Katalog Paul McCarthy

Thomas McEvilley om Paul McCarthys filmer

Thomas McEvilley gör i sin essä en genomgång av Paul McCarthys filmer och utvecklingen från tidigt 70-tal till idag. Han delar in utvecklingen i fyra faser och kallar den första för den ”strukturella”. Filmerna från den tidigaste perioden innehåller ingen berättelse utan består av att konstnären utför monotona rörelser för att uppnå ett slags urtillstånd. Konstnärens ymniga användande av kroppsvätskor och andra flytande ämnen förknippas också med tidiga mytologiska stadier av mänskligheten såväl som med det vätskeomhöljda fosterstadiet. Även i nästa skede går McCarthy in i ”en ritualistisk fas”, inspirerad av uråldriga döds- och fertilitetsriter. Men, som McEvilley påpekar, består ”blodsoffret” i McCarthys verk endast av Heintz ketchup.

I den tredje fasen som McEvilley urskiljer, dyker en annan person upp, fortfarande agerad av McCarthy, men personen har nu förvandlats till det som McEvilley kallar ”Den heliga clownen”, en arketyp förekommande i det förkoloniala USA. Filmerna i fas fyra handlar mer om den verkliga världen och populärkulturen än om rit och introspektion. Numera är McCarthy inte aktör i sina filmer alls, utan agerar en sorts hollywoodsk regissör. McEvilley redogör också i essän för hur McCarthys filmspråk utvecklas mot en alltmer avancerad bildteknik.

Iwona Blazwick om McCarthys skulpturer och masker

Iwona Blazwick skriver om Paul McCarthys skulpturer och masker. De senare, menar hon, har anknytning till stamritualer där individen ger upp sin identitet. I alla verk där McCarthy använder masker, antyds en omkastning av rollerna, menar Iwona Blazwick. Aktören blir ett slags kamera som redigerar, beskär och fångar in betraktarna. I McCarthys verk ersätts heliga symbolfigurer, som t.ex i det klassiskt grekiska dramat med Madonna, Pinocchio eller George Bush. Underhållningsindustrin, de multinationella bolagen och politiken är beroende av idolgestalter, som kändisar och seriefigurer, för att kunna agera. Tack vare massmedierna och informationstekniken känns dessa idolansikten igen över hela världen. McCarthy blandar idolbilderna och monterar dem på mans- och kvinnokroppar. Han visar upp dem som utbytbara, flyktiga tecken för en djupt rotad ideologi som bygger på konsumtion och politisk passivitet.

När McCarthy tagit av sig masken hamnar den ofta bland annan performancerekvisita och blir istället skulpturföremål. Föremål symboliserar åtrå och död. Vissa föremål får könsorgan och alla stänks de ned med någon vätska, ketchup eller chokladsås, som kan likna torkat blod eller avföring. I kontrast till den solkiga och småskaliga rekvisitan, slarvigt utspridd på ett bord eller på scenen, gör McCarthy från 1990-talet figurer och huvuden där de flesta av är rena och övernaturligt stora, som Spaghetti Man och Tomato Heads. Liksom Disneylands ”gulliga” figurer är deras huvuden oproportionerligt stora i förhållande till kroppen. Men de är antingen blinda eller har löstagbara ögon och det drömlika och kusliga väcker både förtjusning och fasa. De imiterar, som Blazwick påpekar, den amerikanska företagskulturens överförfinade ytor.

Förord av Lars Nittve, överintendent

Minimalismens fysiska formalism eller popkonstens utsvävande materialism? Komisk performance eller existentiell aktionism?

Mer eller mindre? Lek eller allvar? Kritik eller omfamnande? Sadism eller kärlek?

Teckning? Skulptur? Film? Fotografi? Performance?

11 frågetecken som inledning på ett förord – hur övertygande är det? Förhoppningsvis fullkomligt övertygande – precis som Paul McCarthys konstnärskap. Övertygande om gungflyns storhet, om förskjutningarnas, överlappningarnas och den fundamentala instabilitetens centrala roll i samtidskonsten. Om kraften i den kompromisslösa osäkerheten.

Paul McCarthy har i 40 år sökt upp de punkter där ismer, genrer, smaker, influenser och strategier korsar varandra. Allt, tycks det, för att sammantaget ge en obönhörlig bild av livet i väst. Både ett allmänt ”väst” – Västvärlden – och ett specifikt, den amerikanska västkusten, stavad Hollywood.

Paul McCarthys konstnärskap tecknar sig allt tydligare som ett av de allra viktigaste under de senaste decennierna. Det är inte utan stolthet vi konstaterar att Moderna Museet blir det första museet som gör en fullskalig retrospektiv över vad utställningens curator Magnus af Petersens kallar ”40 års hårt arbete”. Men kanske är det inte en slump? Allt sedan ”amerikabrevens” tid har den svenska kulturen lätt anammat amerikanska influenser – och Moderna Museets egen historia är intimt förknippad med just den amerikanska konsten. Inte minst med dess ofina symbios med populärkulturen.

Head Shop/Shop Head, som utställningen kallas har kommit till i ett nära samarbete mellan Moderna Museets intendent Magnus af Petersens och konstnären och hans team, vars kärna utgörs av hans fru Karen McCarthy, sonen Damon McCarthy, Kate Costello och Ann-Marie Rounkle. När det gäller ett stort projekt som detta är det värt att påminna om den uppoffring en konstnär gör för vår, publikens, skull. Under de senaste tre åren har många månader gått åt till att diskutera verkurval, installationsplaner och kataloginnehåll. Månader som annars hade fyllts av konstnärligt arbete. Jag kan bara ödmjukt tacka Paul McCarthy för hans generositet och intyga att vi gjort vad vi kan för att återgälda den! Tack också till Magnus af Petersens som trots många andra uppdrag i museet, med en tydlig egen vision i kombination med lyhördhet för konstnären har fört denna, museets kanske största utställning någonsin, så säkert i hamn!

Det är självfallet många som skall tackas i samband med ett gigantiskt projekt som detta, men jag begränsar mig här till att tacka alla långivare som generöst ställt sina verk till förfogande, inte bara till Moderna Museet, utan också till utställningens turné till Aros i Aarhus, Danmark som följer efter visningen i Stockholm. Paul McCarthys verk lämnar ofrånkomligen stora hål i vilken samling som helst när de lånas ut! Ett särskilt tack skall också gå till McCarthys gallerist Hauser & Wirth – Iwan och Manuela Wirth, Ursula Hauser och Marc Payot, och till Lawrence Luhring och Roland Augustine från hans galleri Luhring Augustine i New York, som har stöttat projektet från första början.

Välkommen in i Head Shop/Shop Head!

Lars Nittve

Överintendent