Moderna Museet c/o BoStad 02

Sen är det bara att sätta igång. Bara att göra det.

Något av det bästa med Clay Ketters konst är att den kan få en att fundera ungefär i dessa banor. Den är på så sätt väldigt generös. Helt i motsats till den moderna byggbranschens fingerfärdiga illusionsnummer så försöker Ketter inte dölja sina tricks. Tvärtom: hans verk kan på ett plan sägas vara uppbyggda i avsikten att demonstrera en teknik, och en viss uppsättning regler som denna teknik bygger på. Därmed bidrar de (bland annat) till att avmystifiera de till stora delar ogenomträngliga processerna bakom modernt bostads-byggande.

Denna pedagogiska dimension är en förbisedd, men ändå viktig sida av Clay Ketters arbete. Faktum är att nästan allt han gjort, från de tidiga spackelmålningarna (som i grunden bara demonstrerade hur man lägger spackel på gipsskivor i standardformat) och fram till dagens mer komplexa kompositioner, utmärkt kan studeras som rent praktiska anvisningar för hur man går tillväga om man tänker lägga spackel eller kanske resa en vägg: Så här gör man. Och så här. Hans arbeten är alltså ”användbara” på ett sätt man inte precis brukar förvänta sig av konstverk; de är i detta avseende lika mycket släkt med gör-det-själv-handböckerna som med den klassiska måleritraditionen.

Man skulle faktiskt kunna säga att Clay Ketters arbeten på så vis bryter ett tabu i konsten. Mystiken är i själva verket en helt central del i det konstbegrepp som varit det förhärskande sen romantiken (och som postmodernismen i detta avseende knappast brutit med). Konst ska inte avslöja sina hemligheter utan tvärtom bevara dem väl; häri består i själva verket mycket av dess värde. Framför allt ska den inte vara pedagogisk eller demonstrativ.Man kan fundera över vad det här beror på. En sak är i alla fall klar: konsten har i detta avseende en hel del gemensamt med byggbranschen. Precis som i alla verksamheter där det finns stora pengar inblandade är mystifikationen av processen viktig, för att inte säga avgörande: det gäller såväl i en relativt exklusiv disciplin som konsten, som i den ekonomiskt och socialt helt grundläggande frågan om hur vi ska bo. Bomässor erbjuder, som sagt, ett särskilt lämpligt tillfälle att studera dessa beslöjanden. Idealet förefaller ofta vara om husen kunde resas helt utan inblandning av fysiskt mänskligt arbete, som i sagan om Aladdin och den underbara lampan.Clay Ketters verk säger något annat. Inte så att de direkt kommenterar frågor som de här; snarare erbjuder de en utsiktspunkt från vilken man kan börja reflektera över dem. Liksom man kan börja reflektera över andra saker, givetvis. Frågor som behandlar skulptur och måleri exempelvis, eller det dokumentäras plats i konsten. Och liksom det förstås ska erkännas att det i själva verket inte alls är särskilt lätt att bygga hus, egentligen – någonting var och en vet som någon gång har försökt att blanda flytspackel till lämplig konsistens. Poängen är emellertid, att Clay Ketter i sitt sätt att lyfta fram hantverksprocessen också stöter emot en annan, mer dold problematik. Delvis hänger den förstås ihop med hur han bryter med den romantiska konstmystik, som just är en frukt av den historiska åtskillnaden mellan konst och hantverk (en gång var det faktiskt samma sak). Man skulle kanske kunna fråga sig vad det betyder när vi plötsligt finner oss betrakta till exempel ett förvisso föredömligt utfört bredspacklingsarbete ”som” ett konstverk? Förändras något i vår konstuppfattning?

Eller är det bara med vår syn på spacklingskonsten som det händer något? Eller är det rentav så – som man i mer pessimistiska stunder kan befara – att inget i grunden händer; att väggen mellan ”konst” och ”verklighet” (för att nu förenkla problemet betydligt) i vår tid inte alls försvunnit? Att väggen snarare blivit elastisk på ett sätt som gör det möjligt för ”konsten” att ibland sluka delar av ”verkligheten” utan att egentligen behöva smälta den, eftersom väggen ändå bara sluter sig efteråt, spårlöst? Med andra ord: också när vi accepterat bredspacklingstekniken som en möjlig konstnärlig teknik kan vi till synes tryggt fortsätta att bortse från den stora massan bredspacklingsarbeten som ”icke-konst”, eftersom vi vet att det i grund och botten ändå är tanken som räknas.

Det är bekvämt förstås. Men är det verkligen så enkelt?

Clay Ketters arbeten utgår, tror jag, från en förhoppning om att det inte måste vara det, att någonting ändå ska gå att förändra. Att hantverket, själva den fysiska arbetsprocessen, har lika stor betydelse. Installationen här på BoStad 02 presenteras som ett samarbete mellan Ketter och hans assistent sen åtta år, Lars-Johan Claesson. Det är en viktig markering. Kanske inte upphovsrättsligt – utan snarare som ett erkännande av att det i ett samarbete som har pågått under så pass lång tid inte längre går att dra någon distinkt gräns mellan vad den ene och den andre gör. Det flyter alltmer samman.

I grund och botten handlar det väl om att sätta ljuset på ett helt normalt och allmänt fenomen – något som alla vet och accepterar, som ingen finner särskilt kontroversiellt men heller ingen talar om. Att konstnärer – återigen på ett sätt som har vissa likheter med byggbranschen – anlitar betald arbetskraft, underleverantörer och delentreprenörer är helt enkelt ett faktum som för det mesta anses fullständigt ovidkommande. Det är – underförstått – inte arbetet som är det viktiga.

Så än en gång: Clay Ketters verk talar ett annat språk. Hos honom är just arbetet det viktiga. I en tid och i en värld där arbetet kontinuerligt osynliggörs och nedvärderas i förhållande till kapitalets bländverk lyfter han fram en verklighet av handfasta processer. I denna mening kan man tala om hans verk som realistiska. Från en annan synpunkt är de något helt annat: modeller av det fulländade, absoluta. De drömmer, kan man säga, drömmen om sig själva. Man kunde tillfoga: precis som konsten alltid gjort. Det viktiga är kanske bara hur det hänger samman.

Text: Dan Jönsson