Om några verk av Paul McCarthy

Caribbean Pirates

Projektet Caribbean Pirates (2001–2005), som Paul McCarthy utfört tillsammans med sin son Damon McCarthy, är inspirerat av en av Disneylands populäraste attraktioner – Pirates of the Caribbean. Piratprojektet består av tre mycket stora installationer, mängder av teckningar och skulpturer, tiotusentals fotografier och många timmar videofilm. Till projektet hör bland annat installationerna The Houseboat och The Frigate som innehåller videoverken Houseboat Party och Pirate Party (2005) samt en serie skulpturer i kolfiber – Pirate Heads (2001 – 2005) och Mechanical Pig (2003 – 2005). Pirate Party-videon, som spelades in i McCarthys studio i Los Angeles med åtta kameror under en dryg månads tid, är till största delen improviserad. Paul McCarthy spelar själv rollen som förste styrman och de övriga skådespelarna utvecklar sina karaktärer under inspelningens gång. Pirater, soldater och andra ”män bland män” som utom synhåll i okända trakter kan våldta, tortera och bära sig åt som de vill, är återkommande teman hos McCarthy. Man kan se det som en bild av global kapitalism och imperialistiska invasioner.

Paul McCarthy
Pirate Party, 2005
Courtesy Hauser & Wirth Zürich London

Bossy Burger

Bossy Burger (1991) är ett av Paul McCarthys mest kända verk och en milstolpe i 1990-talets installationskonst. Det är inte bara hans första storskaliga verk utan också hans första verk där scenografin från ett ursprungligt performance bevarats som en skulpturinstallation. Den slitna och nedsmetade scenografin, som McCarthy köpt begagnad från teveserien Family Affair, bär tydliga spår av hans framfart. I videon som dokumenterar hans performance uppträder McCarthy som en infantil och pajas-liknande, undervisande värd för ett barnteveprogram. Agerandet spårar snabbt ur. McCarthy har kockutstyrsel, clownskor och en mask föreställande seriefiguren Alfred E. Neuman från skämt-tidningen Mad. I likhet med praktiskt taget alla McCarthys figurer tycks han fången I scenografin – även om han själv inte verkar medveten om sin belägenhet. Verket rymmer kritik mot både snabbmatskulturen och teves roll som barnuppfostrare i västvärlden.

Paul McCarthy
Bossy Burger, 1991
Courtesy Hauser & Wirth Zürich London

Bunker Basement

Det här är första gången som Paul McCarthys installation Bunker Basement (2003) visas i sin helhet, bara filmen är visad tidigare. Filmen är inspelad i McCarthys ateljé utanför Los Angeles, där han byggt en kopia av ett bankvalv. Vi ser Usama Bin Ladin med en turban som liknar Guggenheimmuseet i New York, den engelska Drottningmodern med rosafärgat jordglobshuvud, George Bush jr m.fl. i ett synnerligen grymt och våldsamt drama som spelas upp i bankens extremt slutna arkitektur. Rollerna och platsen leder tankarna till storpolitik och ekonomi. Men betraktaren serveras inte någon begriplig förklaring till världshändelserna. Figurerna uppträder barnsligt och det hela urartar snart till ett matkrig. I McCarthys värld är allt groteskt, humoristiskt och överdrivet. Trots att det vi ser är tydligt fejkat får han oss att uppleva det som skrämmande och obehagligt.

The Trunks, Propo, Human Object och The Three Boxes

1983 slutar Paul McCarthy göra performance inför publik. Han lägger ner kvarvarande föremål han använt som rekvisita i sina performance-föreställningar mellan 1973 – 83 i sex koffertar och resväskor som han stänger. Väskorna blir en skulptur, The Trunks (1984), som ingår i flera utställningar – alltid med väskorna stängda. 1991 öppnar han väskorna och fotograferar föremålen i dem: gummimasker, ketchupflaskor, majonnäsburkar, knivar, leksaker, köksredskap, stympade dockor m.m. Fotografierna Propo (1992 – 93) presenteras därefter tillsammans med The Trunks. Ovanpå väskorna placerar McCarthy också skulpturen Human Object (1982) som är hans första försök att ersätta sig själv som performanceaktör med en skulptur. Verket blir tillsammans en helhet, ett bokslut. Numera presenteras alla dessa verk alltid tillsammans. The Three Boxes (1984) följer samma tema och består av tre kartonger fyllda med videoband från McCarthys performancer. Lådorna kan ses som en hälsning till minimalismens kuber, men McCarthys lådor är mer vardagliga och har samtidigt ett innehåll – de är fyllda med historia.

The Garden, Bavarian Kick och Rear View

Liksom många andra Los Angeles-konstnärer har Paul McCarthy periodvis försörjt sig genom att arbeta i Hollywoods drömfabriker. Han använder ofta samma tekniker och special-effekter som filmindustrin. The Garden (1992) innehåller till exempel scenografi från den amerikanska teveserien Bonanza med Bröderna Cartwright från 1960-talet. Det som på avstånd ser ut att vara en idyllisk skogsglänta, är vid närmare betraktande ett konstlat stycke natur som våldtas av två mekaniska mansfigurer – en stående ”far” och en liggande ”son”. Bavarian Kick (1987) är McCarthys första mekaniserade skulptur. Två spretiga metall-figurer i oskuldsfulla tyrolerkläder höjer varsitt stort ölglas till en skål. Den enkla mekaniken tillåter bara att ett fåtal rörelser upprepas, på ett sätt som kan påminna om hur McCarthy i sina performancer maniskt upprepar vissa rörelser och fraser. De mekaniska figurerna tar vid när McCarthy slutar göra performancer inför publik. Rear View (1991 – 92) är en gipstorso med en lysande analöppning genom vilken man ser en idyllisk by i ett schweiziskt miniatyrlandskap. Vad vet vi om vad som döljer sig på insidan? Insida och utsida, upp och ner, byter ofta plats i McCarthys verk.

