The Objects of My Affection

Text: Ylva Hillström

1921 kom Man Ray till Paris. Han slog sig ner i stadsdelen Montparnasse som sjöd av intellektuellt liv. Genom sin vänskap med Marcel Duchamp och sitt engagemang i dada-rörelsen kom Man Ray snabbt i kontakt med poeter och konstnärer som André Breton, Tristan Tzara och Jean Cocteau. Man Ray blev framför allt känd som fotograf, men han arbetade lika gärna med film, objekt, måleri och text. När nazisterna ockuperade Frankrike 1940 blev Man Ray, som så många andra, tvungen att lämna Paris och via Lissabon återvända till USA.

Reproduktion
Det blev i Hollywood, filmindustrins drömfabrik, som Man Ray fann sig till rätta. Under sin drygt tio år långa exil i sitt forna hemland USA började han göra målningar och objekt efter gammalt recept. Eftersom han inte hade kunnat ta med sig sina verk i samband med flykten och var beroende av att få visa sin produktion för en ny publik återskapade han några av sina gamla verk från 1920- och 30-talen. Ibland rörde det sig om rena reproduktioner, ibland om variationer på ett och samma tema. Processen fyllde antagligen även ett visst terapeutiskt syfte – den återkallade de ting han saknade mest från sin verksamhet i Paris. Trots att publikens och kritikernas mottagande i hans gamla hemland var svalt, fick han möjlighet att ställa ut sina verk vid ett flertal tillfällen under 1940-talet.

Galleristen Julien Levy bjöd in Man Ray att ställa ut på sitt galleri i New York i april 1945. Man Ray visade målningar, fotografier och även ett antal objekt, som alla i någon utsträckning var omarbetningar av hans tidigare verk. Utställningen fick namnet The Objects of My Affection. Detta blev sedan ett samlingsnamn för Man Rays olika objekt och kom även att inkludera verk som var gjorda innan flytten från Paris. I katalogen som hörde till utställningen skrev Man Ray i förordet:

”I vilken form det slutligen än presenteras: i en teckning, i en målning, i ett fotografi eller i själva objektet med sina ursprungliga mått, så är det gjort för att roa, förundra, irritera eller inspirera till eftertanke, men inte för att väcka beundran inför den typ av teknisk briljans som man normalt letar efter i andra konstverk.”

Dessa rader är handskrivna på det första bladet i Moderna Museets album Objects of My Affection, som förvärvades till museets samling 1997. Det är daterat Hollywood, september, 1944. Boken var ämnad för publicering 1944, men det tycks som att den handgjorda boken istället fick utgöra förlaga till den katalog som publicerades i samband med utställningen på galleri Julien Levy. Albumet består av 28 separata ark i kartong med sammanlagt 37 inklistrade gelatinsilverfotografier av både objekt, interiörer, rayografier och målningar. Samtliga är verk som betytt mycket för Man Ray.

Många av Man Rays originalobjekt har gått förlorade och i vissa fall är de fotografiska spåren det enda som finns kvar. Ibland utgör fotografiet det egentliga verket, då ”originalet” aldrig har tagit fast form, exempelvis när en skugga fått bli del av själva objektet. Han utförde ofta repliker av tidigare objekt utifrån fotografier; helt enkelt kopior med kopior som förlaga (den fotografiska bilden kan ju som bekant sägas vara en kopia av verkligheten). Teoretikern Rosalind Krauss har intresserat sig för original/kopia-problematiken i Man Rays konst. Ett av verken som finns avbildat i albumet Objects of My Affection är Self-Portrait från 1944. Det består av en träram med ett böjligt ark rostfritt stål som fungerar som spegel för betraktaren. Krauss har påpekat att Man Ray genom att ge verket titeln Självporträtt frånsäger sig sin egen ”upphovsrätt” till verket, eftersom varje betraktare kan sägas bli verkets upphovsman. En handling som är nog så omstörtande mot bakgrund av vår benägenhet att alltid betrakta konstnären som konstens upphov. Betraktaren ges även möjlighet att ompröva sin egen identitet, eftersom reflexionen förändras och förvrängs i metallbiten. För varje betraktare blir verket nytt, det antar en ny identitet. Originalet löses i upp en oändlig rad kopior.

