Medverkande konstnärer

Född 1967

”First Woman on the Moon”, 1999

De enda människor som har landat på månen är tolv vita amerikanska män. Aleksandra Mir drog därför slutsatsen att om en kvinna någonsin skulle kunna landstiga på månen behövde hon sannolikt bygga den själv, och det är precis vad hon bestämde sig för att göra. Under en dagsaktion på en nederländsk sandstrand, dokumenterad av ett stort mediauppbåd, byggde Aleksandra Mir tillsammans med 50 volontärer och 10 inhyrda grävskopor ett månlandskap. Där reste hon sin flagga, deklarerade sig själv som ”första kvinnan på månen” och skålade med publiken, som även inkluderade ”första svarta mannen”, ”första gaypersonen” och ”första tysken” på den bleka himlakroppen.

Född 1966

”Självporträtt”, 2021

Jaget fyller bildrummet med självklarhet. Den turkosblå bakgrunden är målad med penseldrag som följer kroppen, iklädd klänning i kontrasterande ljusgul färg. Ami Bergmans konstnärskap har sin grund i ett mångårigt, gediget arbete med måleri och tecknande. Hon sätter ofta sig själv i centrum, som om hon ideligen vill påminna om någonting. Bergmans porträtt av sig själv i rollen som konstnär frammanar frågor om att ta plats, att inte behaga, att trotsa begränsande normer för hur en något äldre kvinna bör se ut och bete sig. Med penseln i den enorma handen möter hon oss med en utforskande blick. Händerna besitter förmågan att outtröttligt skapa en egen plats i världen.

Född 1964

”De odugliga fem”, 2012

Att hysa förhoppningar om sitt framtida drömyrke, men tvingas till att ta ett annat jobb för att försörja sig, är en erfarenhet många kan känna igen sig i. I särklass inom kultursektorn. De unga personerna i Annika Ströms performance är studenter vid scenskolan som tagit sig an arbetsuppgiften att servera dryck vid en social tillställning. I rollen som sig själva bär de lite slarvigt sittande kläder, spiller och beter sig allmänt frånvarande, eftersom de egentligen drömmer om att vara någon annanstans. På den riktiga scenen. Det dröjer en stund innan vi som besökare på vernissagen inser att vi är vittne till andras eventuellt hopplösa drömmar, samtidigt som vi deltar i en performance.

Född 1989

”minijobs”, 2020

Att sy i knappar hör till de anspråkslösa uppgifter som utförs i hemmet. De må vara oansenliga, men knappar är egentligen smått fantastiska objekt som kopplar ihop disparata delar till något sammanhängande. Astrid Kajsa Nylanders målningar av knappar bär titeln ”minijobs”, vilket understryker associationen till småsaker och enkla insatser. Verken kommenterar den undanskuffade plats vissa kvinnliga praktiker har haft historiskt. På någon knapp blänker droppar likt tårar, på en annan kryper en precist målad insekt och skärper fokus i bilden. Den amerikanska konstnären Judy Chicagos feministiska färgexplosioner genljuder i Nylanders målningar, som med sina olikformade dukar tänjer på gränsen mellan objekt och måleri. Det vilar något kroppsligt, vagt erotiskt, över trådens slingrande ut och in genom hålen.

Född 1930

”Ljus slätt”, 2013

Bertil Almlöfs stora oljemålning badar i ljus. Vid första anblicken ser den ut att vara abstrakt, men titeln antyder att den kan föreställa ett landskap, om man vill. Gult dominerar, men den gula färgen är inte allenarådande. Skyar av orange finns där, och längre ner möts blicken av gröna inslag. En slätt är ett öppet landskap utan träd eller höjdskillnader, kännetecknad av gräs, luft och ljus. Den kan också kallas savann, pampas eller prärie, beroende på var i världen vi befinner oss. Almlöf är målare och grafiker, utbildad under 1950-talet på Valands konstskola. Hans konstnärskap kännetecknas av starkt kolorerade landskapsmotiv som balanserar mellan det abstrakta och det föreställande.