Paul McCarthy
The Garden, 1992
Courtesy Collection of Jeffrey Deitch, New York, N Y Foto: Douglas M. Parker Studio, USA

Peter Paul och Dreaming

Kroppen – den egna och andras – har varit central under hela Paul McCarthys konstnärskap. Sedan 1990-talet har han använt sig av sin kropp på ett nytt sätt: som gjutform. Skulpturgruppen Peter Paul (2001 – 02) består av två ihåliga figurer formade efter McCarthy samt deras båda transportlådor (kistor?). McCarthys fysionomi har också använts vid tillverkningen av piratmasker, huvuden, händer, fötter m.m. Dreaming (2005) visar McCarthy i naturlig storlek – en identisk kopia i silicon av konstnären som ligger och vilar i utställningen.

Dead H och Ketchup Sandwich

Ytligt sett tycks McCarthys konst närmast vara minimalismens totala motsats – reduktion och renhet är inte något man förknippar med hans konstnärskap. Men i flera tidiga arbeten är referenserna till minimalismen tydliga och idémässigt finns de närvarande i allt han gör. Det mest uppmärksammade exemplet är Dead H (1968). Det är en skulptur i galvaniserat stål i form av bokstaven H (som i Human – människa) liggande på marken. Den är öppen i ändarna och man kan alltså böja sig ner och titta in i och genom skulpturen. Men mittdelen mellan H-staplarna kan man inte se in i och denna osynliga del av skulpturen, som också finns i andra McCarthy-verk, kallar han ”den ogripbara insidan”. Ketchup Sandwich (realiserad i olika versioner vid ett flertal tillfällen under 1971 – 2006) består av travade glasskivor som bildar en kub. Mellan glasskivorna har ketchup pressats ut. Detta är det första verk där McCarthy använder ketchup både som färg och för att symbolisera konsumtionsvaror och blod, vilket kommit att bli något något av hans varumärke.

Performance

Från omkring 1970 till 1983 arbetar Paul McCarthy huvudsakligen med performance. Det var en viktig period och många verk har blivit berömda trots att de bara sågs av en handfull personer. Det var under denna period som han utvecklade sin särart som konstnär. Från första början betonar McCarthy måleriet som handling snarare än som produkt genom att förknippa själva måleriakten med performance. I flera tidiga verk som videofilmades uppträder han i rollen av action painter, som i Face Painting – Floor, White Line (1972). I de tidiga performance-verken agerar han ensam och det är konstnärens egen kropp som står i centrum.

Han använder sig även av ketchup, handkräm, choklad och olja. Det är färgade vätskor som liknar kroppsutsöndringar men som också är vardagliga konsumtionsvaror. Ofta spelar McCarthy på tvetydiga sexuella identiteter i sina performancer. I Sailor’s Meat (1975) framträder McCarthy i blond peruk, ögonskugga och trosor på ett sjaskigt hotellrum. Fotografier tagna vid performancer betraktar McCarthy som självständiga verk och inte som dokumentationer av händelser.

Skulpturer

På 1990-talet skapar Paul McCarthy ett antal skulpturer inspirerade av popkonsten. Bear and Rabbit (1991), Spaghetti Man (1993), Mutant (1994), Tomato Heads (1994) och Apple Heads on Swiss Cheese (1997 – 99) är stora skulpturer som liknar förvuxna leksaker eller nallebjörnar och kan tolkas som skruvade parodier på oskyldiga och gulliga leksaker. Formspråket påminner om de enkla, tydliga figurer i starka färger som man kan finna i en nöjespark som till exempel Disneyland. Popreferenserna finns också i en serie skulpturer som är McCarthys ironiska tolkning av Jeff Koons berömda skulptur föreställande Michael Jackson och hans schimpans Bubbles. Michael Jackson and Bubbles (1999) är producerad i en mängd olika versioner där den blanka glas-fiberytan målats i guldfärg, svart eller vitt. McCarthy har även producerat Michael Jackson-skulpturer i brons och kolfiber samt förvanskade, förvridna versioner som Michael Jackson Fucked Up Big Head (Carbon Fiber Blue) (2004).

Paul McCarthy
Spaghetti Man, 1993
Collection du Fonds régional d´art contemporain Languedoc-Roussillon (FRAC)

Ketchup

Konstnären bakom denna drygt nio meter höga uppblåsbara ketchupflaska heter Paul McCarthy. Han bor och arbetar i Los Angeles, USA, och har på senare år blivit en av de mest ansedda och omtalade konstnärerna i världen. McCarthy har en förmåga att i sin konst visa på det mörka och hotfulla i det västerländska konsumtionsinriktade samhället. Den uppblåsbara ketchupflaskan kanske kan vara en symbol för detta samhälle. Stort och monumetalt på ytan, men bara luft inuti. Ketchup är nog det första man kommer att tänka på i samband med amerikansk mat och Daddies är ett vanligt märke i amerikanska snabbköp. Titeln, Daddies Ketchup Inflatable, är kanske även en liten hälsning till världens mäktigaste man: Amerikas president. Paul McCarthy använder i sin konst de vardagligaste och solkigaste föremålen och materialen. Men det handlar alltid om livet. Paul McCarthy låter ketchup ingå i många av sina konstverk, ibland som symbol för blod.

Arbetet med att resa Daddies Ketchup Inflatable, 2001
Foto: Per-Anders Allsten Moderna Museet

Paul McCarthy
Daddies Ketchup Inflatable, 2001
Courtesy Hauser & Wirth Zürich London