Den 1:a på Moderna: El Perro

När Gulfkriget bröt ut 1990 förändrades synen. Framförallt i amerikanska CNN ramades kriget in med en spektakulär tevegrafik och med en ”publikanpassad” dramaturgi där militäroperationer skildrades på bästa sändningstid. Många ifrågasatte krigsrapporteringen. Våldet föreföll overkligt – som ett iscensatt skådespel. Anpassade militären sina aktioner till tevebevakningen?

Krig och propaganda hör intimt ihop, något som inte minst Paul Virilio har analyserat i sin bok ”War and Cinema: The Logistics of Perception” från 1989. Liksom den kinesiske generalen Sun Tzu påpekade i den 2.400 år gamla boken ”The Art of War”, menar Virilio att kriget inte enbart vinns på slagfältet. Det vinns också genom att i förväg veta vad motståndaren planerar. Men också genom att övertyga soldaterna att våga dö för sitt land. Bland annat tar Virilio upp den nära relationen mellan Hollywood och den amerikanska krigsmakten under andra världskriget. Genom att konstruera och underblåsa en sentimental patriotism i publikdragande filmer påverkades massorna i den riktning som makthavarna ville. Hollywood tjänade pengarna, militären fick soldaterna.

Alltsedan Gulfkriget har denna sammankoppling mellan media och makt blivit mer tydlig och allmänt ifrågasatt. Den spanska konstnärsgruppen El Perro (Pablo España, Iván López och Ramón Mateos) ställde första gången ut tillsammans 1991 i Madrid och har sedan dess undersökt sociala förhållanden i samhället, inte sällan utifrån relationen makt och media. Ofta återkommer de till våldets betydelse i denna relation. När de deltog i grupputställningen ”ARS 06” på Kiasma i Helsingfors under förra året, visade de konstruktionen ”Security On Site”. Den var ett slags panikrum i vilket man kunde söka skydd om man kände sig hotad och var ett försök att lösa problemet med en allmänt ökad hotbild i samhället. Men vilka hot? Naturligtvis direkt fysiska hot. Men jag misstänker också att El Perro pekar på de ångestladdade känslor inom oss själva som inte har någon tydlig, riktad hotbild utan som härrör från massmediernas rapportering av våldsamheter, sjukdomar eller naturkatastrofer. Massmedierna tenderar ofta att överdriva och till och med att spekulera med tragiska händelser. Vad är det egentligen vi blir oroliga över? Det verkligt inträffade eller rapporteringen av det inträffade?

När jag såg gruppens skulptur ”Memorial (Serie Democracia)” (2005) första gången var det som om jag hade sett den tidigare. Men det hade jag inte. Det jag kände igen var de ökända bilderna av fångar som under 2004 förnedrades i fånglägret Abu Ghraib i Irak genom att forma en mänskliga pyramid. Det är fruktansvärda bilder, och fruktansvärda handlingar. I den barockliknande skulpturen står tre fångar nakna på golvet med huvor på sig. Det var den mediala bilden jag kände igen. Men sedan finns en figur som balanserar på deras ryggar. En skateboardåkare!?

De tre konstnärerna i El Perro (Pablo Espãna och Iván Lopez arbetar också under namnet Democracia och Ramón Mateos under eget namn) har en bakgrund i spansk subkultur, i synnerhet i skateboardkulturen och dess närhet till graffiti och post-punk. I videon ”Skating Carabanchel” (2005), som visas i anslutning till skulpturen, ser man tre skickliga skateboardåkare göra sina tricks i det beryktade fängelset Carabanchel i Madrid. Fängelset inhyste de mest hårdnackade motståndarna till Francoregimen efter det spanska inbördeskriget. I dag är det övergivet, fyllt med sönderslagna flaskor och grafitti.

Genom att visa de två verken samtidigt förefaller El Perro påpeka att kränkningarna i Irak motsvarar förtrycket och övergreppen under Francoregimen i Spanien. Tittar man riktigt noga på videon ser man också ett ögonblick hur en av skateboardåkarna balanserar med total jämvikt likt figuren i skulpturen. Men kombinationen mellan fängelserna och skateboardkulturen är inte alldeles omedelbar. Skateboardkulturen har sin bakgrund i en frihetlig förnekelse av etablissemanget. Men hur kan då en skateboardåkare skymfa fångarna eller göra sina tricks i ett gammalt tortyrfängelse?

Det finns inget enkelt svar. Det första man tänker på är att skateboardåkaren representerar populärkulturen – aningslös och historielös. Men ”Memorial (Serie Democracia)” gestaltar också en slags sammansmältning av motsägelser genererade av samtidens informationsbombardemang. På sitt sätt är skulpturen ganska smaklös. Och det är också dagens massmediasamhälle. El Perro pekar dessutom på att även krigsbilder numera har blivit en del av underhållningsindustrin.

Det är ingen överdrift att påstå att massmediernas bild av världen har tagit över vår egen bild av densamma. Men det är ingen nyhet. När Andy Warhol gjorde sin serie med silkscreens föreställande en sörjande Jacqueline Kennedy efter mordet på hennes man 1964, använde han en förlaga ur en tidning. När han vid något tillfälle blev intervjuad om dessa verk, frågade reportern om det var mordet på den amerikanske presidenten som han ville skildra? Nej, svarade Warhol. Är det Jacqueline Kennedys sorg? Nej. Men vad handlar då bilderna om? frågade reportern till sist. Hur massmedierna sörjer åt oss, svarade Andy Warhol lakoniskt.

Vad Warhol identifierade i sin konst under 1960-talet, var just hur massmediebilder blivit ett raster mellan mig själv och verkligheten. Men inte bara det. När en och samma bild mångfaldigas i enorma upplagor riskerar bilden att förlora sin ursprungliga mening. Det postmoderna intåget på konstscenen under 1980-talet tolkade denna utveckling både positivt och negativt. Det positiva låg i möjligheterna att se konsten som en uppsättning tecken, som ett språk, vilket kan formuleras om och om igen i alla de mest omöjliga och möjliga kombinationer. Vad som är original eller kopia är oväsentligt. Det väsentliga är vilken effekt eller påverkan tecknen och språket har – inte vad tecknen ursprungligen betydde.

Utställningsansvarig: John Peter Nilsson

Utställningen har vernissage 1 februari kl 18–20

Kl 18.15 samtal mellan konstnärerna och John Peter Nilsson, intendent Moderna Museet. Språk: Engelska. Endast ingång från huvudentrén, museet i övrigt har stängt. OBS! Det är fri entré på vernissagen

Den 2 februari äger ett samtal rum mellan El Perro och Kristina Riegert, docent i medie- och kommunikationsvetenskap på Försvarshögskolan i Stockholm, i serien Videodialoger på Instituto Cervantes Spanska Kulturinstitutet Stockholm. Moderator: John Peter Nilsson. Videon ”Skating Carabanchel”, 2005, av El Perro kommer även att visas. Plats: Bryggargatan 12 a, Stockholm.

I samarbete med Instituto Cervantes Spanska Kulturinstitutet i Stockholm.