Den svenska serien
Text: Camilla Carlberg
Den här berättelsen är en av många i Ann Böttchers pågående projekt Den svenska serien (ett urval) som visas inom ramen för Den 1:a på Moderna. Projektet handlar om hur synen på granen har utvecklats och förändrats i svensk kulturhistoria under närmare 400 år. Med stor känslighet och precision blandar hon fotokopior, utskrifter, post-it-lappar och vykort med sina egna expressiva blyertsteckningar av granar. Hon placerar de olika delarna längs en svart linje på vilken de detaljrika granporträtten bildar utropstecken och markerar viktiga skeenden i trädets historia. Ann Böttcher har valt flera verk ur Moderna Museets arkiv till Den svenska serien, och hon har valt att placera sin historiska linje så den löper parallellt med hängningen av museets samling – kronologierna länkas samman.
I en skogrik nation som Sverige har träden alltid haft stor betydelse. Granen har under lång tid haft ett rituellt värde. För bara något sekel sedan försvann den gamla traditionen att kanta en kistas väg till kyrkogården med granar. Topparna var brutna i riktning mot kyrkan så att den dödes ande inte skulle vända om. Granruskor ställdes utanför knuten för att hålla onda andar borta.
I bondesamhället var skogen viktig – och farlig. Man levde av och nära den – skogen hade stor betydelse i människors liv. Där fanns mycket av det man behövde, men även allt det okända, det man inte kunde kontrollera. Därför skrämde man varandra med sagor om skogens eget liv, om skogsrån som förförde vuxna män, om troll och om väsen som inte gick att förklara. De nämnda flickorna under granen i Ydre gav inget livstecken från sig när de såg de första sökpatrullerna med sina svängande lyktor. De hade ju hört talas om lysegubben, och honom aktade de sig noga för.
Men det är inte bara folksagor som ryms i Den svenska serien. Huvudtemat är hur man sett på granen inom svensk konst- och litteraturhistoria. Från att under rokokon ha varit avskydd (den passade inte alls in tidens lövrika, franska ideallandskap) förvandlades granen under 1800-talets romantik till en nationalsymbol. Hög och rak, stark och okuvlig, blev den en bild för svensken och svenskhet. Till och med lyckades trädet med konststycket att bli högsta mode i kretsar där den tidigare varit onämnbar. Upptäcktsresanden och författaren Llewellyn Lloyd, som själv bosatt sig i storskogens Värmland, introducerade uttryck som ”The Granris” och ”The Granruska” i Englands litterära salonger. Vid sekelskiftets stora TBC-epidemi var granen också av betydelse. Sanatorierna skulle helst ligga i närheten av en barrskog, där luften ansågs vara särskilt ren. Sanatoriekulturen utvecklade så småningom en egen arkitekturstil, på vilket Alvar Aaltos sanatorium i Paimio i Finland är ett lysande exempel.
När Ann Böttchers kronologi närmar sig modern tid återfinns granen tidvis i mörkare sammanhang. Nazisterna gjorde den till en symbol för ariskhet. ”Hitler missade inte ett tillfälle att bli fotograferad framför ett träd eller en skog”, berättar Böttcher. Även svenska nazister ville sammankopplas med granen som symboliserade svensk natur. På internet-auktioner har Ann Böttcher hittat vykort utgivna av NSAP (Nationalsocialistiska Arbetarepartiet) med runstenar och hakkors, flankerade av granar.
Men under 1900-talet finns också en ljus bild av granen och av skogen som fortfarande lever kvar. Elsa Beskows sagor, som ju ofta utspelar sig i skogen, är även nutidens barns favoritlitteratur. Mulleskolan som växte fram på 1970-talet i Friluftsfrämjandets regi är fortfarande en väg för barn in i ett naturintresse. För att inte nämna Allemansrätten, som ju närmast kan betraktas som en nationalklenod.
Kanske kommer nästa kapitel i Den svenska serien att handla om att svensken trots allt inte bryr sig särskilt mycket om vad som händer med sin skog. Det är rätt tyst om hur lite av landets urskog som finns kvar på grund av det moderna skogsbruket, och att skogslevande arter kontinuerligt försvinner som en följd av det. Är då Ann Böttcher en politisk konstnär? Nej, det tycker hon inte själv, snarare en historieberättare. I sin varsamt utformade kronologi sätter hon in sig själv och sin konst i ett större sammanhang. Detta gör att hennes verk, hur mycket historia de än innehåller, är helt och hållet samtida. Ett av särdragen hos Ann Böttcher och Den svenska serien att hon blandar sin egen konst med andras. Hennes teckningar är en del, parallell med delar från andra bildkonstnärer, författare, poeter och illustratörer. Det ena är inte mer värt än det andra utan tillsammans skapar de en historia. Hon aktualiserar svenskt kulturarv och gör det till en samtida angelägenhet. I hennes presentation är varje detalj noga avvägd, varje papper valt med omsorg, varje blyertsstreck på rätt plats. Och samtidigt tillåter hon sig att stryka under med färgpenna, göra anteckningar i marginalen och sätta post-it-lappar vid särskilt intressanta dokument. Här finns det vardagliga på samma plats som det estetiskt fullkomliga. Det är väl så som historia ser ut.
Camilla Carlberg