Tiden är en plats. Verk ur Moderna Museets samling

Text: Annika Elisabeth von Hausswolff

En enkel köksstol i en gråvit nyans med en brunrutig stolsdyna – tankarna går till det svenska folkhemmet. Framför stolen, fastskruvad i den, en plexiglasskiva. Effekten är sensationell, detta enkla grepp – att på ett redan existerande vardagsföremål applicera ett glas som upphäver stolens funktion, förvandlar den till en historisk artefakt, transformerar detta profana objekt till en myt. Det är bara för bra. Stolen har med hjälp av den transparenta ytan blivit till bild, och det är bara via bild som jag vill förstå världen. Det är trots allt så att jag hämtar all information och inspiration från andra fotografers och konstnärers verk. Verkligheten intresserar mig föga bortom dess representationer och visuella manifestationer; påståenden och seenden genom tid och rum och allt jag ser är mitt, jag äger dessa bilder och använder mig av dem.

Varför valde Edward Weston en gång i tiden att fotografera en toalettstol ur denna ovanliga vinkel; underifrån, närgånget och utan önskan om att redovisa objektets egentliga funktion? I en liten informativ text på Metropolitan Museums hemsida står det att Weston i ”Excusado” (1925) relaterar till den kvinnliga kroppens sensuella kurvor. Själv ser jag ingenting annat än en utbuktning, en ”bulge”, ett manligt könsorgan bakom ett par trånga byxor. Det bästa och det sämsta med bilder är att de är tolkningsbara. En yta för projektion, ett behändigt verktyg för vår fantasi. Fenomenalt och ohederligt, bedårande och inställsamt på samma gång.

Vissa av de bilder jag valt irriterar mig; de där fötterna som hänger ned ur en lucka i taket i Andy Warhols svartvita fotografi från 1985 till exempel. Och fasaden som är så sluten i Lewis Baltz bild från 1973, den ger mig andnöd men ändå återkommer jag till den och måste välja ut den till min utställning-i-utställningen av verk ur Moderna Museets samling. Cindy Shermans motbjudande gestalt i ”Untitled #123” (1983), vad vill hon mig egentligen? Figuren bjuder ut sig med hjälp av ett insmickrande leende och en motsägelsefull ljussättning och jag väljer att bli provocerad. Liksom en konstnärlig process kan utgöras av en mängd olika val så måste även betraktaren välja att investera sin blick i bilden. En missuppfattning är att det finns något specifikt att förstå i konsten vilket är synd då det förhindrar att ett möte äger rum. Det finns ingenting att begripa, snarare erbjuder bilder en dialog som trotsar naturens krav på orsak och verkan. Ingen bild vill vara osynlig, alla bilder vill bli ifrågasatta och bekräftade.

Ulla Wiggens sensuellt röda målning från 1967, året då jag föddes, känns i sammanhanget lite apart men när Inge Holms infraröda fotografier, tagna trettio år tidigare, dyker upp i flödet av dokumentationer ur samlingen så uppstår en visuell förbindelse. Det kretskortsliknande nätverk som Wiggen målat fram i ”Den röda TV-n” speglas i de vener och blodkärl som Holm velat synliggöra i kropparna från 1930-talet. Det ser ut som om en blixt har slagit ned i deras bröstkorgar, det är obehagligt vackert och påminner om det osynliga nätverk i universum som länkar samman kroppar, teknik, tankar och bilder.

Mitt urval förvånar mig lite grann. Det har blivit mycket människor, kroppsdelar och rörelser. Men jag tror att det är idén bakom varje bild jag är ute efter. Som till exempel Artur Boströms jämförande fotografier av dels händer, dels en vassrugge; en betraktelse av tekniska kvaliteter snarare än av unika extremiteter eller en specifik natur. Och Carl Jacob Malmbergs konstlösa serie ”Gymnastik”, där påklädda respektive nakna män demonstrerar kroppens motoriska förmåga. Bilderna landar någonstans mitt emellan instruktionsbildens enkla estetik och en homoerotisk betraktelse av manlig elasticitet. Den nakne mannen har inte tagit av sig sina strumpor. Det ser porrigt ut på ett sätt som påminner om sexscener från 1970-talet då ingen man någonsin tog av sig sina tubsockor innan han hade sex framför en kamera.

