Medverkande konstnärer

Född 1972

”Hair and clothes are pinned up for observation volatile odours they expose themselves to scented fumes and after that adorn themselves in an animal’s fear and finally, turn away from the centre”, 2021

Med sina verk vill Astrid Svangren fånga flyktiga minnen, förnimmelser eller stämningar. De i rummet utvidgade målningarna kommer till i långa arbetsprocesser där Svangren söker ett slags exakthet. Många av verken hålls ihop av en struktur, här har delar så som tygremsor eller knycklat aluminium flätats in i ett hönsnät. Material vi känner till och som väcker associationer. Den långa titeln ger oss en riktning, en möjlighet i seendet. Vi kan uppfatta de olika fragmenten som ren abstraktion. De isiga tonerna, guldglimret, likt det som uppstår när solen lyser på snö, kan också väcka minnen av en krispig vinterdag.

Född 1982

”Horizon of Me(aning)”, 2021

Skulpturen ”Horizon of Me(aning)” är en horisont av björkved som staplats på längden enligt konstnärens specifika instruktioner. Det monotona arbetet har utförts i avskildhet under samtal om psykisk ohälsa. Verket uppfördes första gången 2015 efter att flertalet självmord skett i Sápmi. I överlämnandet till Moderna Museet har Carola Grahn byggt skulpturen tillsammans med poeten och jojkaren Simon Issát Marainen, som själv förlorat två bröder. I samklang med en livsåskådning där naturen betraktas som besjälad kan veden tänkas bära dessa berättelser, så som skogen sägs höra människans bekännelser. Samtidigt ger den långsträckta trädoftande stapeln tyst vittnesbörd om fysiskt arbete liksom ett löfte om framtida eld.

Född 1948

”SX-70-porträtt av konstnären i transsexuell förvandling #1, #2, #3”, 1979/2021

När Esse-Li Esselius började experimentera med Polaroid SX-70-kameran under det sena 1970-talet förenades två förvandlingsprocesser. Esselius hade sedan flera år tillbaka utforskat sin könstillhörighet och ägnat sig åt crossdressing. Nu började hon dokumentera transformationen i en serie självporträtt, samtidigt som hon manipulerade bildens kemiska framkallningsfas. I fotografierna möter vi en hårt sminkad blick och en ung kropp som framträder ur mörkret. Organiska mönster och sprickbildningar sprider sig ut över bildytan i en process som lever sitt eget liv. Polaroidbilderna har med dagens teknik printats i storformat på baksidan av plexiglas. Esselius konstnärskap finns representerat i Moderna Museets samling sedan tidigare, men det här är första gången som hennes verk förvärvas och visas under namnet Esse-Li. Esse betyder ”att vara” på latin.

Född 1992

”Familjealbum”, 2021

”En abstraktion av min familjesituation.” Så beskriver Fatima Moallim den känsliga teckning som broderar ut sina kopplingar och nervtrådar över en gråsprängd linoleummatta. Verket ”Familjealbum” kan även betraktas som ett alternativ till det familjealbum som aldrig blev. Den svarta figuren i teckningens mitt är konstnären själv som barn, samtidigt kan verket även handla om någon helt annan. Barnet är fångat bland linjer och kroppar som drar åt olika håll – i en väv av relationer, känslor och trassligheter. För Moallim blev tecknandet ett sätt att bearbeta en uppväxt utan något självklart sammanhang. Linoleummattan för tanken till allmännyttans hyresrätter. Mot dess slitstarka stenimitation framträder Moallims spröda linjer likt hällristningar och hieroglyfer.

Född 1964

”Sittande figur”, 2018–2021

Med små medel skapar Gabriella Ioannides illusoriska och fantasieggande bildrum som blir till stilla scener för mystiska dramer. I målningarna huserar kroppsdelar i sällskap av abstrakta former. Kontrasterande färgfält och skuggor ger antydningar till djup och håligheter. Ibland återfinns ett bord eller en säng i Ioannides bildvärld men i de här målningarna överges alla likheter med de rum vi normalt lever i. Kroppen är fragmenterad men inte sargad, som om varje lem lever sitt eget liv, rymmer ett eget existensberättigande, en egen livserfarenhet. I ”Sittande figur” sträcker sig motivet vidare mot väggen bakom genom ett illusoriskt hål.

