Om Paul McCarthys konstnärskap 

Som ni förstår kommer det här inte bli någon gedigen genomgång av Paul McCarthys konstnärskap. Jag kan nämligen mycket lite om konst och nästan ingenting om Paul McCarthy. Men jag tänkte att det där ger sig väl. McCarthy? En kille som gnider in sig i ketchup? Hur svårt kan det vara?

Så jag började sommaren med att plugga. Jag läste kataloger och artiklar, recensioner och analyser som handlade om samhällskritiken, dekonstruktion av konstnärsmytenen och uttrycket för det patriarkala förtrycket i McCarthys verk. Expressens kultursida tyckte att McCarthys provokationer åldrats illa medan DN:s recensent ansåg att det som gör verken så starka är deras malande repetitiva karaktär. Modernas Museets Curator Magnus af Petersens säger att Mccarthy konfronterar oss med allt som är tabu i vår pottränade västerländska kultur, och alla – jag menar verkligen alla – talade de i lyriska ordalag om ketchupen. Själv satt jag hemma och tyckte… ingenting. Hur kan man tycka ingenting om konstnärernas konstnär? Om en man som gör filmer om stornästa sagolegender som blir utsatta för övergrepp av chokladdoppade fadersbilder?

Det kan delvis ha berott på att jag ännu inte hade sett honom. Konstanalys i all ära, men alla försök till objektiva beskrivningar av performances blir ändå lätt ofrivilligt lustiga. I synnerhet när det gäller en konstnär som Paul McCarthy. Som den här återgivningen av Up Down Penis Show: ”Konstnärens genitalier syns inte tydligt i närbilden: allt man ser är överdelen av hans lår och undersidan av hans penis. Kameran är uppochner. På ett lekfullt men ändå stereotypt sätt upprepar konstnären orden ”upp, ner” och rör kroppen upp och ner i takt med orden. Vid slutet av filmen, när penisen faller tillbaka mot konstnärens lår, förstår åskådaren att konstnären har hållit sin penis i handen under hela videon.”

Men det var också nåt annat som jag inte blev riktigt klok på. Det var ketchupen. Att Paul McCarthy hade sina egna dunkla motiv för att demonisera just ketchupen av alla kylvaror må vara hänt, men att en så enig kritikerkår verkade nicka i bifall, det begrep jag inte. Ketchupen som symbol för samtidens ondska stämde plötsligt lite för väl överens med den kvällstidningsrubrikskultur som vi lever i idag. Där ord som fästingfara och akrylamid fått folk att rysa minst lika mycket som terrorister och reaktorhaverier. När jag växte upp var vi rädda för rotvältor i skogen och att knarkare skulle sticka sina sprutor i halsen på oss om vi kom för nära. Idag handlar rädslan om socker, vitt mjöl och dokusåpor.
Orsaken är uppenbar – vi gillar skräck vi kan tygla. Rädslor vi kan undvika genom att gå snitslade banor genom konsum eller förbjuda våra barn att hänga på plattan efter mörkrets infall. Vi gillar att veta var våra monster bor så att vi kan undvika att sälja jultidningar i deras hus.
Och på så sätt kändes Paul McCarthy – i allt jag läste – bekvämt fördömande. Att gnälla på Bambi, är inte det ungefär lika modernt som att tro att hjärnan skakas sönder när man åker tåg?
Samtidskritik är knepig. Den skjuter så ofta över målet. I synnerhet när den börjar gnälla på populärkulturen. Det är sånt som skapar generationsklyftor. Debatten om Bret Easton Ellis roman American Psycho var ett tydligt exempel på det. När den kom ut var det märkesfixeringen som stod i fokus. Tingen blev symbolen för ondskan. Det faktum att huvudpersonen Patrick Bateman använde Cliniques rengöringslotion, Armanikostymer och lyssnade på Huey Lewis and the News blev på nåt sätt det slutgiltiga beviset på att han var ond. Som om det var tingen per se som gjort honom till en psykopat. Eller som om det faktum att han föredrog Pepsi Light framför Cola Light egentligen var värre än att han styckade uteliggare på sin fritid. Eller åtminstone hanterbarare. En armanikostym är lätt att känna igen. En psykopat är det inte.

