Fotograf, bildskapare och banbrytare

De formulerade, praktiserade och företrädde ett banbrytande bildspråk som skakade om i lilla Sverige. De gjorde fotografiet till en egen domän av tekniskt och konstnärligt skapande, liksom en plattform för debatt, diskussion och ställningstagande. Uppmärksamheten nådde långt utanför dåtidens fotografkretsar och gjorde ett väsentligt intryck på konstnärer, författare och förstås den tidningsläsande allmänheten.

Sten Didrik Bellander hade efter kriget vistats ett år i New York där han bland annat assisterat och inspirerats av den då nästan helt okände fotografen Richard Avedon. Erfarenheterna transporterade han hem till Sverige och till sina generationskamrater. Bellanders ateljé i centrala Stockholm blev ett knutpunkt för unga djärva fotografer under femtiotalet. Själv kom han att fungera som den fasta punkten i ett nätverk av svenska kollegor som i övrigt reste kors och tvärs över världen.

Från Bellanders ateljé mynnade en strid ström av fotografier, idéer och visioner som gav upphov till vilda diskussioner mellan en yngre och en äldre generation fotografer. Här bildade också Bellander och hans kamrater den numera legendariska gruppen Tio Fotografer som kan tillskrivas några av de viktigaste bidragen till svensk fotografi. Under dessa turbulenta år var Sten Didrik Bellander själv ganska tystlåten i stora sammanhang. Däremot entusiasmerade han sina kollegor som kom att föra in hans resonemang i den offentliga debattens ljus. Under raden av häftiga diskussioner frammejslades konturerna på problemställningar som skulle komma att engagera fotografer långt in på sjuttiotalet.

I Sten Didrik Bellanders fotografier finns både en surrealistisk och en realistisk dimension – både något undflyende och högst konkret. Hans bilder visar på en särpräglad iakttagelseförmåga gällande objekt och ting samt ett inkännade och humanistiskt förhållningssätt till människor. I båda fallen utmärks Bellanders arbete av känslighet, precision och en elegant underfundighet.

Sten Didrik Bellander avsade sig tidigt allt intresse för pressfotografens hetsiga arbete. Ateljén blev hans självklara arbetsplats. Där finner han koncentration och har tid att söka och prova olika uttryck i motiv och bild. Men ofta har Bellander också fångat – liksom i förbifarten – ett vardagligt motiv på stan som han transformerat till en extra ordinär bildkomposition. I dessa vardagens utsnitt har inget yttre tillförts utom Bellanders utpräglade observationsförmåga, hans humor och känsla för omgivningens bildmässighet.

Bellanders uppdrag – liksom hans kamraters arbete – utgjordes av beställningar från tidningar, reklambyråer och industriföretag. Fotograferingar gällde allt från mode och mat till industriprodukter. Alla sorters motiv ägnades samma formmässiga omsorg av Bellander och åtskillnaden mellan det vi idag skulle kalla ”kommersiell fotografi” och ”konstnärligt fotografi” fanns helt enkelt inte. Först på sjuttiotalet skulle fotografiet som medium fasa in under begreppet konst, där Sten Didrik Bellanders bilder nu tillsynes helt naturligt hör hemma.