Bildades 2009

”Vargtimmen”, 2017

Vargtimmen är den tid på dygnet mellan klockan 03:00 och 05:00 då många processer i kroppen pågår, ofta utan att den sovande är medveten om det. Biologiska rytmer vittnar om tidigare stadier i vår mänskliga utveckling då andra förutsättningar gällde. Konstnärsduon Gideonsson/Londré arbetar ofta utifrån regelstyrda aktiviteter relaterade till olika uppfattningar av tid. Det är en inre kroppsklocka de vill komma i kontakt med och överlämna sig till, olika biologiska rytmer som oscillerar och ibland tar över i det fördolda. Övningarna blir ett sätt att släppa taget om det egna jaget och försätta sig i ett mer upplöst varande. Teckningarna har tillkommit i samband med konstnärsduons undersökande av olika tillstånd och upplevelser av den egna kroppens förändring under vargtimmen.

Född 1947

”Min älskade”, 2020 och ”En blå punkt”, 2020

Någonstans måste man börja, och Hans Lannér börjar ofta med ett hus. Motiven är viktiga, men bara som uppvärmning inför det väsentliga: själva måleriet. Varje till synes slumpartad linje och färgfläck upprätthåller med precision balans i kompositionen. Färgerna är pålagda i tunna lager. I ”En blå punkt” hänger kläder på tork utanför ett vitkalkat hus. ”Min älskade”, där fönsterluckorna står på vid gavel, är från ungefär samma plats. Det är landsbygden i Tanzania, dit konstnären gärna reser. Husen kan förefalla vagt bekanta, även för en som aldrig varit där. Också detta är kännetecknande för Lannérs bildvärldar. De är platser vi på samma gång känner och inte känner.

Född 1988

”Alice & Paula”, 2018

Det dubbla självporträttet ”Alice & Paula” utgör en del av serien ”Crack an Egg”, målad i äggtempera på gesso blandat med sand. Genom valet av teknik betonar Helena Lund Ek en kroppslighet och antyder även målningens tema: abort. Verket är en skildring av tacksamhet och ofrivillig skuld, av en smärtsam ambivalens sällan skildrad bortom kvinnliga rum. Det handlar både om att kontrollera och kontrolleras av kroppen. Som så ofta i Lund Eks konstnärskap samspelar motiv, material, kropp och andlig utveckling. Hennes pågående dialog med tidigare generationers konstnärer återspeglas i verkets titel, en referens till den amerikanska porträttmålaren Alice Neel och den magiska realisten Paula Rego, vars arbeten fick betydelse i debatten kring legaliseringen av abort i hemlandet Portugal.

Född 1987

”Studier av människor och mig själv som tränar”, 2021

”Studier av människor och mig själv som tränar” är en arbetsbok. I den berättar Idun Baltzersen om människors osminkade vardag. Bakom bilderna ligger många timmars erfarenhet av kroppar som tränar och tittar på sig själva. Med kraftiga tuschlinjer tecknar hon dem nästan som om de var stilstudier av skulpturer. En inspirationskälla är renässanskonstnären Piero della Francescas (1415–1492) målningar av poserande människor. Baltzersen använder ofta sin kropp och egna ansikte för att uppmärksamma hur sociala medier påverkar vårt sätt att iscensätta oss själva för någon annans blick.

Född 1995

”Dabeesha”, 2021

Vänskap och systerskap är centrala teman i poeten och fotografen Ikram Abdulkadirs bilder. Porträttet av lillasystern Salma, med slöjan som fladdrar i vinden och döljer hennes ansikte, är ett av många där Abdulkadir följt och dokumenterat unga kvinnor i stadsdelen Rosengård i Malmö. Kamerans fokus ligger på husfasaden bakom systern, som liksom smälter in mot den. Ljuset är naturligt, färgskalan varm, kompositionen självklar. Abdulkadir arbetar i en fotografisk tradition som gestaltar livet i urbana miljöer. Ofta använder hon sig av familjära platser och personer som står henne nära. Resultatet blir glimtar av förtroliga och avslappnade ögonblick, bilder där det hemtama sträcker sig ut i staden. ”Dabeesha” betyder ”vinden” på somaliska.