Och för att travestera American Riffle Association: ketchup dödar inte människor, människor dödar människor.

Därför började jag lite gnälligt leka med tanken på att jag skulle visa liksom själva populärkulturskräcken här. Representera den farliga ytligheten. Jag hade planer på två eventuella upplägg – det ena var att jag visningen igenom bara skulle referera till Paul McCartney och kanske dra paralleller mellan The Garden och Strawberry Fields Forever.

Det andra upplägget var att jag skulle leta upp andra populärkulturyttringar, där sprickan mellan den påstådda faran och den egentliga faran kunde belysas ytterligare. Kanske genom att citera pripps blå-reklamslogans till varje konstverk och se vad som hände.

Men sen såg jag utställningen. Alla planer jag hade haft på att vara antingen rolig eller metaironisk skrumpnade ihop som gamla födelsedagsballonger. Paul McCarthy låter sig förstås inte pluggas. Inte beskrivas heller. Han måste ses. Han behöver åskådaren för att upplevas. Betraktarens öga är i högsta grad delaktigt. Och i mitt öga är Paul McCarthy oemotståndligt otäck. Främst det faktiskt. Han är hemsk. Och det säger jag med kärlek.

I en tid när våld och övergrepp estetiseras både i konsten och i media är det skönt med någon som är så rakt på sak. Som inte hymlar med varken kroppsvätskorna eller våldsamheterna. Och det finns bara ett annat utrymme där detta fått existera utan att skämmas, och det är inom skräckgenren.
Var får man annars slabba hur mycket som helst och fortfarande berätta en historia? Inom skräckkulturen får man prata om det mest förbjudna samtidigt som blodet sprutar på väggarna. Man får slakta jungfrur med sensmoral, och ingen som tittar kan undgå att få åtminstone några blodstänk på sig.

Det första jag tänkte på när jag kom in i det stora utställningsrummet var nämligen filmen Motorsågsmassakern.. Att Paul McCarthy gillar att leka med b-filmsgrepp är allmänt känt, men likheterna finns inte bara i tekniken utan också i motivet.

I Motorsågsmassakern är det en inavlad kannibalfamilj som styckar och äter upp huvudpersonerna, till synes utan andra motiv än degeneration och kanske hunger. Monstren är klumpiga med överdimensionerade näsor och vanställda lemmar, även skådespelarinsatserna är klumpiga och kulisser bara nödtorftigt sammanhållna. Allt blir insmetat och nersölat och byxorna dras både bildligt och bokstavligt talat ner på de stora amerikanska kärnfamiljsvärdena. Inget är heligt.

Och i Paul McCarthys Caribbean Pirates är likheterna slående. Beskrivningen ovan hade lika gärna kunnat gälla den. Inte bara i själva maskerna eller massakern, utan i det faktum att man som iakttagare faktiskt blir tvungen att ta sig en titt på sina egna motiv:

Det finns nämligen en sorts ultravåld som till slut blir så snuskigt meningslöst att betraktaren blir tvångsmässigt indragen. Det som skrämmer oss är förstås vår egen fascination. Att vi stannar kvar för att titta. Och stannar vi måste vi till slut se våra egna monster i ögonen.

Stephen King har skrivit en bok som heter Dance Macabre. Det är ett försök till att analysera skräckkulturerns kärna, varför den behövs och vad den består av. Där skriver han att all skräckkultur består av två delar. Den ena är äckelfaktorn – som när Regan kaskadkräks i Exorcisten, eller när en evil McCarthypirat sågar igenom ett ben så att blodet sprutar. Äckelfaktorn kan genomföras med varierande grad av finess, men den finns alltid där. Men den andra faktorn är i själva verket mer som en dans. Ett rytmiskt – eller låt oss säga repetitivt – trevande efter det inre rum där åskådarens allra mest förbjudna hemligheter finns.

