Johan Waerndt
I senare verk har Waerndt byggt liknande labyrintiska system – men utan tydliga personliga referenser. Det är själva systemen och arkitekturen som han istället vill fokusera på. Till exempel konstruerade han Underground Structure for Social Animals (2000) – ett nedgrävt, underjordiskt system med tunnlar och rum för olika funktioner och tänkta invånare. Verket, som för tankarna till Land Art, gjordes för en skulpturpark i Kellokoski i Finland. För besökarna syntes endast några få delar av de flera hundra meter långa gångarna i form av mynningar – ovan jord.
På konstmässan i Sollentuna 2001 provade han för första gången att visualisera de labyrintiska insidorna, det icke-synliga. Besökarna kunde via en slags kopplingscentraler eller kontrollrum både se bilder och styra små sonder, motoriserade robotar eller fordon försedda med videokameror, som rörde sig i de stora ventialtionstrummorna i utställningshallen ovan besökarnas huvuden. I mörka utrymmen måste sonderna medföra strålkastare, vita lysdioder eller infrarött ljus som ger en svartvit eller svagt gröntonad bild. Resultatet blev effektfullt. Trots att mycket lite egentligen hände så skapade kameraåkningarna en viss spänning och förväntan eftersom betraktarna saknade referenser som angav skalan i bilderna på monitorerna. Bilderna kunde därmed påminna om scener ur skräckfilmer som Alien, eller undervattenbilder på förlista fartyg som till exempel Estonia.
Johan Waerndts system av tunnlar, ventilationstrummor och labyrinter är oöverblickbara och trots insidans bevakningskameror och nätverksteknik underlättas inte orienteringen. I installationen på Moderna Museet ger ventilationsschakten intryck av att vara del av, eller på något sätt sammankopplade med, hela museets befintliga fläktsystem. På monitorer ser man bilder från bevakningskameror inuti det labyrintiska systemet. En del kameror kan också styras av betraktarna. Men kamerorna ger inte bara bilder, i sin egenskap av att vara just övervakningskameror ger de också en idé om att något bevakas eller utforskas – av oss eller någon annan. Ett system? Vad för slags system? Varför studeras det? Iscensättningen kan lätt skapa paranoida konspirationsteorier om dolda (makt-)strukturer, nätverk eller infrastrukturer. Johan Waerndt kan ses som både systembyggare och systemkritiker.
Det finns också skärmar som visar bilder från andra platser – bland annat från Moderna Museets tidigare tillfälliga lokaler på Klarabergsviadukten i Stockholm och Electrohaus i Hamburg. Dessa ”andra platser” som man kan studera i verket på Moderna Museet, är delar av en ”global struktur” som Johan Waerndt allt efter hand håller på att utveckla. Fler sådana verk eller ”platser” är också under tillblivelse och de kommer alla att kunna ses på internetsajten www.vsfsa.com, tillgänglig från Moderna Museets hemsida efter sommaren. Betraktaren har där också möjlighet att välja bilder och styra kameror. Som inspiration har Waerndt själv pekat ut den tyske konstnären Martin Kippenbergs konceptuella globala tunnelbanenät bestående av fiktiva tunnelbanenedgångar, Transportable Subway Entrance, från 1997. Där man kan kliva på i till exempel Helsingfors för att sedan kliva av i Sao Paolo.
Global struktur för sociala djur är en skulptur eller installation som fysiskt tar mycket plats och som består av ett otal delar, vissa prefabricerade och sammanfogade, andra detaljerat skulpterade i frigolit. Men det är också en skulptur där insidan synliggörs – och visar sig innehålla en egen värld. Titeln antyder att det även finns en tänkt social funktion – som gör att den fungerar som en slags modell. Kanske kan man betrakta Johan Waerndts projekt som en allegori över makt. Om det synliga och det osynliga, om infrastrukturer och system som styr oss.
Text: Magnus af Petersens