Född 1971

”Public Service”; ”Miss Universum visar konst”; ”Streets of Bredäng”; ”Ah, det är konsten”; ”På tunnelbanan”

Som självutnämnd Miss Universum iförd tiara har Catti Brandelius vänt upp och ner på en rad olika begrepp och förutfattade meningar. I ”Public Service” dök hon upp som supersubjektiv guide på Moderna Museet där hon visade valda verk för besökarna. Med miljonprogrammets hus som fond dansar hon i videon ”Streets of Bredäng” höggravid i förorten. I samband med Stockholm Art Fair 2001 lät Brandelius i ”Ah, det är konsten” kameran svepa över ett tvärsnitt av Stockholms konstliv, och som så ofta är musiken en bärande del av verket. ”På tunnelbanan” är en sång om fördomar gentemot människor från olika samhällsklasser och bakgrunder. Miss Universum behagar inte världen, hon förändrar den så att den behagar henne. Och hon är bara ett av Catti Brandelius många alter egon.

Född 1974

”Vår resa till Frankrike (Mont des Tantes)”, 2021

Äntligen ska de få träffa fler som dem själva: andra homosexuella som delar deras värderingar. Fyra unga medlemmar i den socialistiska föreningen Röda Bögar är på väg från Göteborgstrakten till ett internationellt frigörelseläger i södra Frankrike. Året är 1977 och kampen för homosexuellas fri- och rättigheter drar fram över Europa. I videoverket läser en yngre generation av samtida aktivister ur den tidigare generationens resejournal. Resenärernas längtan och lust åtföljs av osäkerhet inför mötet med de mer erfarna männen nerifrån kontinenten. De svenska landsortskillarna tvingas förhålla sig till nya tankar om femininitet som ett vapen i kampen. Filmen blir ett dokument om att höra till och om förmågan att acceptera sig själv genom att acceptera andra.

Född 1990

”Tändstickor”, 2021

Med säker hand tecknar Edith Hammar fram drömvärldar där begär och längtan efter ömhet och samhörighet laddar bilderna med liv och sensualism. Skarpa kontraster och konturer utan skuggor kännetecknar tekniken och vi bjuds in till de allra mest intima rummen och situationerna: Par som omfamnar varandra i ett kaklat badrum, som svettas i en verkstad och vilande leker med elden. Erotiskt och oskyldigt på samma gång. I Hammars säregna bildvärld återkommer könsöverskridande karaktärer med inslag av hårt spända livremmar, kängor, skinnbyxor och jeans som följer en queer estetik och gläntar på dörren till osynliggjorda subkulturer. De hårda attributen till trots, framträder här en varm omtänksam tillgivenhet.

Född 1965

”Svenska Växter”, 1995/2020

Gerd Aurell tecknar av växterna i Björn Ursings handbok ”Svenska Växter” (1950) i lager på lager ovanpå varandra i sitt sex dagar långa performanceverk, som bär samma namn som floran. Till en början går det att identifiera växterna men snart blir bilden någonting annat. På långt håll ett sugande svart hål. Står du nära urskiljer du fortfarande växternas spröda blad och stjälkar i verkets marginaler. Aurell är intresserad av växt- och djurriket och hur vetenskapen har format vår relation till det. Hennes verk visar hur Carl von Linnés linjära kategoriseringar under 1700-talet fortsatt att påverka vår syn på naturen och dikotomin mellan ordning och kaos.

Född 1948

Målningen ”Drontheimer strasse 36a!” föreställer Gittan Jönssons ateljé i Berlin, staden hon kom till 2010 för att arbeta och leva i. Konstnären sitter och betraktar målningar i olika stadier, däribland, i ett slags meta-gest, ”Drontheimer strasse 36a!”. Utanför fönstret, ett annat lager av verklighet, som en liten prick, ett flygplan som snart ska landa på den numera nedlagda flygplatsen Tegel. Den politiska tidsandan kring 1968 kom att forma Gittan Jönssons konstnärskap, som har spelat en betydande roll för den feministiska konsten i Sverige. I hennes bildspråk möts ett samhällsengagemang och poetiska skildringar av tillvaron.

Bildades 2004

”Insurgency of Life (Lego Pedometer Cheating Machines)”, 2019

Med ”Insurgency of Life” blickar Goldin+Senneby tillbaka på ett 15 år långt samarbete och hur en autoimmun sjukdom bidragit till att forma deras praktik. Det här är en av verkets tre delar, som rör sig kring den utsatta kroppens samspel med kapitalismens inre logik. Genom performativa ingrepp inspirerade av finansvärldens strategier av undandragande och magins förflyttningstrick har duon tidigare verkat i en virtuell sfär. Här träder istället kroppen fram som förutsättningen för vad som är möjligt. Varje legorobot är konstruerad, enligt Youtube tutorials, att skaka en mobiltelefon för att lura stegräknaren och i förlängningen försäkringsbolag och andra aktörer som samlar in patientdata. Mot en bakgrund där den enskilda kroppens behov inte räknas, väcker verket frågor kring beroende, omsorg och människans sinnrika kraft.

