Group 2

FA+

Idag arbetar många konstnärer med att locka sin publik att se omgivningen på nya sätt, kanske titta lite närmare på sin granne eller på sin vanliga mataffär. I fokus för den här relationella estetiken står ramverket, själva igenkännandet eller iscensättningen av det vi kallar konst, snarare än något föremål eller monument. Under 1990-talet har det blivit allt vanligare bland konstnärer att arbeta med föremålslösa projekt som finansieras med allt från mer säljbara konstverk, brödjobb eller stipendier och bidrag. När FA+ började arbeta på det sättet var det mindre vanligt i Sverige.

TLK, 2004

FA+TLK, 2004
© FA+

skulptur, blandteknik
Foto: Gustavo Aguerre

I olika grupprojekt under signaturen FA+ har konstnärerna Ingrid Falk och Gustavo Aguerre tagit plats i samtidskonsten, inte minst i syfte att problematisera idéer om det ensamma geniet och den Stora Konstnären. Dessa pionjärer på området för platsspecifik konst har ofta anlagt ett provokativt och aktivistiskt anslag. Vid ett releaseparty för Tidskriften 90tal (1997) arrangerade FA+ ett insläpp där gästerna kunde välja mellan en gräddfil för ”Stockholms kulturelit” och en ingång för ”invandrare/vanligt folk”. Båda köerna ledde fram till samma insläpp och biljettlucka, men om man ansåg sig tillhöra kultureliten frågade dörrvakterna om varifrån man kom, inkomst och sysselsättning. Den som inte gav tillfredsställande svar fick ställa sig i den ”vanliga” kön. I den italienska paviljongen vid Venedigbiennalen 1999 presenterade FA+ till exempel en lunch på temat Smitta – ett internationellt och tvärdisciplinärt projekt som inleddes 1995 för att smutsa ned den nationella renheten och sudda ut den i olika samarbetsformer.

Den politiskt involverade konstens död är betydligt överdriven, det visar med all önskvärd tydlighet det arbete som FA+ har bedrivit under tjugo år. De har ringat in social välgörenhet, bistånd, eller Europeiska Unionens effekter på svenskhet och annan identitet. 2001 deltog de i biennalen i Buenos Aires med The toaster, ett namn som inte bara anspelade på motiv och material – brödrost och rostat bröd – utan elektrisk tortyr. Det ligger i sakens natur att engagemang i konkreta frågor inte är särskilt coolt och därmed kan vara svårt att uttrycka på ett konstnärligt distanserat sätt. Ironi och humor är sådant som ändå kan ge en viss distans, men till priset av förlorad coolhet. Med dessa grepp sätter FA+ både konstnärens och publikens integritet och värdighet på spel. Deras tilltal kräver respons.

Charlotte Bydler

 

Mer om utställningen