Moderna Museet c/o Skulpturens Hus

Jaan Toomik, Father and Son (1998)

I den estniske konstnären Jaan Toomiks ”Father and Son”, bevittnar vi hur en naken man åker skridsko i vida cirklar på Östersjöns is. En naken kropp i en sådan livsfientlig miljö får betraktaren att frysa, vore det inte för musiken: en medeltida koral, så vacker att man nästan kunde glömma kölden. Sången som tycks komma direkt från himmeln, sjungs av konstnärens 10-årige son.

Katarzyna Kozyra, Bathhouse (1997)

I ”Bathhouse” från 1997 låter den polska konstnären Katarzyna Kozyra kameran undersöka hur kvinnorna beter sig när de känner sig fullständigt ostörda, på en plats de uppsökt för att njuta av vattnet och värmen i en avspänd atmosfär. Kozyra anspelar bl.a. på hur kvinnokroppen framställts hos målare som Rubens och Rembrandt i temat Batseba i badet, men det finns inga erotiska undertoner som annars i konsthistorien när den manliga blicken betraktar den nakna kvinnokroppen. De fylliga kroppshyddorna visar upp en skönhet som i vår tid – där reklamens retuscherade kvinnokroppar utgör idealet – har förpassats till osynligheten. Det faktum att Kozyra filmade med hemlig kamera på det berömda Gellert badhus i Budapest, har väckt stor uppmärksamhet och diskussion. Men om kvinnorna hade vetat att någon betraktade dem, hade de knappast kunna uppträda så naturligt som de gör. 1999 representerade Kozyra Polen på Venedigbiennalen med den manliga versionen av badhuset. Nu hade hon ”klätt ut sig” till man för att vinna tillträde till en värld stängd för kvinnor. Till skillnad från männen som hela tiden observerade varandra, så vilar kvinnorna i ”Bathouse” i sig själva. De vänder hellre blicken inåt än utåt.

Sam Taylor Woods, Brontosaurus (1995)

I ”Brontosaurus” skapar den engelska konstnärinnan Sam Taylor-Wood en vemodig stämning genom att låta en naken man dansa, helt ensam i lägenhet. Musiken är Samuels Barbers vackra Adagio förskjuter situationens innebörd och atmosfär. I verkligheten danser mannen till technomusik.

Alexander Calder, Cirque (1927)

Som ny i kretsen bland surrealisterna i det tidiga 20-talets Paris, byggde Alexander Calder sin minicirkus – mest för att roa vännerna. I filmen möter vi den åldrade, men ännu mycket fingerfärdige konstnären, som väcker människorna och djuren -tillverkade av metalltrådar – till liv i en förbryllande och humoristisk performance.