Visas ej på grund av tekniska skäl.

Född 1983

”The blue sphere”, 2018

Ingrid Furre intresserar sig lika mycket för stoff och skulptur som för språk och den mänskliga kroppen. Materialen varierar mellan mer fragila, såsom vax, tyg och tvål, och mer beständiga som betong, brons och aluminium. ”The blue sphere” består av 15 unika objekt gjutna i vax. De utgör tillsammans en enda skulptur som genom sina separata delar testar skulpturens diffusa gränser. Vax är hårt i rumstemperatur men blir flytande vid högre temperaturer. Formerna liknar socklar eller pallar som lämnats efter en social interaktion men de kan också betraktas som en samling av bokstaven ”m” som tillsammans ljudar ett läte av njutning eller medhåll.

Född 1984

”The Average”, 2019 och ”0–9 Bye (a bug’s life)”, 2018-2019

Filmen ”The Average” är en kommentar till den individualism som vuxit fram i takt med välfärdssamhällets demontering. Den inledande monologen om tid och rum, om kropp och normalitet, ackompanjeras av ljudet från en sprakande eld. Elden är värmande men också förgörande. Men det är bättre att brinna upp än att långsamt blekna bort i ett marknadsliberalt samhälle som ålägger individen ansvaret att ständigt vara konkurrenskraftig. ”0–9 Bye (a bug’s life)” är en skulpterad mantel i rosa satin märkt med sifferraden 0–9. Den kan läsas som en allegori över livets rörelse mot döden, eller som enbart siffror. Manteln påminner om fjärilen som efter förpuppningen nått livets slutpunkt. I sin praktik arbetar Iris Smeds med performance, film och objekt. Konstens värde och identitetens säljbarhet är återkommande ämnen, och gestaltningarna bär ofta inslag av absurd humor.

Född 1961

”Bagge”, 1998

Med en kropp av papier maché och ben av stål är ”Bagge” en skulptur och ett instrument som alstrar ljud genom de handgjorda kopparspolarna. Ljudet för tankarna till hur olika insekter kommunicerar med varandra, genom att röra på sig så att det knäpper, surrar och svirrar. Jan Cardell har sedan 1990-talet utvecklat olika former av objekt, som förenar ett organiskt formspråk med både komponerad musik och mer interaktivt material. Just det här föremålet skapar sina akustiska ljud mekaniskt både genom analog teknik och digital programmering. Bagge förenar också ett kinestetiskt uttryck, en rörelse med rytm, och spelar på vår förmåga att se liknelser och uppleva nya skapelser.

Född 1973

”Luft” och ”Eld”, 2020

Etsning på kopparplåt är en process som innefattar kontraster, upplösning och förening, högt tryck, kemiska processer och schabloner. I verken Luft och Eld har Jenny Olsson undersökt en enkel form och hur den kan förskjutas i skala mellan något väldigt litet något enormt. Formerna kan föra tankarna till celler eller jorden. Färgers ursprung och kvaliteter, så som transparens och styrka, har också betydelse i de två etsningarna. I sitt arbete har Olsson tagit intryck av den franske filosofen Gaston Bachelards (1884–1962) nästan esoteriska teorier om de fyra elementen, där oväntade samband mellan natur och människa, vetenskap och poesi avtecknar sig.

Född 1975

”Piazza San Marco, Venice” ur serien ”Europea”, 2009/2021

Joakim Kocjancic har sina rötter i en dokumentär fotografitradition. De svartvita bilder som tillsammans utgör serien och fotoboken ”Europea” är tagna spontant ute på gator och torg runt om i Europa. Kocjancic har levt och verkat i flertalet europeiska städer. Genom kameran speglar han sig själv i andra, bilderna bubblar av liv men andas samtidigt melankoli. Det är ett kärt Europa med en tung historia och oviss framtid. I ”Piazza San Marco, Venice” blir den sjunkande stadens mest berömda torg en spöklik fond mot vilken en märklig figur svävar mot skyn.