Född 1971

”Gladys”, 2014

Verket ”Gladys” är uppkallat efter konstnärens mammas moster i Montevideo, den äldsta i en släkt där sången länge varit ett sätt att skapa samhörighet. Gladys sjunger en vemodig melodi som får hennes känslor att brisera. Medmänsklighet och upplevelser av förlust tränger fram när hon avbryter sig för att berätta om vad sorgen gör med oss som lever vidare efter att någon närstående avlidit. Genom sitt spanska ursprung är den här sången del av en uruguayansk tradition som, likt tangon, omfamnar känslor av längtan och saknad. Gladys generation är den sista som minns ett land dit många anlände från andra sidan Atlanten för att påbörja ett nytt liv. Hon tillhör också en generation kvinnor som genomlevt en militärdiktatur och samtidigt utgjort stommen i familjen.

Född 1983

”Feet”, 2018

Julia Bondesson arbetar framför allt med skulptur i trä och med performance. Förutom att ha studerat vid Kungl. Konsthögskolan i Stockholm har hon även studerat handskdockteater i Taiwan och konst i Japan och Thailand. Bondessons verk föreställer ofta kroppar och kroppsdelar, laddade med både skönhet och vemod. Skulpturen ”Feet” är, i likhet med flera andra av Bondessons verk, på samma gång varsamt som grovt tillhuggen och frammejslad. Stilla intar skulpturerna gallerirummen likt vilande aktörer i väntan på aktivering och interaktion. Bondesson är bland annat inspirerad av kinesisk filosofi och ett kroppsligt lärande där ett samspel mellan sinne och kropp är en förutsättning för mänsklig utveckling.

Född 1941

”SMOKES”, 1966

”SMOKES” utgör del av en serie målningar från 1960-talet, utförda i en koreografi med en dansande låga som sveper längs tavelduken. Nära, men inte för nära, eftersom avsikten aldrig var att perforera duken och skapa svärtade håligheter. Lågan har i stället ömt smekt luften som nuddat underlaget, vidrört av värmen som lämnat sina spår. En meditativ koncentrationsövning, något som varje målande konstnär av och till utför, men då oftast med pensel i handen. Minsta ouppmärksamma rörelse och plötsligt är det för sent. Som i livet: Ett misstag kan förändra hela scenariot.

Född 1935

”O.P.”, 2019–2020

Vi står framför ett tomt operationsbord, skarpt upplyst under en gammaldags grön lampskärm. Kerstin Berghs målningar växer fram långsamt och blir egentligen aldrig färdiga. Under hela sitt konstnärskap har hon arbetat med bilder som berört henne och som hon lever med. Smärtans bild är tidlös, alla har sin inristad. O.P. stod det på en skylt utanför dörren till barndomens operationssalar. Det kliniska motivet motsätter sig inte det personliga och ömtåliga. Till och med svärtan och färgförnimmelserna i målningen ger en minnesbild från ett ögonblick under morfinpåverkan. På kuddens plats sandpapper. Bordsbenen tunna och rangliga, som vore de del av den mänskliga skörhet de är till för att bära.

Född 1948

”Lena”, 2020

Vi ska alla en gång dö och det är ingen idé att låtsas som någonting annat. Kristina Erikssons motiv har reducerats till bara det mest väsentliga återstår. Det som är på väg att försvinna. Livet. Spåren efter det som tagits bort under arbetsprocessens gång kan anas i de många lagren av färg. Kulörerna i Erikssons målningar är återhållna, ofta olika nyanser av vitt och grått. I ”Lena” vandrar en kvinna klädd i kappa mot ett diffust mål med ryggen vänd mot betraktaren. I handen bär hon en vinbox. Axlarna är uppdragna på grund av bördan, åldern, kylan eller ensamheten. Eller av alltihop på en och samma gång.

Född 1938

”Inlåst”, 1971

I ett klaustrofobiskt rum stirrar en kvinna tomt framför sig. Handfatet och dörren med fönster för insyn och kontroll avslöjar att hon befinner sig på en vårdinrättning. Inlåst. Köttbullarna på tallriken framför henne är placerade som siffror på en klocka, besticken lagda som visare. Tiden tycks stå stilla. I början av 1970-talet gjorde Lena Cronqvist flera målningar från sjukhusmiljö, mot bakgrund av att hon själv under en period vårdades på en avdelning för psykisk ohälsa. Genom hela sitt konstnärskap har Lena Cronqvists teman varit lika personliga som allmängiltiga: moderskap, barndom, ensamhet, död och kärlek.

