Lördag 13 november kl 14

Jean-Luc Godard: Tout va bien (1972)
Introduktion av Trond Lundemo.

Jean-Luc Godard kan sägas vara den, bland de betydande filmregissörerna, som djupast påverkades av händelserna i maj 1968. Han kan till och med sägas ha förekommit dessa händelser, särskilt i La chinoise (1967), men även i Weekend (1967) och Le gai savoir (1968).

Efter dessa spelfilmer deltog Godard i ett antal ciné-tract-filmer om strejkerna i maj och i arbetarnas egna filmproduktioner. Dessa kollektiva produktioner följdes av ett flertal essäfilmer tillsammans med Jean-Henri Roger, och strax därefter, med Jean-Pierre Gorin under namnet Groupe Dziga Vertov. Den motvilja mot auteur-begreppet som omfattades av gruppen kompliceras i Jean-Luc Godards fall av att dessa filmproduktioner i hög grad sågs som ”Godard-filmer”.

Tout va bien (1972) intar en särställning bland dessa filmer eftersom den är Vertov-gruppens enda spelfilm. Det gör den inte mindre intressant. Den använder sig av ledande filmstjärnor från den kommersiella spelfilmens område (Jane Fonda och Yves Montand) för att reflektera över filmindustrins roll mot bakgrund av arbetarnas strejker och manifestationer 1968.

Det är en i grunden marxistisk film som inleds med undertecknandet av lönecheckarna till de två stjärnorna. Medan Vertovgruppens tidigare filmer ville förändra själva filmproduktionen – dvs inte bara producera politisk film utan snarare ”göra film på ett politiskt vis” – kan Godards senare produktioner sägas använda sig av tidig videoteknik för ett återuppfinnande av film- och televisionsmediet.

Detta gör Tout va bien till det enda av Godards verk som utnyttjar ”det traditionella filmformatet” mellan Le gai savoir och Sauve qui peut (la vie) (1979), även om ingen av dessa filmer är ”traditionell” enligt dagens norm. En viktig aspekt i dessa filmer är särskiljandet av ljud och bild, för att möjliggöra nya kombinationer. Den analytiska praktiken är fortsatt en grundläggande aspekt i Godards filmer och videor idag, tillsammans med intresset för ljudet och bildens arbete.

Trond Lundemo