Förköpsbiljett krävs till utställningen Giacometti, gäller även barn och övriga med fri entré. Köp/boka biljett

Olle Bærtling, 1950-tal. Fotograf: Okänd

John Peter Nilsson om Olle Bærtling

Mina tavlor är inte gjorda för taxar! Citatet ovan är så typiskt för Olle Bærtling; Det är svaret på en fråga som hans gallerist William Aronowitsch på 60-talet minns: Varför hängde han sina verk så högt? “Mina tavlor är inte gjorda för taxar!” var det avklippande svaret. John Peter Nilsson, Moderna Museets intendent sedan några år och ansvarig för förra årets succé Modernautställningen 2006, har arbetat med höstens utställningen. Han träffade Bærtling endast en gång, men har ändå en stark relation till hans konst.

– Han, jämte Andy Warhol var mina första konstnärliga upptäckter på sjuttiotalet. Jag pluggade konst på universitetet i Lund och där var Oscar Reutersvärd professor emeritus och han kunde berätta en hel del historier om Bærtling. Senare gjorde jag min första utställning på Skånska konstmuseum/ Pictura 1979, som var en hyllning till just Olle Bærtling.

Det finns många personer som känner sig kluvna inför Bærtlings måleri. Det liknar knappast något annat i sin samtid. Hans närmaste svenska “släkting”är Otto G Carlsund (1897–1948) och även han hade mycket svårt att vinna konstvärldens gillande. Hur ska man förstå Olle Bærtlings konst?

– Man behöver inte förstå den. Det finns en dynamik i den som bara finns där. Man ska fyllas av ett slags kraft när man ser på hans målningar. Ett typiskt drag för Olle Bærtlings målningar är färgen. De är som sköna, men samtidigt plågsamma dissonanser.

– Han ville inte att målningen skulle ha någonting med naturen att göra. Det var en av hans ledstjärnor. Han eftersträvade att hitta nyanser av icke-natur. Ta till exempel hans egen färg: Bærtlingvitt – en blandning av grönturkosvit. Han hade också en speciell laseringsteknik. Tunna färglager på varandra för att få fram en speciell lyster.

I katalogen till utställningen skriver den norske skribenten Øystein Ustvedt att Olle Bærtlings bilder “uttrycker en modern, i staden förankrad, livserfarenhet”. Vad menar han med det?

– Det finns en tradition i den europeiska konstruktivismen där den abstrakta konsten går hand i hand med stadens utveckling. Under femtiotalet började Sergels Torg att planeras. Olle Bærtling involverades i det, tillsammans med arkitekten David Helldén.. Bærtling blev också under sina resor till USA mycket inspirerad av landets framtidsoptimism. Ha drogs med i den.

– På många sätt var han barn av sin tid och var en påhejare av de moderna idéerna och den moderna staden. Och han hade storslagna planer! Till exempel ville han bygga en ny huvudstad – som skulle ligga på Hallandsåsen…

Varför är det angeläget att göra en stor utställning med Bærtling idag?

– Dels är det en ny generation besökare som aldrig mött hans konst. Sista han hade utställning på Moderna var året då han dog 1981. Det är mer än ett kvarts sekel sedan. Dels finns det ett nyvaknat intresse för abstrakt konst som kan tilltala den nya generationen konstnärer. Tidsandan är att postmodernismens ironier och sättet att dekonstruera konsten och samhället är lite på väg bort. På nittiotalet kommer intresset för det dokumentära och analyser av verkligheten. Dessa två huvudlinjer håller på att ersättas av ett nytt intresse för modernismen och dess visioner. Man vill blicka framåt igen.

Så det behövs en ny idealism?

– Ja! Det kan man säga. Man ska se verken och fyllas av kraften. På Modernautställningen 2006 kunde publiken möta Jacob Dahlgren. Han är mycket inspirerad av Olle Bærtling. Om man återgår till utställningskatalogen så är en av huvudteserna en nyläsning av hur man ska placera Bærtling konsthistoriskt och geografiskt.

Var hör hans konst bäst hemma, i Kandinskys Europa eller i minimalismens USA?

– Något händer med Olle Bærtling på femtiotalet. Inledningsvis håller han sina kompositioner så att säga inom verkets ramar. Inom fyrkanten. Men sedan inträffar något: han öppnar upp kompositionen och bilden expanderar utanför ramen. På det viset bryter han mot den europeiska modernismen och hans metod påminner om den amerikanska minimalismen. Jämför bara med Frank Stella eller Donald Judd, där rummet som verket finns i, inbegrips i kompositionen. Bærtlings öppna former fortsätter ut i rummet.

Så vad anser du? Har man misstolkat Bærtling helt hittills och bara läst hans verk i europeiska sammanhang?

– Han är amerikansk i sin iver att gå framåt och spränga gränser. Samtidigt finns det en idealism hos honom som är mer europeisk. Han gick sin egen väg.

Under hela sin livstid blev han aldrig av med stämpeln att han var utan konstnärlig utbildning och att han under lång tid arbetade som bankman. Han var tvär som person, drastisk och överhövan kritisk mot den svenska försiktigheten och det lyriska lynnet. Nej, för Olle Bærtling var det kraft, dynamik och den “öppna formen” som var livsväg. Samtidigt präglades han av rättvisepatos och hederlighet. Olle Bærtling fortsätter att förbrylla – nu även en ny publik.

Intervju av Paulina Sokolow med John Peter Nilsson om Olle Bærtling – En modern klassiker. MMV Bulletinen, september 2007

Mer om utställningen