Född 1932

”Variabel figur”, 1985

Margareta Hallek tillhörde en generation unga studenter från Konstfacks textillinje som i början på 1960-talet ville tänja på konsthantverkets gränser och arbeta fritt med textil som konstnärligt medium. Att forma tyg med nål och tråd var för dem lika självklart och angeläget som att måla med färg och pensel. Utgångspunkten för skapandet var hemmet, att använda det som fanns till hands och utarbeta en praktik sammanvävd med vardagslivet. ”Variabel figur” är ett av de verk där Hallek undersöker publikens delaktighet i det konstnärliga gestaltandet. När verket ursprungligen visades kunde betraktarna själva ändra dess figur med hjälp av resårbanden. En kropp i blivande och ständig omformning.

Född 1954

”Växandets vånda” (2017) och ”Jag är en konstnär i Norrbotten” (2009)

I skulpturen ”Växandets vånda” har Mats Wikström sammanfogat stamdelar av björk som samlats och avbarkats av den bortgångne Storumanslöjdaren Erik Norberg. Vrilen i skulpturens mitt liknar en hjärna, en gren påminner om en stympad hand. Att växa och förändras genom kriser och insikter är smärtsamt, men våndan rymmer även något annat – kraften att gå vidare. I videon ”Jag är en konstnär i Norrbotten” sitter Wikström i sitt kök med en kopp kaffe. I ljudspåret hör vi honom sjunga en melankolisk visa som övergår i trevande tillförsikt. Sången handlar om den självpåtagna strävan att verka som konstnär utanför de stora städerna och samtidigt förhålla sig till konstvärlden. Känslor av utanförskap och tillkortakommanden gör sig påminda.

Född 1956

”Rekonstruktion”, 1989–2016

I ”Rekonstruktion” återvänder Matts Leiderstam till två målningar han utförde 1989. Deras motiv är hämtade från amerikanska gayporrfilmer i en tid då AIDS skördade åtskilliga liv. Verken bjöds ut på Bukowskis auktionshus 2016 och köptes då tillbaka av Leiderstam själv. Därpå följde en målerirenovering liksom ett återskapande av verkens sammanhang i en text som behandlar både Leiderstams privata historia, tavlornas proveniens och de ursprungliga motiven. År 2016 hittade också Leiderstam kärleksscenen ur ”Leo and Lance”, som den röda målningen bygger på. Han letade även upp fakta kring de båda skådespelarnas livsöden: Den ene dog i AIDS och den andre i en motorcykelolycka under en matleverans till människor som insjuknat i sjukdomen. Verket är en revidering, en påminnelse om att kroppar är människoliv.

Född 1974

”Främmande land”, 2014

På avstånd följer videokameran en kvinnas vandring genom ett grått stadslandskap. Distansen skapar en känsla av kontaktlöshet mellan betraktaren, kvinnan och förortsmiljön. Bilderna följs av Meira Ahmemulićs röst, som med saklig skärpa berättar om anhöriga som färdats över gränser med drömmar och hopp om att finna lyckan i ett främmande land. Ahmemulić berättar om sin mor. Under ett års tid arbetade de konstnärligt sida vid sida och utformade kartor över sina tillstånd: modern över sin utarbetade kropp, dottern över samhället omkring dem. Finns det någon plats för utmattade människor och längtande själar i en samhällskropp med bristande rörlighet och empati?

Född 1984

Målningen liknar en abstrakt, monokrom komposition. Men det vi ser i ”Joseph’s Coat” är den enfärgade avigsidan på en klädnad. Mohammed Sami riktar i sitt arbete blicken mot tingen i stället för mot de dramatiska skeenden de är en del av. Ofta kan vi ana en hint av våld i målningarna. Rockens tyg tycks ha utsatts för något, är den ett tyst vittne till det som skett? Titeln anspelar på berättelsen om Josefs rock, som omnämns i Koranen och Gamla Testamentet. I målningen såväl som i de religiösa berättelserna symboliserar rocken svek, förlust och trauma. Sami bjuder in till ett långsamt betraktande, där var och en kan använda rocken hur de vill.

Född 1953

”Signora Canedotto som Hanna Brooman”, 2014

I Nina Bondesons bildvärld återkommer en handfull fiktiva gestalter i olika sammanhang. Signora Canedotto gjorde entré i början av 1990-talet, samtidigt med datorer och Photoshop som erbjöd nya möjligheter att redigera verkligheten. Här ser vi henne i rollen som tonsättaren och läraren Hanna Brooman (1809–1887). Signoran menar att vi lever i Herrens 26:e skapelseförsök och att skapelsen ser ut att helt förödas om ingenting sker. Därför är det varje människas plikt att göra världen bättre. Själv har signoran ålagt sig att sortera bland all världens ting och företeelser, så att var sak och händelse ska finna sin rätta plats. Hon oroar sig ständigt, men ger inte upp sin ambition att förbättra världen.