I det fotografi av verket som är inklistrat i albumet syns Man Rays egen spegelbild, och bilden blir således konstnärens eget självporträtt. Varje enskilt fotografi i albumet innehåller på så vis flera lager av tolkningar. Fotografiet i samspel med den handskrivna texten utgör ett sådant lager, och själva det avbildade verket och dess historia ett annat.

Man Rays samlade verk är som ett pussel utan enkel lösning, som ett förunderligt kalejdoskop där betraktaren ständigt kan upptäcka något nytt. Något entydigt facit är heller inte att vänta. Man Ray framhöll att objekten för honom själv, liksom för andra, var ett mysterium, och han hoppades att de så skulle förbli.

Språk
Till varje fotografi i albumet har Man Ray skrivit en kommentar eller betraktelse. Det är poetiska rader, ofta underfundiga och ibland tämligen obegripliga. Rosalind Krauss framhåller att Man Rays lekfulla användning av språket i titlar och kommentarer är en viktig del av verken. Orden har ofta dubbla betydelser och svårigheten att låta ett ord en gång för alla representera ett enda ting blir uppenbar. Man Ray själv hävdade språkets betydelse för objektens tillblivelse. Man bör, menade han, inte söka efter plastiska kvaliteter, utan istället låta orden och föremålen tillsammans skapa en enkel poetisk bild. Ett gott exempel är objektet Palettable, som finns avbildat i albumet Objects of My Affection. Verket består av en palett som har fått ben och därmed ser ut som ett bord. Den uppenbara kombinationen av ordet för palett (palette) och bord (table), får ytterligare en dimension genom närheten till ordet palatable, som betyder välsmakande eller smaklig. Den tillhörande handskrivna kommentaren lyder: ”To put a palette on its feet, and the palette on a plate is no mean accomplishment”. Här blir också ordet plate dubbeltydigt – det kan betyda både fotografiskt glasnegativ och tallrik.

Också samlingsnamnet Objects of My Affection är, menar Krauss, en ordlek eftersom object inte bara betyder ting utan också mål. Titeln Objects of My Affection kan således förstås dels som ”saker av känslomässigt värde” för Man Ray – De ting jag hyser känslor för – och dels som ”föremålet för Man Rays känslor” – Mina känslors mål. Frasen var välbekant för många när Man Ray gjorde den till sin, den är nämligen hämtad från titeln på en 1930-tals schlager av Pinky Tomlin, Coy Poe och Jimmie Grier.

Minnen
Språket kan också ha en annan funktion i albumet Objects of My Affection, utöver sin poetiska och underfundiga verkan. De handskrivna raderna som står invid varje fotografi för tankarna till konventionella fotoalbum, som de flesta av oss har personliga erfarenheter av. Fotografier och fotoalbum brukar vanligtvis förknippas med minnen. Man använder kameran för att dokumentera något eller någon som man vill komma ihåg. Fotografierna i Objects of My Affection kan sägas vara minnesbilder av verk som haft stor betydelse för Man Ray, en del av verk som han en gång tvingats lämna efter sig i Paris. Som tidigare nämnts är bilderna i flera fall dokumentationer av verk som själva är reproduktioner; minnena har på sätt och vis filtrerats genom de olika versionerna.

Fotohistorikern och teoretikern Geoffrey Batchen menar att fotografier snarare är ett hinder än ett stöd för våra minnen. Han resonerar kring fotografiets tillkortakommanden som minnesbild. Han påvisar hur människor genom fotografiets historia har försökt hjälpa minnet på traven genom att komplettera ett fotografiskt porträtt med exempelvis en hårlock från den avbildade, eller handskrivna kommentarer och signaturer på fotografiet. Enligt Batchen behövs något sinnligt för att minnet ska kunna väckas till liv genom fotografiet.

I Man Ray’s Objects of My Affection fungerar handskriften lite på samma sätt. Albumets närmast amatörmässiga kvaliteter (till exempel felskrivna ord som helt enkelt är överklottrade) förstärker känslan av poetisk dagbok. Vetskap om omständigheterna kring albumets tillkomst och kunskap om de avbildade objekten – kort sagt kontexten – ökar betraktarens känsla av att detta album är ett högst personligt verk av Man Ray; personligt och betydelsefullt. Det är en plats för Man Rays minnen, och kanske förmår det också väcka betraktarens egna minnen.