Untitled #92

Cindy Sherman, Untitled #92, 1981 © Cindy Sherman. Courtesy of the artist and Metro Pictures, New York

Om Cindy Sherman

Cindy Sherman växer upp i Huntington, Long Island, en välmående förort till New York. Hon har beskrivit det som en skyddad och ensam uppväxt helt omsluten av filmer, tv-serier och reklam, vilket påverkar henne starkt. Hon börjar 1974 på konstskola i Buffalo, då föräldrarna motsätter sig en flytt till Manhattan.

Här är hon med om att starta Hallwalls, ett konstnärsdrivet galleri som blir omtalat och en språngbräda till konstscenen i New York. Det dynamiska New York under 1970- och 80-talen får en avgörande betydelse för Shermans konstnärskap, och staden är fortfarande hennes hem.

Vid den här tiden, sent 1970-tal, finns ännu ingen självklar respekt för fotografi som konst. Den utpräglat manliga konstscenen domineras av måleri, i spåren av abstrakt expressionism och popkonst. Men stora förändringar är på gång, för kvinnorollen och konstnärsrollen. Konstnärer med orientering mot koncept- och idébaserad konst, som Sherrie Levine (f. 1947) eller Barbara Kruger (f. 1945), prövar material som det inte finns en färdig form för: fotografi, film, aktion, text. De arbetar ofta seriellt och med referenser till mass- och konsumtionskultur. Influerad av en tidigare generation performancekonstnärer utvecklar Sherman en fascination inför att förställa sig – en fascination som hon haft sedan barndomen, nu i möte med den egna kameran.

Cindy Sherman, Untitled Film Still #56, 1980 © Cindy Sherman. Reprofoto: Åsa Lundén/Moderna Museet

Untitled Film Stills

De sista åren på konstskolan arbetar Cindy Sherman med verk som efterliknar stillbilder ur filmer. Hon undersöker hur en historia kan gestaltas i en enda bild, där betraktaren fyller i med sina egna referenser. Fotografierna tas av henne själv och andra, i lägenheten, ute på stan och under resor. Bildspråket fångar känslan hos filmregissörer som Michelangelo Antonioni (1912–2007) eller Alfred Hitchcock (1899–1980). Men ingen av de noggrant komponerade scenerna är tagna ur en faktisk film, trots att vi känner igen både handlingen och karaktären.

Untitled Film Stills visas 1980 på The Kitchen, det legendariska stället för performance och video i New York, och blir Shermans genombrott. I bilderna växlar konstnären mellan en mängd roller utifrån kvinnliga stereotyper: yrkeskvinnan, vampen, den fallna kvinnan. Ett förvandlingsnummer som avslöjar identitet som ett rollspel, där det kvinnliga tycks vara något som formas utifrån manliga förväntningar. Bilderna blir högintressanta för tidens intellektuella. Den grupp postmoderna konstnärer dit Cindy Sherman räknas kallas Pictures Generation. De utgår ofta från befintliga bilder och iakttar hur massmedias fiktioner blir till nya verkligheter, lika påtagliga som de ”äkta”.

Cindy Sherman, Untitled #93, 1981 © Cindy Sherman. Courtesy of the artist and Metro Pictures, New York

Centerfolds

Från 1980 börjar Cindy Sherman att arbeta med färgfotografi, och med större format. När tidskriften Artforum 1981 erbjuder henne ett mittuppslag gör Sherman bilder i stil med herrtidningarnas utvik (centerfolds). Varje karaktär exponeras skoningslöst i närbild. Men kvinnorna är inte utmanande eller avklädda, snarare inåtvända eller upprivna. Bakgrunden är reducerad och fokus ligger på känslouttrycket, där ljus och färg förstärker stämningen.

Dessa bilder provocerar till den grad att redaktionen väljer att refusera dem, av rädsla för att de kan bidra till bilden av kvinnor som hjälplösa objekt och offer. Den oroande känslan förstärks av att det är en kvinna på båda sidor kameran. Är Cindy Sherman alls feminist? Själv beskriver konstnären att bilderna fångar en privat stund av eftertanke och melankoli, och att de får den exploaterande manliga blicken att slå tillbaka. Debatten går hög, samtidigt som verken gör succé på galleri Metro Pictures i New York. Men händelsen sätter spår och Sherman väljer att sluta diskutera sina verk offentligt.

Mode och historia

Cindy Sherman återkommer ofta till mode. De bilder hon gör på uppdrag av avantgarde-modeskapare och tidskrifter från mitten av 1980-talet är ofta lustmord på både plagg och skönhetsideal. Vid den här tiden blir brännfrågor om kön, makt, aids och ökade klassklyftor ämnen i konsten. Media och reklam utgör nya kanaler för arga uppstickare i konstvärlden, som Guerrilla Girls och Gran Fury. Tidsandan är lika färgad av punk och new wave, som av glamour och finansboom. Hos Sherman blir utstyrslarna alltmer skruvade, karaktärerna mer demoniska och muterade. Betraktarens tidigare övertag som voyeur är brutet, snarare är det våra egna referensramar och associationer som blottas. Skildringen av en modevärld i upplösning följs av dystopiska bilder av sönderfall, matrester och uppkastningar.

Strax innan den amerikanska konstmarknadens kollaps 1990 gör Sherman en serie fiktiva historiska porträtt, samplade från olika genrer av klassiskt måleri. Barockens överdrifter möter renässansens stramhet och romantiskt 1800-tal i dessa minutiöst iscensatta porträtt, som ger andra infallsvinklar på fasad och fysionomi än Shermans modebilder. Här synliggörs också konstvärldens värdeskala och mytbildningen om ”Mästerverket”.