Född 1986

”eNAN”, 2020

Gängliga pälsklädda ben inlindade i plastfilm, armar liknande yxskaft, en räcka huvuden längs ryggradens kurva. ”eNAN” tillkom i efterdyningarna av Girjasmålet, då häftiga reaktioner ledde till näthat och tjuvslakt av renar, återfunna i sopsäckar längs vägarna i Gällivare kommun. Omedvetna och försvarslösa användes djuren som slagträn i en mänsklig konflikt. I Olof Marsjas skulpturer hopfogas organiska material, hanterade av människor sedan urminnes tider, med kemiskt processade material utan minne. Hans gestalter påminner oss om att materialen inte är åtskilda utan samexisterar. Skulpturerna tycks även äga egen agens och blir en metod för konstnären att omvandla och vrida makten ur historieskrivarnas händer, ett sätt att både bearbeta sorg och leda tanken vidare.

Född 1986

”Natten”, 2019

I Oskar Hults måleri framträder motiven likt hägringar ur färgen. Han målar inte utifrån en skiss utan arbetar direkt med tunna färgsjok för att nå en punkt där målningen tycks sväva mellan olika möjligheter. Vissa bildelement återkommer i flera av hans målningar. De smittar av sig och dyker upp på olika dukar under arbetets gång. I den storskaliga ”Natten” tecknar några få linjer en geometrisk form i vars centrum fyra ögon blickar snett uppåt. En skimrande intensivt gul punkt lyser i det disiga färghavet. Målningens färgfält, de subtilt slöjlika och de mer kompakta, kan framkalla känslan av olika skikt eller världar.

Född 1949

”Atacama, fångenskapens geometri”, 2020

I detta verk återvänder fotografen och författaren Patricio Salinas A till fånglägret Chacabuco i Atacamaöknen i Chile. Efter militärkuppen 1973 fördes flera hundra fångar till den övergivna gruvstaden, som på order av militärjuntan omgärdats av taggtrådsstängsel och minfält. En av de politiska fångarna var Patricio Salinas, som fick nummer 32. Han kom till Sverige 1976 och har på senare år rest tillbaka till sitt tidigare hemland. Genom de svartvita fotografierna har Salinas dokumenterat platsen och försökt rekonstruera och berätta om de egna upplevelserna. På sina många resor har han om och om igen ställt sig frågan hur stor del av honom som blev kvar i Chacabuco. Minnen från platsen dröjer kvar i hans inre, som obevekliga skuggor.

Född 1966

”Thicket”, 2020

Snåret upptar hela bildytan. I tidigare verk har Patrick Nilsson ofta skildrat olika typer av våldshandlingar mot en bakgrund av stram arkitektur eller bland spikraka trädstammar. Verken har väckt frågor om komplexa ämnen, så som aggressivitetens förmodat maskulina natur. Nilssons senaste arbeten utgår däremot från ett stillsamt och närsynt betraktande av den omgivande växtligheten. Träd, buskar och blommor breder ut sig organiskt och otuktat över papperen, utan att verka styras av en framträdande berättelse. Naturen är nog i sig själv.

Född 1960

”Bara i ditt sinne”, 2018 och ”Sista återvändandet”, 2019

Något är på väg att hända. Här har Peter Wallström skapat scener som befolkas av mystiska gestalter, i kulisserna syns drömlika landskap och byggnader, skimrande himlakroppar. Likt figurerna i ”Bara i ditt sinne” och ”Sista återvändandet” lockas vi bortåt eller mot en plats inom oss. En inspirationskälla för Wallström är Caspar David Friedrichs tidiga 1800-talsmåleri, där ryggtavlor avtecknar sig mot vidunderliga landskap och himlar – den lilla människan inför det stora mysteriet. I Wallströms målningar skymtar den ogrundade duken inte sällan fram, och den ömsinta hanteringen av olika färgmaterial, glitterlim och applicerade dukstycken, ger ytan taktila kvaliteter.

Född 1977

”The Haven”, 2020

Med ett blipp är de inne i den varma tvättstugan. Denna unika plats som utvecklades i det svenska folkhemmet för att göra det moderna livet enklare och renare, och för att skapa gemenskap. En gång i tiden en samlingsplats för kvarterets kvinnor, som traditionellt skötte tvätten, idag en plats där grannar passerar varandra i skift.