Varje bild i urvalet har ställt mig en fråga eller argumenterat för sin sak och jag har svarat genom att bejaka dess existens. Tillsammans utgör bilderna en ofullständig karta över mitt eget konstnärskap; många viktiga verk saknas nämligen i Moderna Museets samling och andra har ännu inte blivit gjorda.

Självsvådligt har jag genom en donation införlivat ett eget fotografi i kartläggningen. Bilden kallas ”Det första självporträttet” (ca 1987) eftersom det är precis vad det är. Taget för drygt trettio år sedan, långt innan jag skulle välja att arbeta konstnärligt, var fotografiet en övningsuppgift på en förberedande yrkesskola, min första iscensättning och jag valde att framställa mig själv som Hamlet. På den tiden ältade jag ”att vara eller icke vara”, vilket är helt rimligt för en nittonåring. Jag räknar till fem kranier i min utställning-i-utställningen och känner mig ganska nöjd.

Jag älskar ett porträtt av Kerstin Bernhard som föreställer konstnären och översättaren Ann-Mari Brising, vill att det ska vara jag, vill se ut som hon och ha samma vackra blick som utstrålar själv förtroende, tillförsikt och mod. Det är ett fotografiskt ansikte och jag projicerar mina känslor på detta anlete som fotograferades 1934 och som avled 1997.

Det är så fotografier fungerar, de besegrar tid och rum och de står alltid till tjänst för diverse fantasier och spekulationer. I Teddy Aarnis märkliga grupporträtt med fyra kvinnor i hästsvans och ett litet barn ser jag också mig själv, de är alla jag, även det lilla barnet. Men en helt annan känsla uppstår i mötet med Lena T, fotograferad av Stina Brockman 1980. Lena möter min blick och knockar mig med sin utstrålning. Lena är definitivt inte jag, hon sitter där, naken i soffan och betraktar oss alla med sin kritiska, aningen desillusionerade, blick.

”Trycket skall minska” (1975) är en bild av Beth Laurin där en fin känsligt tecknad klitoris flankeras av två rivjärnsliknande mönster. Konstverket är brutalt och vackert och det gör ont i mig att betrakta det. Jag kan identifiera mig med den fysiska smärta som bilden framkallar men det gör också ont att konstatera att så kallad kvinnlig konst ofta har behövt handla om erfarenheten av att vara kvinna för att uppmärksammas. Min egen konst inkluderad. När jag i dag undervisar studenter födda på 1980- och 90-talen ser jag en förändring. Majoriteten studerande är kvinnor, queer eller på annat sätt normbrytande och många av dem arbetar med andra frågeställningar än kön och identitet.

Något märkligt händer inför en bild av Thomas Ruff (”jpeg td02”) från 2006, mina ögon tåras när jag betraktar den. Det är en mäktig bild ur serien nedladdade jpeg-filer från nätet. Ett höghus rasar efter en sprängning, kanske World Trade Center i New York, det spelar ingen roll, bilden får representera alla våldsamma sprängningar som pågår världen över. När jag funderar över varför jag blir så rörd blir det tydligt att det inte handlar om själva tragedin som verket representerar utan om kärleken till konsten.

Själva tilltaget, att uti från en simpel jpeg-fil blåsa upp ett fotografi till flera kvadratmeter, är präglat av en fåfäng tillit till sin vision som bara en konstnär kan ha. Men även den konceptuella gesten, att utgå från en media bild och problematisera densamma, kastar mig tillbaka i tiden till början av 1990-talet då jag (vi) för första gången drabbades av den postmoderna storm som blåste in från, främst, Nordamerika och Kanada. Konstnärer och fotografer som Mike Kelley, Barbara Kruger, Richard Prince, Cindy Sherman, och Jeff Wall, för att nämna några, visade på nya strategier för oss som var unga och som ville vidare inom den fotografiska traditionen. Lotta Antonsson, en vän och en förebild, reflekterar med sin triptyk ”this girl has inner beauty” (1990) den tiden med känsla, humor och en ny fotografisk retorik.

En bild jag har svårt att sätta ord på är teckningen av Ivan Aguéli. Vem är hon, denna unga kvinna som ställer betraktaren mot väggen med sin svårslagna attityd? Tecknad med säker hand och inskriven i historien med kärlek. Vår värld är summan av alla handlingar, skeenden och tankar som har tänkts. En bråkdel av alltihop har transformerats till bilder och ibland tänker jag på allt jag har missat, som av en eller annan anledning har försvunnit eller som helt enkelt aldrig blev bild. Tanken är överväldigande.