Äckel och förvandling

En svit stora färgsprakande bilder från det sena 1980-talet upplevs på avstånd som dekorativt abstrakt måleri. När vi kommer närmare ser vi att de föreställer frånstötande substanser som påminner om allt den tillrättalagda fasaden måste dölja: kroppsliga utsöndringar, spyor, slem och blod. Mögel och förruttnelse förstärker äcklet. Med dessa stilleben av förfall inleds en period där konstnären lämnar bilden – skriver ut sig ur berättelsen.

Om de kvinnliga stereotyper som Cindy Sherman tidigare belyst är baserade på konstlade ideal, så är dessa avsöndringar desto mer påträngande och verkliga. Bilderna uppmärksammar den feminina konstruktionens censurerade och psykiskt bortträngda sida. I psykoanalytisk tolkning visar dessa bilder vad som måste stötas bort – det abjektala – för att ett ’jag’ ska kunna bli till. De påminner om att identitet skapas genom dolda processer som kan vara skrämmande, om att vi blir till som individer genom metamorfos. Jaget är en teater. Liknande frågor utforskar Sherman i verk inspirerade av sagan, där mänskliga identiteter tar mytologisk gestalt på väg mot former av liv bortom humanismen.

Sex och surrealism

Cindy Sherman presenterar på 1990-talet mardrömslika fantasier som utspelar sig mellan det mänskliga och det maskinella. Sådana obehagliga gränstrakter definieras av psykoanalysens grundare Sigmund Freud (1856–1939) under tidigt 1900-tal som kusliga – unheimlich. Samtidigt utforskar tidens surrealister ett kusligt register av drömmar och sexuella fantasier. I slutet av seklet är Sherman den konstnär som mest effektivt utnyttjar detta register. Hennes sex pictures är sammansatta av masker och anatomiska modeller av kroppen, och kan påminna om de tilltygade dockorna av en surrealistisk föregångare som Hans Bellmer (1902–1975). Dessa bilder av Sherman blir också inlägg i en censurdebatt i USA där sexuellt explicita konstnärer som Robert Mapplethorpe (1946–1989) och Andres Serrano (f. 1950) drabbats. Kan institutioner och samlare köpa verk som inte kan visas offentligt? Vågar de låta bli?

Om den mänskliga identiteten inte är en stabil form är den kanske konstruerad. Med hjälp av proteser och artificiella kroppsdelar kan den betraktas som något skrämmande och konstgjort, en artefakt. I dagens digitala flöde av skapade identiteter och nätporr, börjar det öververkliga och groteska att kännas oroväckande vardagligt.

Untitled #71, 1980
Cindy Sherman, Untitled #71, 1980 © Cindy Sherman. Courtesy of the artist and Metro Pictures, New York

Kvinnlighet som maskerad

Cindy Sherman agerar en mängd kvinnliga roller i sina verk, men intar samtidigt en traditionellt manlig position – bakom kameran. Tidigt blir hon central i diskussionen om kvinnlighet som en serie poser, en maskerad omöjlig att skilja från något faktiskt, ”ursprungligt” kvinnligt. Under 1960- och -70-talet arbetar konstnärer som Judy Chicago (f. 1939) eller Carolee Schneemann (f. 1939) med genus som ämne. På 1980-talet tas frågan vidare av en postmodern generation, som lämnar större utrymme för tolkning och ironisk distans.

Sherman värjer sig för politiska etiketter, och ger heller aldrig verken titlar. Hon lämnar tydliga skarvar i sina iscensättningar; omöjliga, lekfulla detaljer som punkterar illusionen och betonar charaden. När hon år 2000 återgår till att använda sig själv i bild, framställer hon kvinnor i sin egen generation, från de krampaktigt ungdomliga till societetsdamer med air av renässansfurste. Liksom klassiska vanitasmotiv påminner de oss om vår förgänglighet, men också om osynliggörandet av kvinnor över en viss ålder. De väcker även tanken om vilka roller Sherman tar och inte tar i sina verk.

Landskap och muraler

Några av Cindy Shermans senaste arbeten utspelar sig i olycksbådande och beslöjade landskap. Dessa mytiska fotografier påminner om en äldre europeisk måleritradition av att avbilda människor i natur. Konstnärerna porträtterade gärna en känd person i förgrunden av ett landskap för att förstärka en känsla eller idé. Sherman arbetar här på ett liknande sätt. Hon fotograferar sig själv i sin studio och lägger därefter till ett främmande landskap som bakgrund. De excentriska karaktärerna, i exklusiva kläder från klassiska europeiska modehus, möter bestämt vår blick.

Cindy Sherman arbetar med rumslighet och skala i de fotografiska tapeter som liknar muralmålningar eller stora affischtavlor. Udda typer i utstuderade kreationer är utplacerade i kulissartade parker och landskap. De förefaller ha sprängt ramarna och träder ut i rummet. Några påminner om de bisarra, clownliknande figurer Sherman skapat tidigare, andra refererar snarare till hennes modefotografier – samtidigt som konstnären undviker en känd stil eller genre. Bilderna är obekväma, de stör och väcker kanske löje. Men också empati och igenkänning. Kvinnorna verkar inte tillfreds i sina kostymer. Kläderna säckar och skaver, makeupen – masken – saknas.

Cindy Sherman berättar om sitt konstnärskap och varför hon alltid arbetar själv

En film från ART21, 2011.

En video där Cindy Sherman berättar om första gången hon använde en digitalkamera och om de uppdrag hon gjort för olika modehus, bland andra Balenciaga. En film från ART21, 2011.

Mer om utställningen