Introduktion

Alltsedan den abstrakta konstens uppkomst under 1900-talets första årtionde till de post-mediala och sociala experiment som följde under seklets sista årtionde, kan utvecklingen av skulpturkonsten under modern tid förstås som ett gradvist raserande av konstformen så som vi tidigare känt den.

Fritsch, Koons och Ray trotsade avantgardekonstens krav på evigt framåtblickande och omvandlade den traditionella skulpturens konventioner för att skapa konst-verk som inte bara är tydligt föreställande utan ofta också rent av figurativa. De verk som visas i Skulptur efter skulptur kan alltså sägas komma efter skulpturens påstådda död, men de kommer också efter i en annan bemärkelse, då skulpturerna är gjorda utifrån – eller efterbildar – den konstform som de ska förnya.

Hur dessa konstnärer har vävt in 1900-talets experiment i vårt århundrades komplexa skulpturbegrepp är vad den här utställningen vill berätta om.

Mellan kyrkan och skyltfönstret

Konstens möte med skyltfönstret är ett bärande tema inom den moderna konsten. Detta framträder tydligt i utställningen i tre verk som belyser ready-madens och popkonstens roll i de tre konstnärernas parallella utveckling.

När Koons epokgörande serie The New (här representerad av New Hoover Convertibles, New Shelton Wet/Drys 5-Gallon Doubledecker (1981–87)) först visades på New Museum of Contemporary Art i New York så var det i museets skyltfönster på den starkt trafikerade shoppinggatan Fifth Avenue.
På ett liknande sätt såg Fritschs Madonnenfigur  /  Madonna (1987) – en förstorning i mänsklig skala av en religiös souvenir – för första gången dagens ljus på ett torg i tyska Münster mellan, med konstnärens egna ord, ”kyrkan och skyltfönstret”.

Ray hittade sitt eget uttryck i förhållande till varan och konsumtionssamhället i en serie verk som byggde på den standardiserade skyltdockan, här representerad av en version av hans numera ikoniska Fall ’91 (1992). Verket gjordes i tre olikt klädda versioner.

Rays kommersiella kloner, precis som Koons dammsugare i perfekt nyskick eller Fritschs många madonnor, utmanade minimalismens förkärlek för serialitet och popkonstens upprepningar. De slog in på en väg som ledde bort från den minimalistiska hållningen som tidigare varit rådande.

Från det hittade till det tillverkade

Om de tidigaste verken i Skulptur efter skulptur fortfarande kan uppfattas som ready-mades, så är de endast ready-mades i en radikalt ”bearbetad” bemärkelse. De upphittade föremålen befinner sig här långt från Marcel Duchamps citat av ett cykelhjul eller omkullvälta pissoar.

Här uppträder de upphittade föremålen förunderligt fetischerade (om inte helt omgjorda), en ironi som understryker den gemensamma utvecklingen hos alla tre konstnärerna från det hittade till det tillverkade.

Vare sig de senare verken i utställningen imiterar redan existerande föremål (Koons glimmande monument Balloon Dog (Red) (1994–2000) bygger på en förgänglig partyattiralj för barnkalas medan Fritschs Frau mit Hund  /  Woman with Dog (2004) omvandlar en billig turistsouvenir av snäckskal till en skulptur i mänsklig skala) eller, som i fallet med Rays The New Beetle (2006) lämnar ready-maden till förmån för en direkt avbildning ur livet, så påvisar de alla en nästan tvångsmässig besatthet av hantverket.

Med hjälp av dagens avancerade teknologi når denna perfektionism sin mytiska höjdpunkt i Koons studio, där assistenter arbetar i skift dygnet runt. När Ray säger att han vill att vi ska ”hålla andan” inför konstverket talar han för alla tre skulptörerna.

Skulptur efter skulptur

När dessa konstnärer internaliserade ready-madens logik och rörde sig bortom detta grepp kom motivvalet, som under abstraktionens och minimalismens långa inflytande varit undertryckt, tillbaka. Därmed följde också en stark tendens att anspela på gångna tiders skulptur, även den som gjordes i ett så avlägset förflutet som den grekiska antiken.

Rays Young Man (2012) uppdaterar den grekiska kourosfiguren i form av en kalifornisk hipster, medan Koons Metallic Venus (2010–12) omtolkar den romerska statyn Venus Kallipygos från första århundradet e.Kr. som ett glänsande stycke lava av spegelblankt turkostrostfritt stål.

”Venus med den vackra bakdelen”, som skulpturen även kallas, var inspirerad av berättelsen om två systrar som grälade om vem som hade den mest fulländade rumpan, och här har Koons metalliska gudinna fått en ny medtävlare, denna gång i form av en i högsta grad dödlig man.

Kanske är det mest minnesvärda partiet i Rays skulptur rent av den unge mannens bakdel – som emellertid fascinerar oss just därför att den är så avlägsen från det klassiska idealet!