Född 1979

”The Indigenuity Manifesto”, 2016

Joar Nangos konstnärskap rör sig i gränslandet mellan arkitektur, design och bildkonst. Hans arbeten är ofta processartade, socialt orienterade och influeras av samisk filosofi såväl som av ny teknologi. I det textbaserade videomanifestet uppmärksammas temporära rumsliga lösningar i Sápmi. Termen indigenuity är en kombination av orden indigenious (urfolk) och ingenuity (genialitet). Till följd av århundraden av samexistens med ett extremt klimat har samer, på överraskande och kreativa vis, anpassat sig efter sin omgivning. Uppfinningsrikedomen genererar lösningar som förenklar det naturnära vardagslivet. Alla föremål och material rymmer potentialen att bli något helt annat. Denna gör-det-själv-mentalitet står i bjärt kontrast till varusamhällets konsumtion. Att ta vara på resurser blir en motståndskraft.

Född 1941

”SMOKES”, 1966

”SMOKES” utgör del av en serie målningar från 1960-talet, utförda i en koreografi med en dansande låga som sveper längs tavelduken. Nära, men inte för nära, eftersom avsikten aldrig var att perforera duken och skapa svärtade håligheter. Lågan har i stället ömt smekt luften som nuddat underlaget, vidrört av värmen som lämnat sina spår. En meditativ koncentrationsövning, något som varje målande konstnär av och till utför, men då oftast med pensel i handen. Minsta ouppmärksamma rörelse och plötsligt är det för sent. Som i livet: Ett misstag kan förändra hela scenariot.

Född 1941

”Inlaga”, 2017

Utöver att vara konstnär har Jörgen Svensson en examen i sociologi. Intresset för beteendevetenskap är tydligt i de omfattande projekt han arbetade med under många år och som sprängde rätt in i samhällsväven. Det sociala inslaget var något Svensson bar med sig när han runt 2008 alltmer började arbeta med bilder ensam i sin ateljé. Målningarna präglas av Svenssons uppväxt i en värmländsk bruksort där det textila och konsthantverket var viktiga uttrycksformer. I den här bilden gestaltas samhällets grundpelare: kommun, region, kyrka och stat. På bomullsväv har Svensson mödosamt applicerat färgen med en injektionsspruta. Metoden knyter an till minnet av hans kamrater på uppväxtorten för vilka samhällets institutioner inte räckte till, utan som gick under i missbruk.

Landskapet, 2021

”Landskapet” är en förbindelse mellan Moderna Museet och Kultivator i vilken den senare ålägger sig att arbeta för att öka den biologiska mångfalden på ett stycke arrenderad mark på Öland. Kontraktet existerar i två exemplar. Det ena, “bevittnat” av en bit jord från den arrenderade marken, presenteras i en glasmonter på museet. Det andra förvaras i en identisk monter på gården hos Kultivator där den kontinuerligt fylls på med spår eller objekt från de pågående verksamheterna i landskapet. Denna monter kommer att doneras till museet efter fem år. Verket ”Landskapet” kan ses som en performance i vilken konstnärernas aktioner i samspel med de olika ekosystemen gestaltar den öländska naturen. Kultivator är ett experimentellt, ekologiskt lantbruks-och konstkooperativ beläget i Dyestad på Öland.

Född 1972

”Anadyomene”, 1999–2007 och ”Berlin Magic Model Project / Prostitution and Other Activities”, 1999

Leif Holmstrands verk tillkommer ofta ur det performativa, så även skulpturen ”Anadyomene” som bottnar i performancen ”Berlin Magic Model Project / Prostitution and Other Activities”. ”Anadyomene”, från grekiska ”Venus uppstigande från havet”, var ett vanligt motiv i konsten under antiken och renässansen. Här möter vi kärleksgudinnan i en annan skepnad, förbunden med våld och mörker. Hon stiger ur djupet snärjd av ett bläckfiskliknande nät, där skräp från Berlins gator omsorgsfullt flätats in. Hennes födelse är brutal, enligt myten föds hon ur skummet från fadern Uranos avskurna kön som kastats i havet. Ur Holmstrands rika konstnärskap och författarskap har en brokig värld växt fram. Den befolkas av gestalter med gränsöverskridande könstillhörighet som med vibrerande sinnen utforskar människans livsvillkor och kulturens subversiva kraft.

