och tak – att ge vika, och själva jag-känslan sätts i gungning.

Liksom Henri Lefebvre påpekade i The Production of Space (1974) är rummet en subjektiv skapelse, snarare än ett matematiskt kontinuum; det är en effekt av mötet mellan kropp och själ, verklighet och fiktion, utsida och insida. Att uppleva Ann Lislegaards arbeten kan påminna om känslan att promenera mitt i gatuvimlet i en metropol och låta sig ryckas med i händelserna, eller att vandra ensam i en dunkel skog och drömma sig bort, eller att se en riktigt bra film: de erbjuder en slags förflyttningar, en tillfällig resa till ett annat tillstånde.

Ann Lislegaard har nyligen deltagit i grupputställningen ’Conceptual Art as Neurobiological Praxis’ på Thread Waxing Space, New York.

The Doubble Room

Med hjälp av sinnesintryck – framför allt syn och hörsel – orienterar sig människan i rumsliga miljöer, såväl fysiska som imaginära. I mötet med ett helt nytt rum har vi har en tillsynes välgrundad föreställning om vad vi ska komma att uppleva, baserad på vår tidigare erfarenhet av rum. Vi är kort sagt förberedda på en viss upplevelse. Det är i vår föreställning av hur ett rum är förskaffat som Ann Lislegaards arbeten ofta har sin utgångspunkt. Så även denna gång, i verket ”The Double Room” i Prästgården, där hon utmanar principerna för hur vi uppfattar ett rum med kroppen och intellektet.

I ”The Double Room” har Ann Lislegaard konstruerat två rum som står i förbindelse med varandra genom ljud, ljus och en videoprojektion. I det första rummet projiceras en vandring med skakig handkamera genom tillsynes ändlösa vitmålade korridorer. Vi ser ljusinsläpp och skuggor, anar fönster och andra korsande korridorer. Sedan ändras motivet – ett stort fönster blir synligt med en kvinna som då och då passerar förbi vid fönsterbänken. Samtidigt omsluts vi av ljud som liknar vardagligt skrammel från en hemmiljö. Någon rumsterar om, kanske bland koppar och fat på ett bord, bland möbler eller andra föremål. Ett tredje element är ljuset som kommer från en mängd små glödlampor i taket i det fysiska rum som publiken befinner sig i. Ibland blinkar det frenetiskt, ibland tycks det nästan lysa konstant.

I det andra rummet i Prästgården kan publiken fortfarande se videoprojektionen men är inte längre så till den grad omsluten av ljudet och ljuset. Det är, om inte en vilopunkt, så ändå en lugnare plats för våra sinnen. Men i själva verket blir varje besökare här en del av verket och bidrar till komplexiteten i det angränsande rummet; våra kroppar och rörelser projiceras som skuggor på videon och befolkar bilden av korridoren och rummet med det stora fönstret.

I Ann Lislegaards verk har betraktaren alltså tre välbekanta element att navigera efter: ljud, ljus och bild. Det ovanliga är att dessa inte alls intar sin vanliga funktion som riktmärken och avgränsningar för upplevelsen av ett rum. Ljudet hänger inte ihop med bilden, bilden hänger inte ihop med ljuset och ljuset hänger inte ihop med ljudet – fastän de naturligtvis ingår i ett sammanhang. Som publik befinner vi oss dessutom i ett rum samtidigt som vi utgör en del av ett eller flera andra. Kroppen och sinnet kämpar frenetiskt för att skapa ett sammanhang, att förstå hur rummen är beskaffade och att ringa in de olika dimensionerna av rumsligheten. Det blir uppenbart att vår välkända metod för orientering i rummet har sats ur spel och att vår erfarenhet spelar oss ett spratt. ”The Double Room” tvingar oss att förhålla oss till det fysiska och imaginära rummet på ett nytt sätt och i detta ligger både en förförelse och en provokation.

Utställningskommissarie: Maria Lind