c/o Riddarhuset

Kan man inte bara acceptera livets vackra mysterier? Samtidigt måste man konstatera att världen, och kanske i viss mån även konsten, idag är komplicerad – att låtsas som något annat framstår numera som naivt och romantiskt. Det tycks som om vi för alltid har förlorat vår oskuldsfulla tro och förmågan att vara ett med naturen. Och även denna uppfattning, en slags sorg över det förlorade paradiset, den oskuldfulla tiden före syndafallet, då vi åt av kunskapens frukt – är något romantiskt.

Henrik Håkanssons konst kretsar bland annat kring att försöka förstå fåglarnas sång. Hans verk har karaktären av naturvetenskapliga experiment. Med hjälp av avancerad teknisk utrustning, ofta små bevakningskameror, studerar han naturen och framför allt olika djurarter och deras beteenden. De filmer och ljudupptagningar, ibland direktsända, som sedan presenteras i hans utställningar är också försök att kommunicera. Håkansson tycks vilja synliggöra naturen – som kulturvarelsen människan har ett alltmer distanserad förhållande till. Och kanske vill Henrik Håkansson även upprätta en kommunikation med detta andra: djur och natur.

All den tekniska utrustning med vilken Håkansson observerar och även i utställningar visar naturen, utgör också en påtaglig kontrast till denna. Samtidigt som den gör det möjligt för oss att komma närmare djuren och naturen, synliggör tekniken också den distans vi har till naturen. Vår upplevelse av den är medierad. 1997 skapade Henrik Håkansson en miljö för puppor och fjärilar i den Nordiska Paviljongen i Venedig. Han berättar att de flesta besökare föredrog att se på de tevemonitorer som visade bevakningskamerornas bilder, snarare än att se direkt på naturen. Är bilden av verkligheten intressantare än den oförmedlade verkligheten? Blir något betydelsefullare när det hamnar på teve? Mikrofonerna och kamerorna som omger insekterna och djuren i Håkanssons verk kan föra tankarna till politiker och filmstjärnor i en presskonferens. Naturfilmer och program i teve uppmärksammar ofta hur en särskild djurart eller ett ömtåligt ekologiskt system är hotat av människans framfart.

Henrik Håkanssons observationer av djurvärlden skiljer sig dock från naturprogrammen på teve. Där uppvisas naturens mest dolda mirakel – valar föder sina ungar i ishavet, en groda i regnskogen slänger ut sin tunga mot en fluga – i ultrarapid. Scener som bara varar några sekunder men som tagit månader, kanske år för ett filmteam att upptäcka, komma nära och fånga på film. Ofta ledsagas dessa bilder av en röst som förklarar vad vi ser, varför djuren beter sig som de gör – ofta också att de är hotade, utdöende. Allt är tillgängligt och förklarat. I Henrik Håkanssons verk saknas förklaringarna till vad vi ser eller hör. Inte heller är bilderna tillrättalagda och redigerade på samma sätt. Betraktaren får snarare själv ikläda sig rollen som forskaren som får vänta, observera och försöka förstå. Den vetenskapliga metoden i många av Håkanssons verk utesluter inte att de har en starkt suggestiv karaktär.

I serien Sweet Leaf som första gången visades på Galerie für Zeitgenössische Kunst i Leipzig, möter betraktaren bland annat en stor videoprojektion som framställer en samling getingar som kretsar kring en wettexduk indränkt i saft. Intensiteten i rörelserna och surrandet är påträngande och hotfull. Även om den natur Håkansson visar är medierad, så kan den vittna om det vilda, otämjda som både lockar och skrämmer människor. Den suggestiva karaktären kan förstärkas av att Håkansson ofta blandar in musik.

Riddarhuset byggdes 1641-1674 efter ritningar av den franske arkitekten Simon de la Vallé (som emellertid dödades i en duell redan 1642). Bygget fortskred under ledning av den tyske stenhuggarmästaren Heinrich Wilhelm och fasaden komponerades av holländaren Joost Vingboons. Trapphallen är, liksom takets uppbyggnad, ett verk av Simon de la Vallés son Jean; den monumentala trappan i mörkbrun kalksten dominerar byggnadens inre mittparti. Den parkliknande trädgård som vetter mot Stockholms ström är en variant av den franska parken, med naturen inordnad i geometriska mönster. Hela byggnaden och parken är genomsyrad av mänsklig kultur och historia. Därmed är det också en idealisk plats för Håkanssons verk att ta spjärn emot.

Magnus af Petersens
Intendent samtida konst, Moderna Museet