Född 1963

”SEA”, 2019 och ”Coral Arm” (Ur serien ”Body of Geology”), 2016

Att placera sig själv framför kameran och låta den egna kroppen gestalta, inte en specifik kvinna utan en kliché, en kvinna så som hon dröms fram i en manlig kontrollerande blick, var en av de strategier ett antal tongivande svenska kvinnliga konstnärer använde sig av för att rikta fokus mot vems blick kameralinsen reproducerar. De var influerade av amerikansk postmodern, feministisk teori och slog igenom stort i Sverige under tidigt 1990-tal. Lotta Antonsson var en av dem. Under tre decennier har hon fortsatt vara aktuell med verk som tänjer på uppfattningen om vad ett fotografi är och kan vara. I senare bilder har Antonsson arbetat med kollage där hon ofta använder bilder ur tidskrifter från 1960- och 70-talet och placerar exempelvis snäckor på deras yta.

Född 1932

”Prickig variabel”, 1964

Margareta Hallek är en förgrundsgestalt inom den experimentella konsten i Sverige och uppskattad för sitt postmoderna, lekfulla, förhållningssätt till material. Hallek tillhörde en generation unga studenter från Konstfacks textillinje som i början på 1960-talet ville tänja på konsthantverkets gränser och arbeta fritt med tyg som konstnärligt medium. Att forma tyg med nål och tråd var för henne lika självklart och angeläget som att måla med färg och pensel. Genom sina textila målningar började hon experimentera med publikens delaktighet i det konstnärliga gestaltandet. När ”Prickig variabel” ursprungligen visades kunde betraktarna själva flytta “slipsarna” och på så vis ändra verkets komposition.

Född 1987

”sad slag platters”, 2021

Matti Sumari bearbetar upphittat material som dumpats i hans omgivning, ofta i och runt ateljéhuset Alta på Celsiusgatan i Malmö. Plastbackar för frukt från hela världen, cykelställ, tråg och mjölksyrade grönsaker. I Sumaris konstnärskap samspelar hans intressen för produkters cirkulation, ekonomiska system och mikroorganismer. Det sociala skulpturprojektet sad slag platters förvandlas till minnesmärken över vernissager, skapade av resterna som blivit kvar: pantlösa ölburkar. Besökarna bidrar med sina urdruckna burkar, varpå aluminiumet sedan smälts ner i ”Consumer’s Pride”, en plåttunna för genetisk modifierad sojabönsolja från Indien som fungerar som en smältugn. Avgjutningar av saltgurkor och fragment av plastbackar blir till skulpturala collage, polerade och blanka som smycken. Som komprimerade bilder av den kollektiva glädjen över att för en kväll få mötas runt konsten.

Född 1961

”Monument (version 2)”, 1993

Skulpturen ”Monument” innefattar en modifierad version av den klassiska kaffeservisen Blå Blom från Gustavsberg. Kaffe rinner genom kannan ner i koppar, men de svämmar snart över och vätskan hamnar i en bassäng. En pump pressar tillbaka kaffet till kannan, varpå proceduren börjar om i ett evigt kretslopp. Verket ingår i projektet ”Godhetens estetik och politik” som Måns Wrange arbetade med under åren 1991–1999. Utgångspunkten var 1930-talets dröm om välfärdsstaten, där hemmet blev en symbol för det goda samhället. Rationaliseringar av vardagen med hjälp av studier, normer och etablerandet av en standard skulle fostra oss till goda medborgare med hjälp av politik, men också av estetik.

Visas ej på grund av tekniska skäl.

Född 1979

”Connection”, 2019

Konturerna av kroppar staplas i det stora collaget ”Connection”. Verket som är upphängt på stålkedjor består av material från återanvända träningsredskap ur kampsportens värld: boxsäckar, pads och mittsar – hjälpmedel för träning av slag och sparkar. Materialens yta har slitits i kontakt med människokroppen i explosiv form. De grovt hopsydda styckena av galon är delvis rester av skydd som absorberat energier mellan människor som givit och tagit. Kampsportaren är tvungen att skärpa alla sinnen. Kropp och tanke agerar i fokuserat samspel under sammandrabbningen med motståndaren. Olof Inger har ett förflutet som MMA-fighter och i hans konstnärliga arbete blir kampsportens tekniker till expressiva medel.