King hävdar att skräck är konst, att denna andra del av skräckens kärna inte kan vara nåt annat. Han skriver att en riktigt bra skräckhistoria kommer att smyga sig på dig, ända fram till det hemliga inre rum som du inte trodde att nån annan än du kände till. Den kommer att lägga örat mot dörren och lyssna, den kommer att ta fram nyckeln och låsa upp, och den kommer att släppa ut dina egna monster.

Och det är vad Paul McCarthy gör. Han smyger sig in i ens hemliga rum. Han låser upp dem och släpper fram monstren. Det syns framförallt på publiken. De dagar jag gått runt här på utställningen och antecknat och tittat så har det varit märkbart hur de andra åskådarna dragit sig undan – mig och varandra I Arresten där McCarthys performances visas på små teveapparater i de klaustrofobiska rummen har publiken vridit sig på stolarna och snabbt lämnat sina platser så snart nån annan kommit in. Ingen vill bli iakttagen medan de tittar. Påkommen. Som om museibesökarna är rädda för att deras intryck ska sippra ut, skvallra om vad det är för monster de själva bär på.

Och låt oss tala om ketchupen. För nu förstår jag den faktiskt. I skräckfilmsvärlden är det ett välkänt faktum att blod på film aldrig ser ut som blod i verkligheten. Blod, riktigt blod, är nämligen mesigt blekt och odramatiskt, medan filmblodet måste pumpa karmosinrött och livfullt för att vara trovärdigt. För mellan verkligheten och förståelsen av verkligheten står nästan alltid fiktionen. Fiktionen är vår tolk. Den som översätter budskapet till vårt eget språk, så att vi kan hämta hem upplevelserna direkt till hjärtat. För att kunna registrera verkligheten som den verkligen är behöver vi fiktionen. Ketchupen – i synnerhet Paul McCarthys ketchup – är alltså precis som i skräckfilmsvärlden egentligen verkligare än blod. Eller i alla fall effektivare än blod. För hur kommer det sig att vi hyser en sån vilja att tolka så triviala saker som ketchup eller chokladsås som blod och avföring – vi blir visserligen glatt uppmuntrade av Paul McCarthys regi, men ändå – burkarna och flaskorna står ju där, alldeles bredvid. Ändå är det egentligen huvudsakligen vår egna snuskiga fantasi som fyller burkarna med innehåll. Kalla det för kroppsvätskor om du vill, men det är du som skapar den bilden.

Ketchupen är genial för att den är trivial. I alla goda skräckskildringar är det just det triviala som är den viktigaste ingrediensen. Det är det vardagliga som gör att vi känner igen oss, och det är det triviala som gör att vi tar med oss skräcken hem. Och att hämta hem skräcken är en farlig syssla. Vi vet nämligen var den bor. Vi vill hålla den ifrån oss, men både dramatiken och brottstatistiken vet var den trivs bäst. Den bor hemma hos oss. Den dväljs bland brödsmulor och radioskval och sköljmedelsdoft. Den är familjegrälen, fredagsölen, ljudet av en gylf som öppnas eller steg som tystnar. Och det är mycket sällan tevespelen som driver pojkarna till klocktornen, det är familjen som gör det.

Och Paul McCarthy vet det. Fadern och sonen går igen, både med och utan choklad. Det är det familjära, ofarliga som lurar in oss i konstverken och sen slår oss på käften med den vetskap vi egentligen redan besitter.

Och i det riktigt otäcka är gränserna mellan gott och ont aldrig helt självklara. En gammal skräckfilmstradition säger att det alltid är ungdomarna som hånglar som stryker med först. Kombinationen av oskuld och synd – det vi alla kan känna igen oss i – är det som bestraffas. Vi är följaktligen alla lite skyldiga, vi är alla lite delaktiga i det som väntar oss och vi kan inte komma undan.