Men det finns de som använder tvättstugan som en tillfällig tillflyktsort, en plats där de blir en del av ett vardagligt sammanhang, om än för en tvättid. En plats som ger näring åt drömmen om att höra till. För de som tvättar sovsäckar i stället för lakan, och som söker sig till torkrummens värme när det är kallt ute, blir tvättstugan en manifestation av glappet mellan drömmen om folkhemmet och den nedmonterade välfärden.

Född 1978

”Bones”, 2021

Sigrid Holmwoods verk utgår från ett omfattande forskningsarbete kring naturlig färgframställning och hur olika koloniala strukturer inverkat på dessa processer. Holmwood uppmärksammar hur förtryck av både ursprungsbefolkningar och bondeklass lett till en förlust av kunskaper, inte minst om växter och deras egenskaper. Här kan även paralleller dras till den historiska häxjakten som delvis grundade sig i ett fördömande av visst kunnande, exempelvis om växters läkande kraft. Holmwood för vidare kunskapen och tillämpar den även praktiskt i sitt arbete med målningar och tygtryck. Mönstret i ”Bones” är hämtat från bland annat ett 1700-talstryck, som användes som varningsmärke på dörrar till hus där människor insjuknat i en smitta.

Född 1963

Ur serien ”Självporträtt 1991–1992”, 1991–1994

1991 studerade Snežana Vučetić Bohm på Nordens Fotoskola och fick uppgiften att genomföra ett dokumentärt bildreportage. Utrustad med stativ, självutlösare och en Rolleiflexkamera – en klassisk modell inom fotojournalistiken – reste Vučetić Bohm till dåvarande Jugoslavien där kriget höll på att bryta ut. Mitt i den politiska konflikt som eskalerade omkring henne, vände hon kameran mot sig själv. Både stridsvagnen på bokhyllan hemma hos kusinerna och taggtråden i landskapet där hennes mormor levde, tycks varsla om det förestående kriget. Vučetić Bohm möter här vår blick både som betraktare och betraktad, som den människa hon är i ett skrämmande obegripligt sammanhang.

Född 1962

”Jag räknar till 27”, 2021

Funderingar kring livets skörhet och vad som återstår när liv upphör är framträdande stråk i Stina Siljings konstnärskap. I sitt måleri har Siljing arbetat med cellstrukturer, de byggstenar som allt liv har som grund, såväl växter som djur och människor. Hon började också göra objekt i organiska material som bär spår av försvunna existenser. I ”Jag räknar till 27” har Stina Siljing följt årsringarna i ett stycke almträ. Den tjugosjunde årsringen har hon graverat och fyllt med bladsilver. Verket hör till en serie som bearbetar saknaden och sorgen efter sonens självmord. Trästycket har samma mått som scarfen sonen alltid bar och som han lämnade efter sig, noggrant upphängd i hans hem.

Född 1985

”Neon Circle”, 2017

Susanna Jablonskis skulpturer påminner ibland om tingen som finns i vardagslivet, andra gånger rör det sig om bearbetade, ömtåliga material formade till abstrakta föremål. De fysiska konstruktionerna befinner sig ofta på gränsen till vad som går att upprätthålla. Här svävar en gloria av violett ljus över en bädd av lavendel i samma färg. Neoncirkeln mäter 163 centimeter i diameter, vilket motsvarar konstnärens egen kroppslängd och vingbredd. Vid närmare anblick blir det uppenbart att cirkeln är ofullbordad och att det bara är ljuset som håller ihop skulpturens två element. Lavendeln är en växt som sägs ha läkande egenskaper.

Född 1955

Ur serien ”Nackar”, 2010/2021

Serien ”Nackar” utgör andra delen i en trilogi där fotografen Thomas Wågström arbetat med olika perspektiv. Första delen är en studie av molnformationer sedda från jorden, den tredje visar händelser, situationer och människor på marken fångade uppifrån Wågströms lägenhet på trettonde våningen. Och här studeras nacken, vår kanske mest oföränderliga, men också osynliga och sårbara kroppsdel. Wågström har fotograferat ett femtiotal personers nackar, ungas och gamlas, familjens, vänners och okändas. Vi ser en samling ömsinta bilder där längtan efter att kyssa ett barns mjuka nacke, att få smeka en älskares eller älskarinnas hemliga kroppsdel, eller förvåningen över att så tydligt kunna känna igen en persons baksida blir uppenbara och väcker minnen.