Paul McCarthy

Paul McCarthys (f. 1945) verk är påträngande, skrämmande och utan all sans. Det är svårt att värja sig känslomässigt. I sommar presenterar Moderna Museet den numera världsberömde provokatören, som i sina ymniga och komplexa installationer riktar glödande skarp kritik mot den amerikanska drömmen, mot konsumtionssamhället och mot det tillrättalagda och förljugna. Ofta med ett slags burlesk humor. Utställningen erbjuder ett unikt tillfälle att följa ett av de nu största konstnärskapen idag, från mitten av 60-talet och fram till idag. Megaprojektet Caribbean Pirates (2001-2005) blir ett av huvudnumren.

Att Paul McCarthys konst är kontroversiell och radikal är nog inte den enda anledningen till att det tog tid för honom att bli erkänd i de stora amerikanska museerna och konsthallarna. Under en lång period kretsade huvuddelen av hans arbete kring performance, som genom sin tillfälliga karaktär inte getts mycket plats på institutioner och gallerier. Han är idag en erkänd och etablerad konstnär, både i Europa och i USA. I Sverige däremot har endast ett fåtal videoverk av konstnären visats.

Många motiv och teman återkommer genom Paul McCarthys hela produktion. Inför denna utställning har han realiserat verk efter idéer som han har sparat sedan 1960-talet. Detta upprepande och återbruk speglar ett slags öppen hållning till verken. De befinner sig i förändring.

För McCarthy är måleriet intimt förknippat med performance och i flera tidiga verk som fotograferades eller videofilmades uppträder McCarthy i rollen som action painter där han antingen hasar fram på golvet med en burk vit färg framför sig så att han släpar sin kropp genom färgen eller doppar sin penis i färg och målar en bilruta i en parodi på Jackson Pollock eller Yves Klein. Alla de vätskor som han använder i sina performance, färg, ketchup, glid- och smörjmedel, symboliserar samtidigt kroppsvätskor.

Man kan se mina verk som vädrade rädslor, man kan se mina verk som vädrad kultur.

I flera tidiga arbeten är referenserna till minimalismen tydlig och idémässigt finns de närvarande genom hela konstnärskapet. Det mest uppmärksammande exemplet på detta är Dead H (1968), som visas i utställningen. Det är en skulptur i galvaniserat stål i form av bokstaven H (för Human – människa). Den är öppen i ändarna och man kan alltså böja sig ner och titta in i och genom skulpturen. McCarthy använder även den minimalistiska kuben och gör den till något med associationer till den mänskliga kroppen.

Att ta fysiska risker, att utsätta sig för en situation där man förlorar kontrollen, är något som löper som en röd tråd genom McCarthys konstnärskap. Förlusten av kontroll är uppenbar i de flesta av hans filmade performance från 1970-talet. McCarthy tycks allt som oftast bortom all kontroll när han i många videos är hysterisk, komisk och patetisk, men där detta snabbt kan slå över i något farligt, som fallet kan vara med alkoholiserade, misshandlande män.

1983 slutade McCarthy att göra performance för publik. Även om hans performance tidigare många gånger haft en mycket begränsad publik och trots att han sedan fortsätter med filmade iscensatta verk som liknar performance, framstod det som ett viktigt beslut. McCarthy ersatte sig själv med rörliga skulpturer.

Den första mekaniserade skulpturen är Bavarian Kick (1987). På en piedestal som samtidigt rymmer mekaniken står två spretiga figurer med järnrör till ben, en rund boll till huvud med en lika rund, röd clownnäsa. De är båda iklädda Lederhosen och bär var sitt stort ölglas som de höjer i en skål. Senare har hans skulpturer blivit alltmer tekniskt avancerade. Han använder ibland samma teknik och specialeffekter som Hollywoods och Disneys filmindustri. The Garden (1992) innehåller till exempel scenografi från sextiotalsserien Bröderna Cartwright.

Från början av 1990-talet skapade McCarthy ett antal skulpturer vars estetik har tydliga rötter i popkonsten. Många skulpturer liknar förvuxna leksaker eller nallar, men som i sann McCarthy-anda är skruvade parodier på förment oskyldiga och gulliga leksaker. Spaghetti Man är en kanin med pojkkropp och en lång, mjuk gummipenis som ringlar sig ner på golvet. McCarthy är besatt av penisen, från de tidiga performance till skulpturer och videoverk. Men penisen är aldrig erigerad och i skulpturerna är den alltid löstagbar. Manligheten blir patetisk snarare än macho och heroisk.

Curator: Magnu af Petersens