Marcel Duchamp via Pontus Hultén

Visningsmagasinet förkroppsligar Hulténs intresse för rörelse, deltagande och aktivitet och kan betraktas som ett försök att aktivera samlingen på ett rent fysiskt plan. Initiativet till Visningsmagasinet togs av Hultén själv. I det gåvobrev där han överlämnade sin samling till Moderna Museet finns inskrivet att ett rum skulle iordningställas där den del av gåvan som inte visades i de stora samlingssalarna skulle kunna studeras på lämpligt sätt. I brevet angavs också att arkitekt Renzo Piano, som Hultén arbetat med då Centre Pompidou uppfördes 1977, skulle rita magasinet.

De äldsta dokument vi visar här vittnar om Hulténs tidiga intresse för Duchamp. Redan 1954 skrev den då 30 år gamla Hultén några brev till den redan legendariska Duchamp. Det kanske intressantaste brevet är daterat 1 december 1954. Med några frågor som rör själva kärnan i Duchamps konstnärskap, men som i Hulténs formuleringar framstår som lika nyfikna som oförargliga, etablerar Hultén här en livslång relation med vad som kommit att bli en av 1900-talets mest inflytelserika konstnärskap. Duchamp svarade i marginalen och returnerade brevet några dagar senare:

Hultén: Is the bicycle wheel on the kitchen chair the first ready-made (1913?), and does it have a name? Has it been exhibited? Is it possible to call it a ready-made if it has not been exhibited, or published, or sold, that is to say as long as it stays in the studio?

Duchamp: Yes, no name, not even ready-made, 1913. Never exhibited and lost after moving.

Brevet författades med anledning av ett radioprogram om dadaism och modern konst som Hultén planerade att färdigställa året därpå.

1954 visades också utställningen Objekt eller artefakter: verkligheten förverkligad, arrangerad av Pontus Hultén och Oscar Reutersvärd, på Galerie Samlaren i Stockholm. Trots att utställningens undertitel utlovade såväl objects composés, konstruktioner, mobiler, objects trouvés, ready-mades och matematiska objekt visades inte ett enda verk av Duchamp. Däremot ägnades Duchamp en ansenlig del av det temanummer av tidskriften Kasark som också fungerade som utställningskatalog. Under rubriken ready-made skrev Hultén att det handlar om ett engelskt begrepp som kommit att användas i det franska språket: ”Konsttermen ready-made fick betydelsen ’ett fabriksgjort föremål som utnämnts till konstverk genom konstnärens val’”, förklarade Hultén.

Utställningen Objekt eller artefakter kan tillsammans med ett antal mindre utställningar i Stockholm och Paris under 1950-talet ses som upptakten till Hulténs första stora manifestation på Moderna Museet, Rörelse i konsten som öppnade 1961. Även där innehade Duchamp en huvudroll. Rou de bicyclette (1913/1960), som omtalas i konversationen ovan och som ännu 1954 saknade titel, pryder utställningskatalogens omslag. I samband med utställningen gavs också en grammofonskiva ut i form av en av Duchamps Rotoreliefs (1935/1959). På grammofonskivan har ett antal inspelningar från vad man kallar den ”rörliga konstens historia” samlats. Det var också till Rörelse i konsten som Ulf Linde gjorde den kopia av La mariée mise à nue par ses célebataires, même (1915-23/1961) som nu finns i museets samling. Repliken signerades av Duchamp i samband med hans Stockholmsbesök i september 1961. Vi visar här det fem sidor långa dokument där Linde redogör för händelseförloppet i verket. Dokumentet översattes från svenska till franska och godkändes av Duchamp i februari 1963, med några smärre justeringar i marginalen.

Samtliga dokument som visas här är hämtade från Hulténs privata arkiv. Det donerades till museet tillsammans med Hulténs konst- och boksamling 2005, ett år innan Hultén gick bort. I personarkivet är det möjligt att följa Hulténs karriär, från 1950-talets galleriutställningar och hans engagemang i tidskrifter som Blandaren och Kasark, via verksamheten vid Moderna Museet 1956-1973 och sedan som chef för några av de större museerna för modern och samtida konst i Europa och USA. Arkivet vittnar om hur utställningar tagit form likväl som om det dagliga museiarbetets göromål. Men arkivet är inte heltäckande, exempelvis har dokument från Hulténs verksamhet som chef för Centre Pompidou (1973-1981) förblivit där.

Arkivet är en ganska egenartad väg in i konsthistorien. Efter en tid framträder de välkända namnen som personer, med vänner, familj, intressen och farhågor. Konstnärens handskrift vittnar om en fysisk närvaro och den ofta förtroliga tonen kan ge sken av att vi också, nästan, var där. Ingenting kan egentligen vara mer paradoxalt när det rör sig om ett konstnärskap som i hög grad bestod i att avlägsna den egna handens arbete. Det handlar här trots allt om en konstnär som producerade etiketter med sin egen underskrift, färdig att klistra på de repliker som andra utförde av hans verk.