En konstnär jag känner har en gång förklarat begreppet negative space för mig. Det där när man målar inte själva objektet, utan det som är runtomkring. Det handlar förstås inte så mycket om motiv som om perspektiv. Hur man väljer att se det avbildade föremålet. Eller vad man väljer att fylla det kringritade området med. Paul McCarthy sysslar mycket med det. Det är former och kroppar som man kan titta in i, men det finns alltid dolda utrymmen där som man bara får föreställa sig. Även det är en skräckeffekt. Monstret får aldrig synas, bara antydas – för där strecken upphör tar den egna fantasin vid. Konstnären skissar bara konturerna, innehållet skapar du själv.

Av den anledningen är jag också lite ambivalent till vissa delar av den här utställningen. Den går liksom i vågor. Jag är förtjust i McCarthys beslut att packa ner alla sina performances i små lådor, alla videorna, all rekvisitan. De känns som små osäkrade handgranater av övergrepp som ligger och bidar sin tid, inte ännu färdigt – alldeles för löst bundna. Men sen blir jag besviken när han packar upp alla föremålen igen och kitchfotografera dem – efter att ha besjälat dem och besudlat dem, fångar han dem i ramen igen, säljbarheten, det prydligt smutsvackra som man kan titta på med ett hummande på läpparna och en hand under hakan. Det man kan lämna utan att ha berörts. Jag kan också tycka att skulpturerna ibland blir alltför popkonstiga, alltför hala och lättillgängliga – blicken glider av. En välskulpterad, hårlös och högblank vagina på en äppelfigur är idag knappast nåt man behöver gömma i garderoben. Och en pastisch på en pastisch – som hans Michael Jacksonfigurer – gör att blicken vandrar iväg på jakt efter nästa vilsamma slätstrukenhet.
Jag tycker om hans tidiga verk. De lite taffliga performancerna där han halkar runt i sina egna vätskor och gör sig själv illa och publiken illa till mods. Det finns nåt hjälplöst och modigt i det. Nåt ilsket och sorgset och farligt. Och jag tycker att hans kladdorgier är fantastiska. För trots att det så väl redovisas att detta är illusion – taffligt skådespel, utsågade hål där benet sticks ner innan rekvisitalemmen yxmördas – där slår fortfarande intentionen igenom. Någon vill någon annan illa här. Och jag tittar på.
Men allra mest tycker jag om honom när han inte visar så mycket. Jag tycker att scenografierna – de gapande tomma övergivna, där nåt så uppenbart har skett, där nåt så uppenbart inte har hindrats – är allra allra vackrast. Och allra allra otäckast. Rummen öppnas för fantasin, tomrummen fylls av de egna föreställningarna.

Det finns två sorters skräck – oavsett avsändare. Den första är den skräck som fyller oss med en kortare förtjusning – som en bergocdalbanetur – där man betalar avgiften, åker en liten stund och sen kliver av och glömmer. Det andra är en mycket oresonligare skräck. Den som griper tag i människoplåstret och river av det så att vi blir tvungna att verkligen titta på såret. Båda dessa utlopp finns representerade i den här utställningen. Och båda är nödvändiga för oss. För vi är redan rädda, vi behöver bara få veta varför.

För är det inte så med all skräck att vi vill stänga in den i små lådor, fjärma oss från den, och sen bara avbilda den i snap shots – snabba, lätthanterliga bilder som man kan titta på när man orkar och lägga ifrån sig när man fått nog. Men ketchupen fungerar inte så. Ketchupen rinner in i våra hem, står på alla restaurangborden, sölar ner vår spagetti, fyller intrycken med sin råa, söta doft. Det är de alldagliga tingen som drar oss inåt i bilden och tvingar oss att ta med dem hem. Och det är meningen med ketchupen.

Jag har fyllt min Paul McCarthy med mina monster. Skräcken för det nära. Det som inte går att kemtvätta bort eller stryka från shoppinglistan, utan den skräck som hänger kvar som matos eller undanträngda minnen.
Så låt inte mig störa. Jag har tittat klart.
Nu är det er tur att gå in och stirra era monster i vitögat. Om ni vågar.

Text: Jessica Gedin