Född 1978

”Puppy Play”, 2020

Hur uppstår gemenskap, trygghet, familjeband? Vilken betydelse har det djuriska i oss, och hotet av det okända? I ”Puppy Play” ser vi en grupp pälsklädda barn i olika åldrar röra sig i ett skogslandskap. De slickar varandra, busar och tumlar runt. Senare befinner de sig i en dimhöljd glänta. Det har blivit mörkare och vi är lite längre bort, som om vi gömde oss i buskagen runt gläntan. Stämningen skiftar snabbt från lekfull samvaro till en kuslig känsla av att något hotar den lilla barnflocken. Signe Johannessen arbetar med film och skulptur. Hon utforskar ofta maktstrukturer och vad andra djurarter kan avslöja om oss själva. ”Puppy play” kom till efter två oväntade händelser kopplade till moderskap som Johannessen och hennes hund erfor tillsammans.

Född 1975

”Birding”, ur serien ”No Date”, 2015; ”Brugmansia suaveolens, Betania, Pucallpa”, 2018

I sitt pågående projekt ”Braiding” reflekterar fotografen Trinidad Carrillo över sin erfarenhet av att leva och verka i Peru och Sverige. Utifrån detta rika material sammanställer hon sina böcker och skapar nya bildkollektioner, där hon arbetar med stora, kraftfulla färgfotografier i en ofta kvadratisk form. Det magiska ligger som en underström i alla hennes arbeten. I en trädgård utanför Lima har Carrillo fotograferat heliga träd och växter som använts i rituella sammanhang. Hon letar efter mytiska miljöer och leder oss genom sina personliga verk in i andra världar. Själv figurerar hon i några av bilderna, liksom hennes dotter, familj och vänner, och i alla motiven finns något som på samma gång gör dem både vardagliga och drömlika.

Född 1935

”Heniderna”, 2019–2020

Åtta gyllene pelare eller kolonner mot ett dramatiskt landskap i svart och rött. Inte spikraka utan vacklande, lätt fragmenterade. Varken förankrade i en bas eller uppbärande ett tak eller en arkitrav såsom i antika tempel. De ter sig som något slags väktare från en tidigare civilisation som hindrar blicken från att ta sig vidare ut i landskapet. Ulrik Samuelsons måleri står i dialog med både egna tidigare verk och med konsthistorien. Kolonnerna, den svarta färgen och guldet går igen exempelvis i hans konstnärliga gestaltning i Kungsträdgårdens tunnelbanestation. Associationerna studsar som i en ekokammare: tidig abstrakt konst, nordiskt romantiskt landskapsmåleri, abstrakt expressionism och Marcel Duchamp.

Född 1978

”Apú Mamáhöjden Ojitos de Sal”, 2021

Mitt i berget ”Apú Mamáhöjden Ojitos de Sal” ligger Jokerita och sover. Hon har längtat efter ett hem. Valeria Montti Colques verk är ett collage av myter, geografi, fantasi och självbiografi. Apù betyder bergsande på språket Quechua. I andinsk tro kan bergen ses som förfäder som omger och inger en känsla av tillhörighet. De ska behandlas som släktingar. Att ha växt upp långt ifrån sina rötter har motiverat Montti-Colque att bygga sitt eget berg, tillsammans med familj och vänner. Verket är en fysisk handling som förbinder fjärran platser. Gestalterna som bebor berget kan Montti Colque iklä sig, de är alla en del av henne och har använts i performance.

Födda 1977

”Cosmic Latte”, 2020

Att universum är beigevitt upptäcktes av ett forskarteam 2001. Nyansen fick heta ”cosmic latte”. I installationen med samma namn och kulör gestaltar Åsa Norberg och Jennie Sundén ett genomgripande forskningsarbete kring mjölkens historia. Bland tapetens olika tecken, separerade av ett modersbrösts mjölkfyllda gångar, återfinner vi bland annat Tetra Paks form och referenser till Cleopatras åsnemjölksbad och suffragetternas kamp för djurens rätt. Ett misslyckat kapitel i mjölkens förflutna var Mussolinis affärsidé att ersätta ull med den mjölkfiber som installationens broderier är gjorda av. I det fullständiga verket ingår också fyra skulpturer som leker med futurismens industriella formspråk genom pastöriseringens kliniska material. Varje formelement är del av ett kosmos av associationer och betydelser.