Daniel Birnbaum & Håkan Rehnberg

Daniel Birnbaum: Först måleriet: Vad är detta för bilder?

Håkan Rehnberg: Det är som alltid målningar utförda under en session, färgen är bearbetad vått i vått. Jag arbetar på sandblästrade akrylglasskivor med oljefärg och målarknivar. Först lägger jag på färgen fläckvis och fragmentariskt, täcker ytan i flera lager. Sedan frilägger jag partier av ytan med en liten målarkniv ända in till grunden.

DB: Du målar genom att ta bort färg?

HR: Jag flyttar runt färgen, liksom plöjer i en halvt okänd terräng, med en irrande och oförutsägbar gestik. Grundläggande är hur lager visuellt och fysiskt kastas om. Jag slutar i det ögonblick när målningen nått ett ultimat uttryck av exakthet, ofta i en blandning av eufori och uppgivenhet.

I några av målningarna prövar jag mitt arbete mot Carl Fredrik Hill och hans sena målningar av stränder, där tång och sörja glimmar i det grunda tidvattnet. Det är som en yta som träder fram och drar sig tillbaka, allt hamnar under och över en glänsande vattenyta, vrider sig i tidvattnet, samtidigt både vackert och frånstötande. Men det är inte det visuella sambandet jag söker utan mer idén om en grund och gräns i upplösning.

DB: Strängheten och det envetna sökandet efter ett slags ursprung tycks med åren ha avlösts av ett måleri som är mer händelserikt. Har du blivit mer lättsinnig?

HR: Grundinställningen är absolut densamma. Det är egentligen inte ett sökande efter ursprung, utan mer att ”situationen” ständigt måste upprättas på nytt. Men det är som om jag nu dröjer kvar i måleriet lite längre, inte bara etablerar det, utan faktiskt praktiserar det. Det är kanske lättsinnigt – åtminstone mer sinnligt.

DB: Din inriktning bryter med det svenska konstlivets betoning av det amerikanska. Det gäller dina filosofiska intressen, som i första hand rör tyska och franska strömningar. Men kanske också konsten?

HR: Jag såg Joseph Beuys när han visades på Moderna 1971. Det gjorde ett mycket starkt intryck, speciellt som jag var helt oförberedd och mycket ung. Hans verk satte spår i vad jag gjorde de första åren på Konsthögskolan i mitten av 70-talet. Ganska snabbt orienterade jag mig mot ett mycket abstraktare håll.

Jag kom i New York i kontakt med Brice Mardens måleri och med Robert Rymans. Såg några träboxar av Donald Judd som var så underbart exakt installerade. Blinky Palermo upptäckte jag också tidigt. Det som jag själv arbetade med var hybrider mellan objekt och måleri. Trots att de amerikanska impulserna var avgörande så var min blick helt kontinentaleuropeisk.

DB: Vissa av skulpturerna för tankarna till enkla byggnader och ibland kanske till ett slags obegripliga möbler.

HR: Minimalismen har alltid varit viktig. Den var avgörande för mig som blivande konstnär i början av 70-talet. Något radikalt avvisande och samtidigt fysiskt närvarande. Det som en gång attraherade mig var synen på hur objektet relaterade till platsen. Men även användandet av prefabricerade material och den reducerade bearbetningen. Jag sökte något som inte var gestaltande, men inte heller konstruerande, utan mer en elementär handling som transformerade ett föremål eller ett material till konstobjekt.

DB: Hur tänker du dig utställningen?

HR: Den är ingen berättelse eller redovisning, utan snarare en prekär situation. För mig står konstverket för en motståndshandling, ingen förståelse, ingen användbarhet, men förundran och ett omskakande ifrågasättande. Något historiskt avgörande hände när målningen lyftes ut ur sin ram och skulpturen lyftes ner från sin sockel. Detta var en process som pågick hos Mondrian, en omsorg om målningen och färgen som objekt, hur målningen avslutades i ytterkanterna, hur färgen vävdes i lager. Man kan också se det hos Barnett Newman. Hur hans tidiga målningar var ett slagfält för metaforer till att i ett avgörande ögonblick bli materiella händelser av färg. För mig är det övergången från det svårbegripliga till det obegripliga.

DB: Det obegripliga – är det vad som får dig att gå vidare?

HR: Ja konst är inte något man tillägnar sig, äger eller ens praktiserar, utan tvånget att i alla lägen uppsöka punkten då man faller av scenen.